Wikipedia

Iberisk gransångare

fågelart i familjen lövsångare

Iberisk gransångare[2] (Phylloscopus ibericus) är en liten insektsätande fågel i familjen lövsångare (Phylloscopidae) som tidigare ingick i familjen sångare (Sylvidae). Den förekommer som namnet avslöjar på Iberiska halvön. Arten kategoriserades tidigare som underart till gransångaren, men urskiljs numera allmänt som egen art. Den ökar i antal och beståndet anses vara livskraftigt.

Iberisk gransångare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljLövsångare
Phylloscopidae
SläktePhylloscopus
ArtGransångare
P. ibericus
Vetenskapligt namn
§ Phylloscopus ibericus
Auktor(Ticehurst, 1936)
Utbredning
Synonymer
Phylloscopus brehmii

Kännetecken redigera

Utseende redigera

Iberisk gransångare är lik och med kroppslängden 11–12 cm jämnstor med gransångaren. Den är dock renare grön på ovansidan, gulare på bröstet och vitare på buken. I vårdräkt saknas i princip helt inslag av brunt eller beige, på hösten enbart på huvudsidan. Den har vidare ett livligt gult ögonbrynsstreck, framförallt framför ögat. Dessa kännetecken i kombination med även tydligt mörkare ögonstreck samt ljusare näbb och ben gör att den påminner om lövsångaren. Den vippar dock på stjärten likt en gransångare och har avvikande läten.[3]

 

Läten redigera

Iberiska gransångarens typiska lockläte är ett nedåtböjt "fiy". Sången är lik gransångarens, men innehåller tre delar: en gransångarlik men raskare, en serie snabba och torra toner och avslutningsvis några visslande och utdragna.[3]

Utbredning och systematik redigera

Vistelse häckningstid redigera

Den iberiska gransångaren häckar på iberiska halvön och återfinns i Portugal och Spanien, väster om en linje som sträcker sig ungefär från västra Pyrenéerna[4] via bergen i centrala Spanien till Medelhavet. Iberisk gransångare och gransångare förekommer i en smal överlappningszon längs denna linje.[5] Med undantag för den nordligaste delen är den exakta utbredning för denna överlappningszon inte väldokumenterad. Arten häckar också fläckvist i Nordafrika, i norra Marocko, norra Algeriet och nordvästra Tunisien.[6]

Flyttning och övervintring redigera

Den iberiska gransångaren är en långflyttare och övervintrar i Västafrika, med huvudsakliga området från Senegal österut till södra Mali, Burkina Faso och norra Ghana.[6] Den har observerats utanför sitt häckningsområde så långt norrut som exempelvis Storbritannien och Sverige.

Iberisk gransångare passerar Gibraltar på våren med inledning under andra halvan av februari, med topp i början av mars och fortsättning in i april. Den passerar söderut från början av augusti till mitten av oktober, med en tydlig topp under andra halvan av september. I södra Spanien lämnar därför arten innan övervintrande nordliga gransångare anländer i oktober.[7]

Iberisk gransångare i Sverige redigera

Första fyndet av iberisk gransångare i Sverige gjordes av en sjungande hane på Marma skjutfält i uppländska Älvkarleby 19/5–27/6 2002. Därefter har ytterligare fyra fynd gjorts, alla av sjungande hanar, oftast långstannande: 16–24/4 2004 i Falsterbo i Skåne, 9/5–18/7 2007 i halländska Busör samt 2015 i Vargön, Västergötland 2/5–15/6 samt 20/5 i Ottenby, Öland.[8]

Inre systematik redigera

Arten behandlas vanligen som monotypisk[9], men vissa, som Clements et al, delar in den i två underarter med följande utbredning:[10]

  • Phylloscopus ibericus biscayensis – förekommer från norra Portugal och norra Spanien precis in i franska delen av Baskien
  • Phylloscopus ibericus ibericus – förekommer från centrala och södra Portugal till sydvästra Spanien (Andalusien)

Populationen i Nordafrika noteras inte i Clements et al.[10] Flera[11][12] menar dock att biscayensis, beskrivet först 2003,[13] inte går att skilja från nominatformen med säkerhet.

Artstatus redigera

Tidigare kategoriserades iberisk gransångare som underart till gransångaren, men har sedan 2003 i Sverige status som egen art. Den skiljer sig från nominatformen av gransångare på läte,[4][14][15] yttre morfologi,[16] och mtDNA-sekvenser.[17][15] Först fick den det vetenskapliga namnet P. brehmii, men typspecimentet av detta taxon är inte en iberisk gransångare.[18]

Det förekommer hybridisering i överlappningszonen,[4][14][19], nästan alltid mellan hanar av P. ibericus och honor av P. p. collybita,[19] och hybriderna förefaller uppvisa starkt minskad fitness[17] bland annat då hybridhonor tycks vara sterila enligt Haldanes regel.[20] Rörande det senare är det intressant att notera att den iberiska gransångaren tycks vara den äldsta utvecklingslinjen inom gransångarkomplexet och klart åtskild från arten gransångare.[15]

Familjetillhörighet redigera

Lövsångarna behandlades tidigare som en del av den stora familjen sångare (Sylviidae). Genetiska studier har dock visat att sångarna inte är varandras närmaste släktingar. Istället är de en del av en klad som även omfattar timalior, lärkor, bulbyler, stjärtmesar och svalor.[21] Idag delas därför Sylviidae upp i ett antal familjer, däribland Phylloscopidae. Lövsångarnas närmaste släktingar är familjerna cettisångare (Cettiidae), stjärtmesar (Aegithalidae) samt den nyligen urskilda afrikanska familjen hylior (Hyliidae).

Levnadssätt redigera

I iberiska gransångarens kärnområde i norra Spanien och Portugal hittas den i lövskogar, längre söderut i svala skogar på skuggiga sluttningar med inslag av ek och utmed floder.[22][23][7] I övervintringsområdet har den noterats i stånd med tamarisk, bland akacior och i öppen skog.

Föda redigera

I Portugal har den noterats ryttla medan den tar nektar från eukalyptus. I övrigt är födan dåligt känd, men tros inte skilja sig nämnvärt från gransångarens.[6]

Häckning redigera

 
Iberisk gransångare med föda åt ungar.

Iberiska gransångaren lägger ägg från mitten av april till slutet av maj. Den lägger fyra till fem ägg, ibland sex. En studie i Álava i norra Spanien fann att hanar anländer i slutet av mars, honorna senare. Ruvfläckar på honor visar att den ruvar från april till början av juni. De första ungfåglarna har noterats i början av juni.[24]

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa (som består av mer än 95% av artens utbredningsområde) tros populationen bestå av 463.000–767.000 par.[25] Den stora merparten av populationen hittas i norra Spanien och Portugal, medan den i Andalusien kan utgöra så lite som en procent.[7]

Noter redigera

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2019 Phylloscopus ibericus . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 11 januari 2021.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 330. ISBN 978-91-7424-039-9 
  4. ^ [a b c] Salomon, Marc (1989): Song as a possible reproductive isolating mechanism between two parapatric forms. The case of the chiffchaffs Phylloscopus c. collybita and P. c. brehmii in the western Pyrenees. Behaviour 111(1–4): 270–290.
  5. ^ (spanska) Balmori, Alfonso; Cuesta, Miguel Ángel; Caballero, José María (2002): Distribución de los mosquiteros ibérico (Phylloscopus brehmii) y europeo (Phylloscopus collybita) en los bosques de ribera de Castilla y León (España). Arkiverad 27 september 2007 hämtat från the Wayback Machine. [With English abstract]. Ardeola 49(1): 19–27.
  6. ^ [a b c] Clement, P. och E. F. J. Garcia (2020). Iberian Chiffchaff (Phylloscopus ibericus), version 1.0. I Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.ibechi2.01
  7. ^ [a b c] de Juana, E., and E. Garcia (2015). The Birds of the Iberian Peninsula. Bloomsbury, London, UK.
  8. ^ Iberisk gransångare, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  9. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.2). doi : 10.14344/IOC.ML.8.2.
  10. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
  11. ^ Elias, G. (2004) Aspects of Iberian Chiffchaff Phylloscopus ibericus distribution in Spain and Portugal. Ibis 146(4): 685–686.
  12. ^ Copete, J.L. (2008) Distribution and identification of Iberian Chiffchaff. British Birds 101(7): 378–379.
  13. ^ Salomon, M., Voisin, J.F. & Bried, J. (2003) On the taxonomic status and denomination of the Iberian Chiffchaffs. Ibis 145(1): 87–97.
  14. ^ [a b] Salomon, Marc; Hemim, Y. (1992):Song variation in the Chiffchaffs (Phylloscopus collybita) of the western Pyrenees – the contact zone between collybita and brehmii forms. Ethology 92(4): 265–282.
  15. ^ [a b c] Helbig, Andreas J.; Martens, Jochen; Seibold, I.; Henning, F.; Schottler, B; Wink, Michael (1996): Phylogeny and species limits in the Palearctic Chiffchaff Phylloscopus collybita complex: mitochondrial genetic differentiation and bioacoustic evidence. Ibis 138(4): 650–666 Full text
  16. ^ Salomon, Marc; Bried, J.; Helbig, Andreas J.; Riofrio, J. (1997) Morphometric differentiation between male Common Chiffchaffs, Phylloscopus [c.] collybita Vieillot, 1817, and Iberian Chiffchaffs, P. [c.] brehmii Homeyer, 1871, in a secondary contact zone (Aves: Sylviidae). Zoologischer Anzeiger 236: 25–36.
  17. ^ [a b] Helbig, Andreas J.; Salomon, Marc; Bensch, S. & Seibold, I. (2001):Male-biased gene flow across an avian hybrid zone: evidence from mitochondrial and microsatellite DNA. Journal of Evolutionary Biology 14: 277–287. doi:10.1046/j.1420-9101.2001.00273.x
  18. ^ Svensson, Lars (2001). ”The correct name of the Iberian Chiffchaff Phylloscopus ibericus Ticehurst 1937, its identification and new evidence of its winter grounds”. Bulletin of the British Ornithologists' Club 121: sid. 281–296. 
  19. ^ [a b] Collinson, J. Martin (8 april 2008). ”Identification of vagrant Iberian Chiffchaffs - pointers, pitfalls and problem birds”. British Birds "101" (4): ss. 174–188. 
  20. ^ (franska) Helbig, Andreas J.; Salomon, Marc; Wink, Michael; Bried, Joël (1993): Absence de flux genique mitochondrial entre le Pouillots "veloces" medio-européen et ibérique (Aves: Phylloscopus collybita, P. (c.) brehmii); implications taxonomiques. Résultats tirés de la PCR et du séquencage d'ADN. C. R. Acad. Sci. III 316: 205–210.
  21. ^ Fregin, S., M. Haase, P. Alström, and U. Olsson (2012), New insights into family relationships within the avian superfamily Sylvioidea (Passeriformes) based on seven molecular markers, BMC Evol. Biol. 12:157.
  22. ^ Rodríguez, N., García, J. and Copete, J.L., Onrubia, A. and Ramos, L.A. (2013). Distribución del Mosquitero Ibérico Phylloscopus ibericus en España. Pp. 21–29 in Rodríguez, N., García, J. & Copete, J.L. Eds. El Mosquitero Ibérico. Grupo Ibérico de Anillamiento, Léon.
  23. ^ Elias, G. (2013). Situación del Mosquitero Ibérico Phylloscopus ibericus en Portugal. Pp. 31–33 in Rodríguez, N., García, J. & Copete, J.L. Eds. El Mosquitero Ibérico. Grupo Ibérico de Anillamiento, Léon
  24. ^ Onrubia, A., Gómez, J., Andrés, T., Zufiaur, F., Unanue, A. and Tellería, J.L.. Migración, reproducción y muda del Mosquitero Ibérico Phylloscopus ibericus el el norte de la Península Ibérica. In Rodríguez, N., García, J. & Copete, J.L. Eds. El Mosquitero Ibérico. Grupo Ibérico de Anillamiento, Léon.
  25. ^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Iberisk_gransångare&oldid=48842123”