Johanna I av Neapel

Johanna I av Neapel
Johanna I av Neapel
	Johanna I av Neapel. Illustration från Giovanni Boccaccios De mulieribus claris.
Regeringstid	1343–1382
Företrädare	Robert I av Neapel
Efterträdare	Karl III av Neapel
Gemål	Andreas av Kalabrien; (1333–1345); Ludvig av Taranto; (1347–1362); Jakob IV av Mallorca; (1363–1375); Otto av Brunswijk-Grubenhagen; (1376–1382)
Barn	Karl Martell av Kalabrien; Katarina av Taranto; Frans av Taranto
Ätt	Huset Anjou
Far	Karl av Kalabrien
Mor	Marie av Valois
Född	1327; Neapel
Död	27 juli 1382; Muro Lucano
	Heraldiskt vapen
	;

Johanna I av Neapel (italienska: Giovanna d'Angiò, Giovanna I), född 1327 i Neapel, död 27 juli 1382 i Muro Lucano, var regerande grevinna av Provence, regerande drottning av Neapel ^[1](egentligen fastlandsriket Sicilien) och titulärdrottning av Jerusalem 1343–1382.

Biografi redigera

Tidigt liv redigera

Johanna var dotter till hertig Karl av Kalabrien av huset Anjou (1298–1328) och Maria av Valois (halvsyster till Filip VI av Frankrike).

Första regeringsperiod redigera

När Johannas farfar, kung Robert den gode av Neapel, avled år 1343 följde den sextonåriga Johanna honom på tronen. Redan 1334 hade hon trolovats med sin kusin Andreas (Endre) av Ungern (son till Karl I Robert av Ungern), med vilken hon vid trontillträdet var gift. Det ungerska inflytandet i Neapel ledde snart till konflikter och 1345 mördades Andreas. Johanna anklagades för delaktighet i mordet.

År 1347 ingick Johanna äktenskap med Ludvig av Taranto (son till titulärkejsarinnan av Bysans, Katarina II av Valois-Courtenay och hennes make Filip av Taranto), som tillhörde en yngre gren av huset Anjou. Inte lång tid därefter invaderades Neapel av Andreas bror Ludvig I av Ungern och Johanna sökte beskydd vid påvehovet i Avignon. Under sin vistelse där sålde hon Avignon, som tillhörde grevskapet Provence, till påvestolen. Tack vare medling av påven Innocentius VI kunde hon återvända till Neapel 1352.

Andra regeringsperiod redigera

År 1362 avled Ludvig av Taranto. Johanna ingick då äktenskap med Jakob III av Mallorca. Efter dennes död ingick hon år 1376 ännu ett äktenskap, denna gång med hertigen Otto av Brunswick-Grubenhagen. Trots fyra äktenskap lyckades Johanna emellertid inte få någon tronarvinge. Hennes son med Andreas, Karl Martell, hade dött vid späd ålder 1348. I stället utsåg hon 1380 hertig Ludvig av Anjou, en bror till Karl V av Frankrike, till tronföljare.

Avsättning redigera

Vid utbrottet av den stora schismen ett par år dessförinnan (1378) hade Johanna ställt sig på motpåven Clemens VII:s sida. Rompåven Urban VI lät år 1381 kröna Karl av Durazzo, gift med Johannas syster Marias dotter Margareta, till kung av Neapel som Karl III. Karl av Durazzo hade varit Johannas val som tronföljare före schismens utbrott. Nu intog han Neapel, fängslade Johanna och lät följande år strypa henne. Hennes gravplats är okänd.

Eftermäle redigera

Drottning Johanna var under sitt liv känd för sin intelligens och skönhet och som en beskyddare och vän av poeter och lärda. Till hennes vänner hörde även Birgitta Birgersdotter, som besökte Neapel vid flera tillfällen. Efter Birgittas död sände Johanna suppliker till påven Gregorius XI 1376 och 1377 till förmån för Birgittas kanonisation.

Referenser redigera

^ ”Joan I, queen of Naples (Encyclopaedia Britannica).”. https://www.britannica.com/biography/Joan-I-queen-of-Naples. Läst 23 augusti 2019.

Företrädare: Robert av Neapel	Drottning av Neapel 1343–1382	Efterträdare: Karl III av Neapel
Företrädare: Robert av Neapel	Grevinna av Provence 1343–1382	Efterträdare: Ludvig I av Anjou
Företrädare: Filip II av Taranto	Furstinna av Achaea 1373–1381	Efterträdare: Jakob av Baux

[1] ”Joan I, queen of Naples (Encyclopaedia Britannica).”. https://www.britannica.com/biography/Joan-I-queen-of-Naples. Läst 23 augusti 2019.

[1]