Kerning (uttalas med hårt k: [kö:'rning]) är inom typografi den minskning, eller ibland ökning, som görs mellan bokstavspar för att behålla en god ordbild och därmed underlätta läsningen.[1] I ett gott kernat teckensnitt upplevs bokstavsmellanrummen mellan varje tecken som lika.

Okernade teckenpar till vänster och kernade teckenpar till höger. Observera skillnaderna i teckenmellanrummen som är utmärkta med röda streck.

Kerning bör inte förväxlas med spärrning eller knipning, som istället avser att öka och minska avståndet mellan samtliga tecken i ett ord eller i en mening.

I de flesta teckensnitt finns information om kerningsavstånden beräknat och inbäddat, men i praktiken kan det ändå finnas behov av att ändra teckenavståndet.

Förr, då blytyper användes, var det svårt att ändra kerningsavståndet mellan två tecken (särskilt mellan f och i, som visas i bilden). Därför började man gjuta två eller flera tecken på en och samma blytyp, så kallade ligaturer.

Källor redigera

  1. ^ Ingvar, David H.; Hallberg Åke (1989). Hjärnan, bokstaven, ordet. Halmstad: Spektra. sid. 62-63. Libris 7607258. ISBN 9171364064