Medelfranska är en mellanperiod då de äldre franska formerna existerar parallellt med de moderna. Perioden anses börja runt 1300-talet och fortsätter fram till och med den nuvarande epoken, nyfranskan, som tar sin början 1600. Språkhistoriskt räknas medelfranskan som en nedgångsperiod[förklaring behövs], vilket brukar skyllas på omvälvningar i samhället (sjukdom, krig, missväxt). Under denna period sker tvåkasussystemets sammanbrott. Det finns få litterära verk från denna tid och karakteristiskt är att de få författare som finns knappast kan sägas[av vem?] behärska språket som företrädarna under fornfranskan hade gjort. En hel del översättningar görs, särskilt under vissa glansperioder, som under Karl V:s regeringstid (1364-1380). Medelfranskans andra period sammanfaller med renässansen och är därför till en del en litterär guldålder med kända författare som Montaigne och Rabelais. Redan under 1300-talet inleds en process där latiniseringen blir allt mer tydlig, vilket får konsekvenser för stavningen. Etymologiska (och icke-etymologiska) bokstäver infogas i många ord under denna period, men dessa stavningsändringar korrigeras senare av Franska akademien.