Wikipedia

Lista över kärnvapenmakter

Wikimedia-listartikel

Kärnvapenmakt, stat som besitter kärnvapen. Det finns för närvarande 8–9 länder i världen som har detonerat kärnvapen[1][2]. Enligt internationella icke-spridningsavtalet ska kärnvapenmakter sörja för att inte sprida kärnvapen till andra stater, och icke-kärnvapenmakter ska avstå från att skaffa dem.

Uppskattning av antalet kärnvapen i världen redigera

Här under finns en tabell över de länder som har erkänt innehav av kärnvapen, en uppskattning över antalet kärnladdningar i deras besittning samt året då den första laddningen detonerades. Dessa länder kallas informellt för "kärnvapenklubben" (eng. the Nuclear Club). Med undantag för USA och Ryssland som under internationella avtal tillåter oberoende inspektioner så är listan en uppskattning, i vissa fall en grov sådan. Dessutom ger den ingen indikation på hur många av dessa laddningar som är monterade tillsammans med ett vapensystem, särskilt eftersom det under SORT-avtalet finns tusentals ryska och amerikanska kärnvapen som har inaktiverats i väntan på återanvändning. År 1985 fanns det uppskattningsvis 65 000 kärnvapen i världen, år 2002 fanns det troligtvis cirka 20 000 aktiva kärnvapen.[3]

Land Stridsspetsar Datum för första testet Plats för första testet CTBT-status Levereringsmetoder
 Aktiva  Totalt
De fem kärnvapenstaterna under NPT
  USA 1 952 6 800[4] 16 juli 1945 ("Trinity") Alamogordo, New Mexico Signerat[5] Interkontinentala missiler, ubåtsburna missiler och bombflyg[6]
  Ryssland 1 910 7 000[4] 29 augusti 1949 ("RDS-1") Semipalatinsk, Kazakstan Ratificerat[5] Interkontinentala missiler, ubåtsburna missiler och bombflyg[7]
  Storbritannien 120 215[4] 3 oktober 1952 ("Hurricane") Montebelloöarna, Australien Ratificerat[5] Havsbaserad[8]
  Frankrike 280 300[4] 13 februari 1960 ("Gerboise Bleue") Saharaöknen, Franska Algeriet Ratificerat[5] Ubåtsburna missiler och bombflyg, tidigare även landbaserade missiler[9]
  Kina Okänt 270[4] 16 oktober 1964 ("596") Lop Nur, Xinjiang Signerat[5] Interkontinentala missiler, ubåtsburna missiler och bombflyg[10][11]
Icke-NPT-kärnvapenmakter
  Indien Okänt 110–120[4] 18 maj 1974 ("Smiling Buddha") Pokaran, Rajasthan Ej signerat[5] Interkontinentala missiler, ubåtsburna missiler och bombflyg[12][13][14][15][16]
  Pakistan Okänt 120–130[4] 28 maj 1998 ("Chagai-I") Ras Koh Hills, Baluchistan Ej signerat[5] Interkontinentala missiler och bombflyg[17][18]
  Nordkorea Okänt 15–21[4][19] 9 oktober 2006[20] Kilju, Norra Hamgyong Ej signerat[5] Misstänkt land- och havsbaserad[21]
Odeklarerade kärnvapenmakter
  Israel Okänt 75–400 [4][22][23][24][25] 1960–1979[26] inkl. den misstänkta Velaincidenten[27] Okänt Signerat[5] Interkontinentala missiler, ubåtsburna missiler och bombflyg (ej bekräftat)[28][29]
 
Kärnvapenmakter i världen.
Rött: Stor kärnvapenmakt (USA och Ryssland)
Orange: Medelstor kärnvapenmakt (Storbritannien, Frankrike, Kina)
Blå: Liten kärnvapenmakt (Indien, Pakistan, Nordkorea)
Svart: Förmodad kärnvapenmakt (Israel)

Israel har inte officiellt erkänt innehav av kärnvapen, men uppskattas ha mellan 75 och 400 kärnvapen[4][22][23][24][25] och erhåller strategin "nuclear ambiguity" (varken bekräftar eller förnekar innehav av kärnvapen, men kommer ej att använda dem i anfallande syfte utan snarare som ett avskräckande hot).[30]

Militäralliansen Nato, som förfogar över USA:s och Storbritanniens kärnvapen, upprätthåller ett kärnvapenparaply för alla dess medlemsstater. USA har inom detta Nato-arrangemang ungefär 200 kärnvapen utplacerade i Belgien, Tyskland, Grekland, Nederländerna, Italien och Turkiet.

Tidigare kärnvapenmakter redigera

  • Kazakstan, Ukraina och Belarus (ska enligt avtal ha lämnat sina före detta sovjetiska kärnvapen till Ryssland)
  • Sydafrika (genomförde provsprängning under sent 1970-tal; förstörde sina vapen under tidigt 1990-tal)

Länder som misstänks ha (eller har haft) kärnvapenprogram redigera

Sveriges kärnvapenforskning redigera

Huvudartikel: Svenska kärnvapenprogrammet

Sverige gjorde under 1950-talet och början av 1960-talet en stor satsning (Den svenska linjen) på att utveckla kärnvapenteknologi parallellt med det svenska kärnvapenprogrammet, som inleddes 1945 och 1966-1972 befann sig i avvecklingsfas. En reaktor i Marviken, Eva, var tänkt, efter flera andra övervägda alternativ, att producera plutonium till de eventuella laddningarna. Attackflygplanet A 32 Lansen[34] var tänkt som vapenbärare och senare A 37 Viggen[35], även det tilltänkta flygplanet Saab 36 var tänkt som vapenbärare för svenska kärnvapen. 1968 undertecknade Sverige icke-spridningsavtalet, i och med det avslutades allt vidare arbete på svenska kärnvapen.[36]

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter redigera

  1. ^ http://nsarchive2.gwu.edu/nukevault/ebb570-The-22-September-1979-Vela-Satellite-Incident/
  2. ^ http://www.arcgis.com/apps/Time/index.html?appid=b8540a8a2500472c8037bdd2a35c4be0
  3. ^ Webster, Paul (July/August 2003). "Just like old times," Bulletin of the Atomic Scientists 59:4: 30-35. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 28 september 2006. https://web.archive.org/web/20060928045508/http://www.thebulletin.org/article.php?art_ofn=ja03webster. Läst 25 maj 2006. 
  4. ^ [a b c d e f g h i j k] ”Federation of American Scientists: Status of World Nuclear Forces”. Fas.org. 16 april 2016. https://fas.org/programs/ssp/nukes/nuclearweapons/nukestatus.html. Läst 7 januari 2017. 
  5. ^ [a b c d e f g h i] ”Status of Signature and Ratification of the Comprehensive Test Ban Treaty”. http://www.ctbto.org/the-treaty/status-of-signature-and-ratification/. Läst 13 januari 2012. 
  6. ^ IISS 2012, pp. 54–55
  7. ^ IISS 2012, p. 192
  8. ^ IISS 2012, p. 169
  9. ^ IISS 2012, p. 111
  10. ^ The Long Shadow: Nuclear Weapons and Security in 21st Century Asia by Muthiah Alagappa (NUS Press, 2009), page 169: "China has developed strategic nuclear forces made up of land-based missiles, submarine-launched missiles, and bombers. Within this triad, China has also developed weapons of different ranges, capabilities, and survivability."
  11. ^ IISS 2012, pp. 223-224
  12. ^ IISS 2012, p. 243
  13. ^ ”Now, India has a nuclear triad”. The Hindu. http://www.thehindu.com/news/national/Now-India-has-a-nuclear-triad/article16074127.ece. Läst 24 december 2016. 
  14. ^ Peri, Dinakar (12 juni 2014). ”India’s Nuclear Triad Finally Coming of Age”. The Diplomat. http://thediplomat.com/2014/06/indias-nuclear-triad-finally-coming-of-age/. Läst 10 mars 2015. 
  15. ^ ”Nuclear triad weapons ready for deployment: DRDO”. http://www.livemint.com/Politics/lvVxsu1L5GPLvD7Z5j3baJ/Nuclear-triad-weapons-ready-for-deployment-DRDO.html. 
  16. ^ ”India completes the nuclear triad, turning South Asia's strategic equation on its head - The World Weekly”. Arkiverad från originalet den 22 januari 2017. https://web.archive.org/web/20170122163115/http://www.theworldweekly.com/reader/view/magazine/2016-03-03/india-completes-the-nuclear-triad-turning-south-asias-strategic-equation-on-its-head/6971. Läst 28 juni 2017. 
  17. ^ IISS 2012, p. 272
  18. ^ Pakistan's Nuclear Weapons. Bhumitra Chakma (Routledge 2012), page 61: "Pakistan possesses two types of nuclear delivery vehicles: aircraft and missiles. Initially in the pre-tests era, Islamabad depended solely on aircraft as its chief means of delivering nuclear weapons. In the early 1990s, Pakistan acquired a few dozen ballistic missiles from China, and subsequently, it developed a number of missile systems which became its mainstay of nuclear delivery."
  19. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171009042316/https://www.thesun.co.uk/news/2497570/north-korea-kim-jong-un-nuclear-missiles-latest-war-donald-trump/amp/. Läst 8 oktober 2017. 
  20. ^ ”U.S.: Test Points to N. Korea Nuke Blast”. The Washington Post. 13 oktober 2006. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/10/13/AR2006101300576.html. 
  21. ^ Nuclear Proliferation in South Asia: Crisis Behaviour and the Bomb by Sumit Ganguly, Sumit Ganguly, S. Paul Kapur, (Routledge 2008), page 194-195
  22. ^ [a b c] There are a wide range of estimates as to the size of the Israeli nuclear arsenal. For a compiled list of estimates, see Avner Cohen, The Worst-Kept Secret: Israel's bargain with the Bomb (Columbia University Press, 2010), Table 1, page xxvii and page 82.
  23. ^ [a b c] Brower, Kenneth S (February 1997), ”A Propensity for Conflict: Potential Scenarios and Outcomes of War in the Middle East”, Jane's Intelligence Review (14): 14–5 .
  24. ^ [a b c] ”Israel's Nuclear Weapon Capability: An Overview”. 29 april 2015. Arkiverad från originalet den 29 april 2015. https://web.archive.org/web/20150429192508/http://www.wisconsinproject.org/countries/israel/nuke.html. Läst 24 september 2017. 
  25. ^ [a b c] ”Nuclear Weapons: Who Has What at a Glance | Arms Control Association”. www.armscontrol.org. https://www.armscontrol.org/factsheets/Nuclearweaponswhohaswhat. Läst 24 september 2017. 
  26. ^ Farr, Warner D (September 1999), The Third Temple's holy of holies: Israel's nuclear weapons, The Counterproliferation Papers, Future Warfare Series 2, USAF Counterproliferation Center, Air War College, Air University, Maxwell Air Force Base, retrieved July 2, 2006.
  27. ^ *Hersh, Seymour (1991). The Samson option: Israel's Nuclear Arsenal and American Foreign Policy. Random House. ISBN 0-394-57006-5 , page 271
  28. ^ An Atlas of Middle Eastern Affairs By Ewan W. Anderson, Liam D. Anderson, (Routledge 2013), page 233: "In terms of delivery systems, there is strong evidence that Israel now possesses all three elements of the nuclear triad."
  29. ^ IISS 2012, p. 328
  30. ^ [a b] https://www.nytimes.com/1998/06/21/world/israel-clings-to-its-nuclear-ambiguity.html
  31. ^ https://fas.org/nuke/guide/iraq/nuke/program.htm
  32. ^ https://www.timesofisrael.com/35-years-on-iaf-pilots-recall-daring-mission-to-bomb-saddams-nuke-reactor/
  33. ^ https://www.newyorker.com/magazine/2012/09/17/the-silent-strike/amp
  34. ^ Agrell, Wilhelm. ”13”. Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70. Falun: Historiska Media. sid. 153. ISBN 91-89442-49-0 
  35. ^ Agrell, Wilhelm. ”30”. Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70. Falun: Historiska Media. sid. 291. ISBN 91-89442-49-0 
  36. ^ Perspektiv på försvarsbeslut år 1948-2004/Försvarsbeslut 1968 Arkiverad 5 december 2011 hämtat från the Wayback Machine. Avläst 9 april 2009

Tryckta källor redigera

Agrell, Wilhelm (2002). Svenska Förintelsevapen - Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70. Falun: Historiska Media. ISBN 91-89442-49-0 

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Lista_över_kärnvapenmakter&oldid=54345236”