Wikipedia

Helge Jung

svensk general och överbefälhavare

Helge Victor Jung, född 23 mars 1886 i Malmö Sankt Pauli församling i Malmöhus län, död 3 januari 1978 i Oscars församling i Stockholm,[1] var en svensk militär (general) som var överbefälhavare 1944–1951.

Helge Jung
Helge Jung, 1944
Information
Född23 mars 1886
Malmö Sankt Pauli församling i Malmöhus län, Sverige
Död3 januari 1978 (91 år)
Oscars församling i Stockholm, Sverige
BegravningsplatsDjursholms begravningsplats
I tjänst förSverige
FörsvarsgrenArmén
Tjänstetid1906–1951
GradGeneral
BefälII. arméfördelningen,
II. militärområdet,
IV. militärområdet,
Överbefälhavare

Biografi redigera

Tidig karriär redigera

Jung avlade studentexamen i Malmö 1903 och studerade sedan historia vid Lunds universitet ett par terminer 1903–1904.[2] Han antogs som volontär vid Södra skånska infanteriregementet 1904, avlade officersexamen vid Krigsskolan 1906 och utnämndes samma år till underlöjtnant vid regementet,[3] där han befordrades till löjtnant 1909.[4] Åren 1912–1916 var han regementsadjutant vid Södra skånska infanteriregementet,[5] varpå han 1916–1918 studerade vid Krigshögskolan. Han var kadettofficer vid Krigsskolan 1919–1922: först vid reservofficerskurserna under 1919 och därefter vid officerskurserna 1919–1922. Han var biträdande lärare i krigslagar och tjänstgöringsreglemente på officerskursen vid Krigsskolan 1921–1922.[3] År 1921 utnämndes han till kapten vid Södra skånska infanteriregementet.[6]

Under denna tid gick Jung instruktörskurs vid Gymnastiska centralinstitutet 1907–1908[5] och var kompanibefäl vid I. arméfördelningens volontärskola i Halmstad 1908–1909 och 1909–1910. Därpå var han kompanibefäl vid reservofficersvolontärskolan i Karlsborg 1910, befäl vid de till särskild vintertjänst (skidlöpartjänst) uttagna värnpliktiga 1910–1911, kompaniofficer vid reservofficersvolontärskolan i Karlsborg 1911 och adjutant vid infanteriofficersvolontärskolan i Karlsborg 1914–1915.[3]

Krigshistoria och försvarsdebatt redigera

Åren 1922–1926 tjänstgjorde Jung vid Krigshistoriska avdelningen i Generalstaben, varpå han 1926–1928 var lärare i krigshistoria och strategi vid Krigshögskolan. Han utnämndes till major 1928, varefter han var tillförordnad chef för Krigshistoriska avdelningen i Generalstaben 1928–1929 och ordinarie chef 1929–1933.[3] Han var sekreterare för frågor rörande armén i 1930 års försvarskommission 1930–1935.[2][3] År 1933 befordrades han till överstelöjtnant, varefter han var chef för Utrikesavdelningen vid Generalstaben 1933–1936.[2] Han var sekreterare i Försvarsutskottet under riksdagen 1936.[7]

Som chef för Krigshistoriska avdelningen ledde han arbetet med Sveriges krig 1611–1632, ett bokverk i åtta band som utgavs 1936–1939.[2] Han bedrev själv krigshistorisk arkivforskning i Lettland och Estland 1922, i Tyskland, Danzig och Köpenhamn 1923, i Finland 1925 och 1926 samt arkivforskning och slagfältsundersökningar i Danzig, Polen och Tyskland 1927. Han ledde arkivforskning och slagfältsundersökningar i Belgien, Nederländerna, Tjeckoslovakien, Tyskland och Österrike 1929 samt i flera andra länder under 1930.[3]

Försvarsbeslutet 1925 med dess omfattande nedskärning av förband och personal satte sin prägel på Jungs officersgeneration och ingöt hos många handlingsförlamning. I denna situation tog Jung förtjänstfullt ledningen för dem som inte ville ge upp striden för ett modernt försvar med bred förankring och anpassat efter samhällets resurser. Under tjänstgöringen vid Krigshistoriska avdelningen samlade han kring sig en grupp yngre begåvade arméofficerare för debatt om försvarsfrågorna[8] och grundade så småningom 1927 Ny militär tidskrift,[9] vars redaktör han var 1927–1930.[7] Kretsen av militärer kring denna kom att kallas "Jungjuntan" och den bestod av Axel Rappe, Carl August Ehrensvärd, Per Sylvan, Henry Peyron, Gustaf Petri, Axel Gyllenkrook, Gunnar Berggren med Jung som redaktör och samlande kraft. Jung stod även bakom programskriften Antingen – eller (1930). Genom arbetet i 1930 års försvarskommission påverkade han försvarsbeslutet 1936 på ett avgörande sätt och det kom att utgöras av en tioårig upprustningsplan.[9]

Jung invaldes 1929 som ledamot av Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia[10] och 1931 som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.[11]

Arméstabschef och militärbefälhavare redigera

Jung utnämndes den 12 juni 1936 till överste och chef för Norra skånska infanteriregementet från och med den 1 oktober 1936.[12] Redan innan han hann tillträda förordnades han dock den 30 juni att från och med den 1 augusti vara tillförordnad chef för Lantförsvarets kommandoexpedition,[13] en post som han beklädde till och med den 30 juni 1937.[14] Den 13 november 1936 entledigades han från chefskapet för Norra skånska infanteriregementet och utnämndes till sekundchef vid Livregementets grenadjärer från och med den 16 november, men gavs fortsatt tjänstledighet för att tjänstgöra som chef för Lantförsvarets kommandoexpedition.[15]

Som ett led i 1936 års försvarsbeslut delades Generalstaben upp i Försvarsstaben och Arméstaben. Det var helt i linje med Jungjuntans argumentering för en samlad ledning av försvarskrafterna i en mer effektiv organisation. Som belöning för sitt enträgna arbete i 1930 års försvarskommission utnämndes Jung[16] den 30 april 1937 till chef för Arméstaben och Generalstabskåren från och med den 1 juli.[14] Vid denna tid förordade Jung en aktiv insats för Finland i ett eventuellt krig mot Sovjetunionen. Under åren strax före andra världskrigets utbrott uppkom sprickor inom Jungjuntan och den skingrades.[17] Han befordrades till generalmajor 1938[7] och lämnade chefskapet för Arméstaben den 30 september 1940.[18] Därefter var han från och med den 1 oktober 1940 till och med den 30 september 1942 chef för II. arméfördelningen,[19][20] från och med den 1 oktober 1942 till och med den 30 september 1943 militärbefälhavare i II. militärområdet[20][21] och från och med den 1 oktober 1943 till och med den 31 mars 1944 militärbefälhavare i IV. militärområdet[21][22] tillika överkommendant för Stockholms garnison.[7]

Överbefälhavare redigera

 
Överbefälhavaren Helge Jung (till vänster) och chefen för Försvarsstaben Carl August Ehrensvärd.

Den 31 december 1943 utnämndes Jung till generallöjtnant från och med den 1 januari 1944 och förordnades att vara överbefälhavare för sex år från och med den 1 april 1944.[21] Han utnämndes den 10 mars 1944 att vara general från och med den 1 april.[23] I november 1949 erhöll han förlängt förordnande som överbefälhavare till och med den 31 mars 1951, då han avgick.[24]

Han var under denna tid emot baltutlämningen 1945 samt vän av NATO, vilket bland annat hans tal inför studenter på Lunds universitet i november 1949 utvisar.[25] Om hans övriga verksamhet som överbefälhavare meddelas i en nekrolog: ”Av stor betydelse blev Jungs arbete för att efter beredskapens upphörande lägga fram en plan för krigsmaktens framtida organisation. Han hade härvid att övervinna många försvarsfientliga krafter, krigströttheten, atombombshotet och fredsoptimismen. Jung arbetade på samma sätt som på 1920- och 1930-talen. Han samlade kring sig en grupp skickliga och användbara officerare och satsade på en väl organiserad försvarsupplysning. Jung lyckades med okuvlig energi få statsmakternas gehör för sina förslag och förhindra att den rådande organisationen slogs sönder. Han lade därmed grunden för försvarets framtida utveckling under många år. Det har av förre överbefälhavaren Stig Synnergren sagts att ’försvarets modernisering och förankring hos svenska folket är Jungs bestående insats’.”[26] Historikern Kent Zetterberg har konstaterat att ”Helge Jung var i hög grad en sammansatt natur. Hans personlighet hade drag av slughet och taktisk beräkning, ja cynism, men samtidigt fanns här även klara inslag av idealiteten och oegennyttigt arbete för det svenska försvarets stärkande.”[27]

År 1946 invaldes Jung som hedersledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet.[28]

Familj redigera

 
Gravvården över Helge Jung på Djursholms begravningsplats.

Jung var son till rektor Victor Jung och Maria, född Levan. Han gifte sig 1913 med Ruth Wehtje (1893–1951), som var dotter till Ernst Wehtje[29] och förmögen. Jung kunde därför skaffa en våning på Gumshornsgatan på Östermalm i Stockholm, där han bland annat såg kung Gustaf V som gäst. Jung hade tre barn: Stig, Karin och Elisabet[7] (”Lill”).[30] Han gifte om sig 1952 med Dagmar Bager, född Jeansson (1897–1955),[29] som var mor till Brita Bager.[31] Helge Jung är begravd på Djursholms begravningsplats.[32]

Utmärkelser redigera

Svenska utmärkelser redigera

Utländska utmärkelser redigera

Bibliografi redigera

  • Jung, Helge (1923). Sveriges möjligheter till självförsörjning. En studie rörande jordbrukets och industriens krigsberedskap. Stockholm: Seelig & C:o. Libris 8220850 .
  • Jung, Helge, red (1930). Antingen – eller. Freds- och försvarsproblemet i saklig belysning. Stockholm: Ny militär tidskrifts bokförlag. Libris 906270 .
  • Jung, Helge, red (1947). Överbefälhavarens yttrande över 1945 års militärutrednings "Betänkande och förslag angående förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten". Stockholm: [Folk och försvar]. Libris 1457870 .
  • Jung, Helge (1947). Vårt framtida försvar. Överbefälhavarens förslag. Stockholm. Libris 1720170 .
  • Jung, Helge, red (1957). Öst och väst och vi. Grupparbete. Stockholm: Norstedt. Libris 1369365 .

Referenser redigera

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM, version 5.00 (Sveriges Släktforskarförbund 2010).
  2. ^ [a b c d] Dahl, Torsten, red (1948). Svenska män och kvinnor. Biografisk uppslagsbok. 4. I–Lindner. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 133. https://runeberg.org/smok/4/0153.html .
  3. ^ [a b c d e f] Wennerström, Thorsten (1936). Kungl. Krigsakademien och Kungl. Krigsskolan åren 1792–1935. Stockholm: Generalstabens Litografiska Anstalts Förlag. sid. 197 .
  4. ^ Sveriges statskalender för året 1915. Uppsala. 1915. sid. 238. https://runeberg.org/statskal/1915/0238.html .
  5. ^ [a b] Hallberg, Severin, red (1921). Svensk officersmatrikel. I. Generalitetet, generalstaben och infanteriet. Stockholm: Hasse W. Tullbergs Förlag. sid. 220 .
  6. ^ Sveriges statskalender för året 1925. Uppsala. 1925. sid. 267. https://runeberg.org/statskal/1925/0274.html .
  7. ^ [a b c d e] Harnesk, Paul, red (1962). Vem är vem. Stor-Stockholm (2). Stockholm: Bokförlaget Vem är vem AB. sid. 665. https://runeberg.org/vemarvem/sthlm62/0689.html .
  8. ^ Broomé, Bertil (1978). ”Minnestal över bortgångna ledamöter”. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar: sid. 270. 
  9. ^ [a b] Zetterberg, Kent (1996), ”Helge Jung”, i Artéus, Gunnar, Svenska officersprofiler under 1900-talet, Stockholm: Militärhögskolan, s. 248–256, ISBN 91-87072-19-X .
  10. ^ Sveriges statskalender för året 1930. Uppsala. 1930. sid. 789. https://gupea.ub.gu.se/bitstream/handle/2077/64192/gupea_2077_64192_1.pdf .
  11. ^ Kjellander, Rune (1996). Kungl Krigsvetenskapsakademien. Svenska Krigsmanna Sällskapet (till 1805), Kungl Krigsvetenskapsakademien. Biografisk matrikel med porträttgalleri 1796–1995. Stockholm: Kungliga Krigsvetenskapsakademien. sid. 126. ISBN 91-630-4181-2 .
  12. ^ ”Högre militära utnämningar”. Svenska Dagbladet: s. 5. 13 juni 1936. https://tidningar.kb.se/1767385/1936-06-13/edition/11632/part/1/page/5/. 
  13. ^ ”Försvarsorganisationen har fått sina nya ledare”. Dagens Nyheter: s. 4. 1 juli 1936. https://tidningar.kb.se/8224221/1936-07-01/edition/0/part/1/page/4/. 
  14. ^ [a b] ”Cheferna utnämnda för armé och marin. Sex nya generaler”. Dagens Nyheter: s. 14. 1 maj 1937. https://tidningar.kb.se/8224221/1937-05-01/edition/0/part/1/page/14/. 
  15. ^ ”Fyra nya regementschefer och fyra överstar i armén”. Dagens Nyheter: s. 6. 14 november 1936. https://tidningar.kb.se/8224221/1936-11-14/edition/0/part/1/page/6/. 
  16. ^ Zetterberg, Kent (1996), ”Helge Jung”, i Artéus, Gunnar, Svenska officersprofiler under 1900-talet, Stockholm: Militärhögskolan, s. 257–258, ISBN 91-87072-19-X .
  17. ^ Zetterberg, Kent (1996), ”Helge Jung”, i Artéus, Gunnar, Svenska officersprofiler under 1900-talet, Stockholm: Militärhögskolan, s. 259–261, ISBN 91-87072-19-X .
  18. ^ Kjellander, Rune (1995), ”Biografier”, i Rönnberg, Lennart, Arméns ledning från vasatid till nutid, Stockholm: Probus, s. 269, ISBN 91-8718-442-7 
  19. ^ ”Ny fördelningschef, ny arméstabschef”. Svenska Dagbladet: s. 7. 31 mars 1940. https://tidningar.kb.se/1767385/1940-03-31/edition/11637/part/1/page/4/. 
  20. ^ [a b] ”Högsta posterna i försvaret besatta”. Svenska Dagbladet: s. 5. 1 juli 1942. https://tidningar.kb.se/1767385/1942-07-01/edition/11637/part/1/page/5/. 
  21. ^ [a b c] ”Ny militärbefälhavare i Stockholm utnämnd”. Svenska Dagbladet: s. 3. 20 mars 1943. https://tidningar.kb.se/1767385/1943-03-20/edition/11637/part/1/page/3/. 
  22. ^ ”General Jung Ö. B., general A. Douglas arméchef”. Svenska Dagbladet: s. 6. 2 januari 1944. https://tidningar.kb.se/1767385/1944-01-02/edition/11637/part/1/page/6/. 
  23. ^ ”Nye ÖB general. Ny krigsskolechef”. Svenska Dagbladet: s. 5. 11 mars 1944. https://tidningar.kb.se/1767385/1944-03-11/edition/11637/part/1/page/5/. 
  24. ^ ”ÖB:s förordnande förlängt ett år”. Svenska Dagbladet: s. 4. 26 november 1949. https://tidningar.kb.se/1767385/1949-11-26/edition/11637/part/1/page/4/. 
  25. ^ Zetterberg, Kent (1996), ”Helge Jung”, i Artéus, Gunnar, Svenska officersprofiler under 1900-talet, Stockholm: Militärhögskolan, s. 269, 271, ISBN 91-87072-19-X .
  26. ^ Broomé, Bertil (1978). ”Minnestal över bortgångna ledamöter”. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar: sid. 271. 
  27. ^ Zetterberg, Kent (1996), ”Helge Jung”, i Artéus, Gunnar, Svenska officersprofiler under 1900-talet, Stockholm: Militärhögskolan, s. 272, ISBN 91-87072-19-X .
  28. ^ Fogelberg, Gunnar (1946). ”Meddelande från Kungl Örlogsmannasällskapet nr 4/46”. Tidskrift i sjöväsendet: sid. 497. https://www.koms.se/content/uploads/2014/05/TiS-Nr-10-1946.pdf. 
  29. ^ [a b] Lagerström, Sten, red (1968). Vem är det. Svensk biografisk handbok 1969. Stockholm: Norstedt. sid. 482. https://runeberg.org/vemardet/1969/0498.html .
  30. ^ Broomé, Bertil (1978). ”Minnestal över bortgångna ledamöter”. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar: sid. 272. 
  31. ^ Landsarkivet i Vadstena: Kalmar kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker (C), vol. 21 (1916–1922), uppslag 72 (digital avbildning).
  32. ^ ”Jung, Helge Viktor”. Svenska Gravar. https://www.svenskagravar.se/gravsatt/85646596. Läst 16 maj 2020. 
  33. ^ Bihang till Sveriges statskalender 1931. Kungl. Svenska riddareordnarna 1931. Uppsala. 1931. sid. 35. https://runeberg.org/statskal/1931bih/0035.html .
  34. ^ Bihang till Sveriges statskalender 1955. Kungl. Svenska riddareordnarna 1955. Uppsala. 1955. sid. 209. https://runeberg.org/statskal/1955/1477.html .
  35. ^ Bihang till Sveriges statskalender 1945. Kungl. Svenska riddareordnarna 1945. Uppsala. 1945. sid. 81. https://runeberg.org/statskal/1945bih/0081.html .
  36. ^ Bihang till Sveriges statskalender 1939. Kungl. Svenska riddareordnarna 1939. Uppsala. 1939. sid. 15. https://gupea.ub.gu.se/bitstream/handle/2077/63588/gupea_2077_63588_1.pdf .
  37. ^ Bihang till Sveriges statskalender 1940. Kungl. Svenska riddareordnarna 1940. Uppsala. 1940. sid. 11. https://runeberg.org/statskal/1940bih/0011.html .
  38. ^ Bihang till Sveriges statskalender 1945. Kungl. Svenska riddareordnarna 1945. Uppsala. 1945. sid. 9. https://runeberg.org/statskal/1945bih/0009.html .
  39. ^ Sveriges statskalender för året 1955. Uppsala. 1955. sid. 352. https://runeberg.org/statskal/1955/0352.html .
  40. ^ Bihang till Sveriges statskalender 1955. Kungl. Svenska riddareordnarna 1955. Uppsala. 1955. sid. 7. https://runeberg.org/statskal/1955/1275.html .
  41. ^ [a b c d e f g h i j k l] Sveriges statskalender för året 1935. Uppsala. 1935. sid. 246. https://gupea.ub.gu.se/bitstream/handle/2077/64015/gupea_2077_64015_1.pdf .
  42. ^ [a b c d e f g h i j k] Sveriges statskalender för skottåret 1940. Uppsala. 1940. sid. 272. https://runeberg.org/statskal/1940/0272.html .
  43. ^ Sveriges statskalender för året 1945. Uppsala. 1945. sid. 109. https://runeberg.org/statskal/1945/0109.html .
  44. ^ [a b c] Sveriges statskalender för året 1945. Uppsala. 1945. sid. 109. https://runeberg.org/statskal/1947/0109.html .
  45. ^ [a b] Sveriges statskalender för året 1931. Uppsala. 1931. sid. 240. https://runeberg.org/statskal/1931/0240.html .
  46. ^ [a b] Sveriges statskalender för året 1945. Uppsala. 1945. sid. 101. https://runeberg.org/statskal/1950/0101.html .
  47. ^ Sveriges statskalender för året 1941. Uppsala. 1941. sid. 272. https://books.google.se/books/download/Sveriges_statskalender.pdf?id=wXE5AQAAIAAJ&hl=sv&capid=AFLRE72mEeoLxrYp8ccy6YoyPM1zPsubi7_9S2y9q6_NoDO-x8Pez2u6W-6Hx-Rq0reoYiCgQKlBn7IGB7_po1Ed49tzoUhMXw&continue=https://books.google.se/books/download/Sveriges_statskalender.pdf%3Fid%3DwXE5AQAAIAAJ%26hl%3Dsv%26output%3Dpdf .
  48. ^ Svensk rikskalender 1909. Stockholm: P. A. Norstedt & Söner. 1908. sid. 191. https://runeberg.org/rikskal/1909/0275.html .
  49. ^ Svensk rikskalender 1910. Stockholm: P. A. Norstedt & Söner. 1909. sid. 192 .

Vidare läsning redigera

  • Broomé, Bertil (1978). ”Minnestal över bortgångna ledamöter”. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar: sid. 269–272. 
  • Cronenberg, Arvid (1974). ”Kretsen kring Ny Militär Tidskrift”. Aktuellt och historiskt: sid. 63–148. 
  • Konow, Jan von (1999). Helge Jung. Opinionsbildare, försvarets nydanare, överbefälhavare. Stockholm: J. von Konows förlag. Libris 7454079. ISBN 91-630-8471-6 .
  • Zetterberg, Kent (1996), ”Helge Jung”, i Artéus, Gunnar, Svenska officersprofiler under 1900-talet, Stockholm: Militärhögskolan, s. 243–273, ISBN 91-87072-19-X .

Externa länkar redigera

Företrädare:
Olof Thörnell 		Sveriges överbefälhavare
1944–1951 		Efterträdare:
Nils Swedlund


Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Helge_Jung&oldid=54367209”