99 lag deltog i kvalspelet till Världsmästerskapet i fotboll 1974, och spelade om 14 platser till mästerskapet. Västtyskland, som värdnation, och Brasilien, som försvarande mästare, var automatiskt kvalificerade för världsmästerskapet, vilket innebar att totalt 16 lag skulle deltaga vid slutturneringen.
Europa (Uefa): 9 direktplatser och 1 playoff-plats, varav 1 direktplats gick till värdnationen, vilket lämnade kvar 8 direktplatser och 1 playoff-plats, som 32 länder spelade om.
Sydamerika (Conmebol): 3 direktplatser och 1 playoff-plats, varav 1 direktplats gick till Brasilien som regerande mästare. De resterande platserna tävlade nio länder om.
De 23 lagen delades upp i nio grupper om tre eller fyra lag i varje grupp. I varje grupp spelades hemma- och bortamöten mellan deltagarna och det bästa laget kvalificerade sig för VM (förutom gruppvinnaren i grupp 9 som kvalificerade sig för playoff mot ett lag från Sydamerika). Om två eller fler lag hamnade på samma poäng och samma målskillnad, spelades det omspel mellan lagen om det skulle avgöra vilket lag som skulle kvalificera sig för VM.
Kvalet spelades 1972 och 1973. Efter förlust borta mot Österrike och oavgjort hemma mot Ungern såg VM-slutspelet i Västtyskland tveksamt ut för Sveriges del. Men efter en 3-2 seger mot Österrike på Nya Ullevi, tändes hoppet. Inför Sveriges näst sista match borta mot Ungern var förutsättningarna att om Ungern besegrade Sverige, så var Ungern klara för VM. Slutade mötet på annat sätt så var Ungern borta ur leken. På det väldiga och fullsatta NEP-stadion i Budapest öppnade Ungern med ett ledningsmål, men Ove Kindvall och Roland Sandberg vände matchen, 1-2. Då kom Ungern tillbaka och med 2 mål stod det nu 3-2. Med 7-8 minuter kvar slog Ove Grahn ett långt och precist inlägg till Ralf Edström som nickade in slutresultatet 3-3, varpå han med höjd hand rundade det ungerska målet. Det var ett av svenska landslagets mest klassiska mål under 1970-talet. Österrike hade redan spelat klart sina matcher och det enda Sverige behövde göra i sista ordinarie kvalmatchen, var att besegra Malta med två mål, på grusplanen i Valetta ! Dessvärre tog Malta ledningen och Sverige orkade bara få in två mål. Med 2-1 segern slutade kvalgruppen med dött lopp mellan Sverige och Österrike. En omspelsmatch skulle hållas.
Sverige ville spela denna i dåvarande Sovjetunionens baltiska delrepubliker, men FIFA valde Auf Schalke stadion i Gelsenkirchen, i VM:s värdland Västtyskland. Arenan låg i Ruhrområdet och snö redan i november är ovanligt där. Inte desto mindre täcktes Auf Schalkes gräs av kanske lite drygt 5 cm snö, kvällen den 27 november 1973. Detta gav sedan upphov till namnet "Snömatchen" i Sverige. (Fyra av de österrikiska spelarna fick revansch mot Sverige under VM i Argentina 1978 - Hans Krankl, Friedl Koncilia, Willi Kreuz och Kurt Jara)[1]
9 lag spelade i kvalspelet i Sydamerika (Brasilien var redan kvalificerade som regerande mästare) och de deltagande delades in i tre grupper med tre lag i varje grupp. Vinnaren i grupp 1 och 2 kvalificerade sig till VM och vinnaren av grupp 3 gick till playoff-spel mot ett lag från det europeiska kvalet. Venezuela i grupp 3 drog sig dock ur.
Kvalificeringen bestod av CONCACAF Championship (den regionala turneringen för landslag), där vinnaren blev kvalificerade för VM. Kvalspelet till den turneringen bestod av sex grupper där varje vinnare gick vidare till turneringen.
24 lag skulle deltaga i det afrikanska kvalet, men Gabon och Madagaskar drog sig ur innan de hann spela vilket innebär totalt 22 lag. Det afrikanska kvalet bestod av fyra omgångar. Den första omgången innehöll alla lag som delades upp i dubbelmöten, där 12 lag gick vidare till den andra omgången. I den andra omgången spelades även där dubbelmöten med sex segrande lag som spelade dubbelmöten i även den tredje omgången. De tre segrarna i den tredje omgången gick till den fjärde omgången i ett gruppspel, där gruppvinnaren blev klar för VM.
Madagaskar och Gabon drog sig ur, så att Mauritius och Kamerun gick vidare till den andra omgången. Det spelades omspel mellan Tanzania och Etiopien på grund av det oavgjorda resultatet. Etiopien vann omspelet med 3-0 och gick således vidare.
Kvalspelet för Asien och Oceanien var uppdelade i två zoner - Zon A och Zon B - med egna regler för varje zon. I den sista omgången möttes vinnarna i varje zon för att bestämma vilket lag som skulle kvalificera sig för VM.
Zon A bestod av lag från östra Asien och Israel, vilket innebar totalt sju lag. Alla lag förutom Sydkorea började med att spela placeringsmatcher för att avgöra grupptillhörighet. Därefter delades de sju lagen in i två grupper där de två segrarna gick vidare till semifinal och därefter till final. Vinnarna i finalen gick vidare till den sista omgången.
Chile gick vidare till VM då Sovjetunionen vägrade spela mot Chile i Chile på grund av militärkuppen och anlände aldrig till matchen i Santiago. En slags match avhölls dock på Stadio Nacional, med hemmalag, domare och andra FIFA-funktionärer. Chile slog kick-offen och avancerade mycket försiktigt mot
det tomma målet. Hade man fumlat ut bollen, skulle Sovjet få inkast eller inspark... Men Chile missade heller inte att få bollen i mål, och enligt reglerna. Därefter blåstes skådespelet av, och på tavlan stod 1-0 till Chile. (Det förekommer påståenden att resultatet senare annullerades, men i så fall senare)[2]