Wikipedia

Markhackare

asiatisk fågel i familjen mesar
(Omdirigerad från Markmes)

Markhackare[2] (Pseudopodoces humilis) är en bergslevande tätting som numera placeras i familjen mesar, men som länge ansågs vara en kråkfågel.[3]

Markhackare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljMesar
Paridae
SläktePseudopodoces
Zarudny & Loudon, 1902
ArtMarkhackare
P. humilis
Vetenskapligt namn
§ Pseudopodoces humilis
Auktor(Hume, 1871)
Utbredning
Utbredningsområde i rosa.
Synonymer
  • Podoces humilis Hume, 1871 - protonym
  • Parus humilis
  • Markmes

Utseende och läte redigera

Markhackaren är en stor (19-20 cm), upprätt marklevande mes med lös fjäderdräkt samt lång och nedåtböjd, svart näbb. Den påminner om ökenskrikorna (Podoces), som den inte alls är närbesläktad med, men är mycket mindre. Ovansidan är sandbrun, undersidan beige. På stjärten syns vita yttre stjärtpennor. Lätet beskrivs i engelsk litteratur som en sorgesam vissling: "cheep-cheep-cheep-cheep". Den har även ett tvåstavigt finkliknande läte.[4][5]

 

Utbredning och systematik redigera

Markhackaren förekommer i sydvästra och centrala Kina (sydvästra Xinjiang samt södra och östra tibetanska högplatån österut till Ningxia och Gansu samt vidare söderut till södra och sydöstra Xizang, nordöstra Yunnan och västra Sichuan.[6] Den hittas även i sydöstra Ladakh, norra Nepal och Sikkim.[6] Den placeras som enda art i släktet Pseudopodoces och behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.[3]

Familjetillhörighet redigera

Markhackaren betraktades traditionellt som en släkting till ökenskrikorna i Podoces grundat på läten och levnadssätt. På grund av dess avlägsna utbredningsområde och anspråkslösa utseende och uppträdande var den relativt lite studerad och troddes inte vara något annat än en avvikande ökenskrika i över hundra år efter att Hume beskrev arten.[7] Studier från 1978[8] och 1989[9] av dess anatomi visade dock att den inte var en kråkfågel utan snarare tillhörande Passerida, även om familjetillhörigheten var oklar. Från 2003 och framåt har osteologiska och genetiska studier tydligt visat att den är släkt med mesarna, faktiskt mycket närmare släkt med talgoxen än vad den senare är till titor, svartmesar och tofsmesar.[10][11][12]

Levnadssätt redigera

Markhackaren bebor öppen alpin stäpp och ibland arida områden med spridda buskar, endast sällsynt under 3000 meters höjd. Den har en svag och låg flykt, och om den störs föredrar den att springa eller hoppa undan än att ta till vingarna. På marken rör den sig genom oförutsägbara hopp som kan vara upp tre gånger kroppslängden utan att använda vingarna. Åskådare har jämfört dess rörelser som en liten gråbrun studsboll.[5][13]

Fågeln födosöker på marken efter olika sorters leddjur, ofta i jakspillning. Den kikar också in i klippskrevor och hålutrymmen efter något att äta. Om den jagas av en rovfågel eller ett annat rovdjur hoppar den ner i närmaste hål som en gnagare tills faran är över. Den hittas ofta nära pipharekolonier. Även om markhackarna och piphararna möjligen har nytta av varandra är dess samvaro snarare ett resultat av att de vistas i liknande miljöer snarare än att de är beroende av varandra.[13][5]

Häckning redigera

Markhackaren gräver ovanligt nog för att vara en tätting en bohåla, horisontellt och upp till 1,8 meter djupt in i en jordvall. Längst in placerar den sitt bo, vanligen bestående av en bit ull placerad ovanpå lite gräs. Den lägger fyra till sex kritvita ägg. Ungarna stannar med de adulta fåglarna ett tag efter kläckning; halvvuxna ungar matas fortfarande av föräldrarna så sent som in i augusti.[13][5][14]

Kooperativ häckning förekommer, med monogama par som får hjälp av minst ytterligare en hane, en årsunge kvar i reviret. Detta beteende tros ha uppkommit på grund av en brist av hanar i populationen.[15]

Markhackaren är inte en flyttfågel men kan flytta till lägre nivåer vintertid. Förutom bohålor kan de även gräva hålutrymmen för skydd under de kallaste vintermånaderna.[5][14]

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som rätt så vanlig.[16]

Referenser redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Pseudopodoces humilis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 december 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
  5. ^ [a b c d e] del Hoyo, Josep; Elliott, Andrew & Christie, D. (eds.) (2007): Handbook of Birds of the World (Vol. 12: Picathartes to Tits and Chickadees). Lynx Edicions, Barcelona. ISBN 9788496553422
  6. ^ [a b] Gosler, A., Clement, P. & de Juana, E. (2019). Ground Tit (Pseudopodoces humilis). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/59908 1 februari 2019).
  7. ^ Hume, AO (1871). ”Stray notes on ornithology in India. No. VII”. Ibis 1 (third series) (4): sid. 403–413. doi:10.1111/j.1474-919X.1871.tb05852.x. https://archive.org/stream/ibis13brit#page/408/mode/1up/. 
  8. ^ Borecky, S.R. (1978). ”Evidence for the removal of Pseudopodoces humilis from the Corvidae”. Bull. Brit. Orn. Club 98: sid. 36–37. 
  9. ^ S. Hope (1989). Phylogeny of the avian family Corvidae.. City University of New York. 
  10. ^ James, Helen F.; Ericson, Per G.P.; Slikas, Beth; Lei, Fu-Min; Gill, Frank B.; Olson, Storrs L. (2003). ”Pseudopodoces humilis, a misclassified terrestrial tit (Paridae) of the Tibetan Plateau: evolutionary consequences of shifting adaptive zones”. Ibis 145 (2): sid. 185–202. doi:10.1046/j.1474-919X.2003.00170.x. http://www.nrm.se/download/18.4e32c81078a8d9249800021323/James+et+al+Ibis+2003.pdf. 
  11. ^ Jønsson, Knud A.; Fjeldså, Jon (2006). ”A phylogenetic supertree of oscine passerine birds (Aves: Passeri)”. Zool. Scripta 35 (2): sid. 149–186. doi:10.1111/j.1463-6409.2006.00221.x. 
  12. ^ Gill, Frank B.; Slikas, Beth; Sheldon, Frederick H. (2005). ”Phylogeny of titmice (Paridae): II. Species relationships based on sequences of the mitochondrial cytochrome-b gene”. Auk 122: sid. 121–143. doi:10.1642/0004-8038(2005)122[0121:POTPIS]2.0.CO;2. 
  13. ^ [a b c] Londei, Tiziano (1998). ”Observations on Hume's Groundpecker Pseudopodoces humilis” (PDF). Forktail 14: sid. 74–75. Arkiverad från originalet den 2008-07-04. https://web.archive.org/web/20080704121053/http://www.orientalbirdclub.org/publications/forktail/14pdfs/Londei-Humes.pdf. 
  14. ^ [a b] Ke, Dianhua; Lu, Xin (2009). ”Burrow use by Tibetan Ground Tits Pseudopodoces humilis: coping with life at high altitudes”. Ibis 151 (2): sid. 321–331. doi:10.1111/j.1474-919X.2009.00913.x. 
  15. ^ Tang, S.; Ke, D.; Yu, T.; Wang, C.; Zhao, Q.; Fan, H.; Zhang, G.; Wang, C.; et al. (2017). ”Social organization, demography and genetic mating system of a Tibetan cooperative breeder”. Ibis 159 (1): sid. 687–692. doi:10.1111/ibi.12485. 
  16. ^ Madge, S.; Burn, H. 1993. Crows and jays: a guide to the crows, jays and magpies of the world. Helm Information, Robertsbridge, U.K.

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Markhackare&oldid=49989202”