Wikipedia

Gråhuvad sparv

Asiatisk fågel i familjen fältsparvar

Gråhuvad sparv[2] (Emberiza spodocephala) är en östasiatisk fågel i familjen fältsparvar inom ordningen tättingar.[3] Den förekommer från Centralasien österut till Stilla havet. Vintertid flyttar den till Kina och norra Sydostasien. Fågeln är en mycket sällsynt gäst i Europa, med fynd i bland annat Sverige, Finland och Danmark. Ainusparven (Emberiza personata) behandlades tidigare som underart till gråhuvad sparv men urskiljs allt oftare som egen art.

Gråhuvad sparv
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFältsparvar
Emberizidae
SläkteEmberiza
ArtGråhuvad sparv
E. spodocephala
Vetenskapligt namn
§ Emberiza spodocephala
AuktorPallas, 1776
Synonymer
  • Schoeniclus spodocephalus
  • Ocyris spodocephalus

Utseende och läte redigera

Gråhuvad sparv mäter 14–15,5 cm[4] Adult hane i häckningsdräkt är som helhet ganska mörk, med tydligt olivgrå, till mörkgrå huvud, nacke och bröst, med svart parti mellan öga och näbb, gul till ljusgul undersida med streckad kroppssida och mörkt varmbrun ovansida med svarta och grå streck. Undergumpen och yttre stjärtfjädrarna är vita. Vingpennorna är nästan svarta med bruna kanter och den har ljusbruna dubbla vingband. Näbben är rosa med grå näbbspets. Honan saknar mycket av det gula i fjäderdräkten och är istället brun, grå och vit. Den saknar det grå på huvud och bröst, har istället vit strupe med tydligt brunt strupsidstreck, ljusbrunt ögonbrynsstreck och brun hjässa. Bröstet och kroppssidan är kraftigt streckat och undersidan vitaktigt.[5]

Adult hane av underarten sordida (se nedan) liknar nominatformen, men är något mörkare och mer bjärt färgad, med grönare huvud och gulare undersida.[6] Den är även något större.[6] I alla dräkter och hos båda underarter är den enfärgat brun på övergumpen, eller med mycket diffusa fläckar och den bruna stjärten har vita yttre stjärtpennor. Den har dubbla ljusa vingband och näbben är rosaaktig vid näbbroten, speciellt undre näbbhalvan. Den har ett oroligt uppträdande och knycker ofta på stjärten.[5]

Ainusparven (Emberiza personata), fram tills nyligen behandlad som underart till gråhuvad sparv (se nedan), är i alla dräkter mycket ljusare än gråhuvad sparv. Adult hane är också svart vid näbbroten men hjässa, nacke och örontäckare är mer olivgröna. Strupe, bröst och undersida är kraftigt mörkstreckad på ljusgul botten, och den uppvisar ofta ett smalt olivgrått strupsidstreck och gult submustaschstreck. Vingpennorna är snarare mörkbruna än svarta, som hos nominatformen och vingbanden är vita. Adult hona och hane ainusparv är mer lika varandra än hos gråhuvad sparv. Honan saknar dock det svarta vid näbbasen, är vitare på undersidan och är överlag ofta något ljusare än hanen. Näbben är också gråare än hanens som är mer rosa.[5]

Sången består av en långsam serie, i engelsk litteratur återgiven som "tsip-chee-tree phirrr" eller "chopplichott pii chiriri". Locklätet är ett hårt, forcerat och något disharmoniskt "tsip". Ainusparvens sång som liknats med sävsparvens är avvikande har lägre tempo, uppbrutna kortare fraser och är mer monoton.

Utbredning och systematik redigera

Gråhuvad sparv häckar från centrala Ryssland till östcentrala Kina.[3] Den delas in i två underarter med följande utbredning:[3]

Gråhuvad sparv lämnar sina häckningsområden i Sibirien i början av september och i nordöstra Kina i oktober.[7] Ytterligare föreslagna underarter är oligoxantha från Kuznetskområdet i södra centrala Sibirien och extremiorientis i södra Ussuriland.

Fram tills nyligen behandlades taxonet personata, förekommande i norra Japan, södra Kurilerna och på södra Sachalin, som en underart till gråhuvad sparv. Sedan 2016 urskiljs den dock som egen art av Birdlife International och IUCN baserat dels på avvikande utseende och läten, dels studier som visar på att den är genetiskt distinkt.[8][9][10] De skildes åt för relativt länge sedan, på gränsen mellan pliocen och pleistocen, i paritet med andra uppdelningar mellan fastlands- och öformer som amursparven (E. tristrami) och blågrå sparv (E. variabilis). 2021 följde tongivande International Ornithological Congress efter,[3], 2022 även Clements et al[11] och svenska BirdLife Sverige som gav den namnet ainusparv, syftande på folkgruppen ainu, ursprungsbefolkning i ett område som överensstämmer förvånande väl med utbredningen för personata.[12]

 
Hane av taxonet personata, numera vanligen erkänd som den egna arten ainusparv.

Observationer utanför utbredningsområdet redigera

Arten har bland annat observerats i Storbritannien, Danmark, Sverige[13], Finland, Nederländerna, Tyskland, Bhutan, Afghanistan, Kazakstan och Indonesien.[4][1] Alla observationer i Västpalearktis har varit av nominatformen.

Släktskap redigera

Sentida genetiska studier[14] indikerar att denna arts närmsta släktingar är dvärgsparv, videsparv, gyllensparv och svavelsparv och bildar en klad inom släktet.[7] Vissa lyfter ut dem och några andra arter till det egna släktet Schoeniclus.[15]

Ekologi redigera

Gråhuvad sparv föredrar habitat med träd och häckar på blöt skogsmark och övervuxna myrar i Sibirien.[4] Den förekommer på lågland, i floddalar och i lägre bergstrakter. Vintertid uppträder den även i buskmark, parker och odlingsmark, speciellt i områden där marken är täckt av dvärgbambu.[5] Sången framförs oftast sittande inne i en buske eller lågt träd.[7] Häckningssäsongen inleds oftast mellan maj och mitten av juni med ungar som blir flygga så sent som i september.[7] Den lägger ofta två kullar per säsong.[7]

Status redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och beståndet anses stabilt. Internationella naturvårdsunionen IUCN listar den därför som livskraftig (LC).[1]

Namn redigera

Gråhuvade sparvens vetenskapliga artnamn spodocephala betyder "askhuvad", efter grekiskans spodos för "aska" och -kephalos, "-huvad".[16]

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Emberiza spodocephala . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 21 december 2020.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b c d] Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2022. IOC World Bird List (v11.2). doi :  10.14344/IOC.ML.12.1.
  4. ^ [a b c] Svensson et al. (2009) s:417
  5. ^ [a b c d] Brazil (2009) s:231–232
  6. ^ [a b] Copete, J.L., J. del Hoyo, G. M. Kirwan, and N. Collar (2020). Black-faced Bunting (Emberiza spodocephala), version 1.0. In Birds of the World (S. M. Billerman, B. K. Keeney, P. G. Rodewald, and T. S. Schulenberg, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.blfbun1.01
  7. ^ [a b c d e] Copete, J.L. (2017). Black-faced Bunting (Emberiza spodocephala). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från http://www.hbw.com/node/61896 5 mars 2017).
  8. ^ Weissensteimer, M.H., Koblmüller, S. & Sefc, K.M. (2014) The Emberiza spodocephala subspecies complex: new insights into taxonomy and phylogeography. 26th International Ornithological Congress 2014, Tokyo, 18-24 Aug 2014.
  9. ^ Saitoh, T., Sugita, N., Someya, S., Iwami, Y., Kobayashi, S., Kamigaichi, H., Higuchi, A., Asai, S., Yamamoto, Y. & Nishiumi, I. (2015) DNA barcoding reveals 24 distinct lineages as cryptic bird species candidates in and around the Japanese Archipelago. Mol. Ecol. Res. 15(1): 177–186.
  10. ^ Päckert, M., Sun, Y.-H., Strutzenberger, P., Valchuk, O., Tietze, D.T. & Martens, J. (2015) Phylogenetic relationships of endemic bunting species (Aves, Passeriformes, Emberizidae, Emberiza) from the eastern Qinghai-Tibet Plateau. Vert. Zool. 65(1): 135–150.
  11. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2022. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2022 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
  12. ^ Erling, J., Lagerqvist, M., Asplund, G., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/02/Rapport12-2022.pdf. Läst 14 februari 2022. 
  13. ^ Gråhuvad sparv, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  14. ^ Päckert, M., Y.-H. Sun, P. Strutzenberger, O. Valchuk, D.T. Tietze, and J. Martens (2015), Phylogenetic relationships of endemic bunting species (Aves, Passeriformes, Emberizidae, Emberiza) from the eastern Qinghai-Tibet Plateau, Vertebrate Zool. 65, 135-150.
  15. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  16. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Tryckta källor redigera

  • Mark Brazil (2009) Helm Field Guide: Birds of East Asia, A&C Black Publishers, London, ISBN 978-0-7136-7040-0
  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gråhuvad_sparv&oldid=54318946”