Giorgio Moroder
Giovanni Giorgio Moroder (på skivomslag oftast bara Giorgio), ursprungligen Hansjörg Moroder,[6] född 26 april 1940 i Ortisei i Sydtyrolen, är en italiensk musikproducent och kompositör, stilbildare inom disco- och dansmusiken.
| Giorgio Moroder | |
.jpg) | |
| Född | Giovanni Giorgio Moroder 26 april 1940[1][2][3] (83 år) Ortisei[4], Italien |
|---|---|
| Andra namn | Giorgio[5] |
| Medborgare i | Italien |
| Sysselsättning | Kompositör, musikproducent, filmmusikkompositör, låtskrivare, discjockey, filmproducent |
| Utmärkelser | |
| Oscar för bästa filmmusik (1979) Golden Globe Award för bästa originalmusik (1979) Golden Globe Award (1979) Oscar (1979) Bambipriset (1984) Grammy Award för bästa soundtrack för visuellt medium (1984) Golden Globe Award för bästa originalmusik (1984) Grammy Award för bästa instrumentalkomposition (1984) Golden Globe Award för bästa specialskrivna sång (1984) Oscar för bästa sång (1984) Bambipriset (1987) Golden Globe Award för bästa specialskrivna sång (1987) Oscar för bästa sång (1987) Grammy Award för bästa danceinspelning (1998) Kommendör av Italienska republikens förtjänstorden (2005) Grammy Award för årets album (2014) | |
| Webbplats | giorgiomoroder.com/ |
| Redigera Wikidata | |
Moroder hade en egen solokarriär i slutet av 1960-talet men det var som producent som det stora genombrottet skulle komma under 1970-talet. Moroder var producent till Donna Summer och låg bland annat bakom hennes genombrottslåt och discoklassiker Love to love you baby och I feel love. Moroder har som producent influerat musikstilar som new wave, house, techno och elektronisk musik i allmänhet. Han grundade Oasis Records, senare en del av Casablanca Records. Moroder slog sig sedan in på filmmusik där framgångarna fortsatte; Moroder vann tre Oscars för Midnight Express (1978), Flashdance (1983) och Top Gun (1986).
I mitten av 1980-talet var Moroder med och tog fram supersportbilen Cizeta Moroder.
Biografi redigera
Moroder växte upp i Val Gardena i Sydtyrolen[7] och började spela gitarr i tonåren. När han var 19 turnerade han med band genom Västeuropa. Från 1967 koncentrerade han sig på att skriva sånger och att komponera. Han skrev bland annat en hit för Ricky Shayne tillsammans med Michael Holm. 1969 hade han under artistnamnet Giorgio en framgång på de franska, italienska och spanska hitlistorna med låten Looky, Looky. Moroder intresserade sig redan då för musikproduktion, framförallt för de elektroniska innovationerna under dessa år.
Elektronisk musik redigera
1970 producerade han den första tyska hitlåten som använde sig av synthesizer: Arizona Man med Mary Roos klättrade till plats nio på topplistan. 1971 skaffade han en Moog-synthesizer och flyttade till München. Hans nästa och första egna större hit var Son of my Father från 1972 som han producerade tillsammans med Pete Bellotte. Den skapades också genom användning av synthar men elektroniken stod ännu inte i förgrunden. Son of my father låg etta på Englandslistan med gruppen Chicory Tips version av låten. Chicory Tips version låg etta även på Tio i topp i Sverige. Moroders egen version låg en vecka på tionde plats på Tio i topp. Ett år senare, 1973, gick det bättre, när Giorgio nådde andra plats och låg sju veckor på Tio i topp med Lonely lovers symphony.
Musicland Studios och Donna Summer redigera
Moroder hade nu skapat en egen studio i München, Musicland Studios. 1973 inledde Moroder sitt samarbete med den tidigare musikalsångerskan Donna Summer. Hon hade kommit via musikalen Hair till München där hon levde som ensamstående mor under knappa förhållanden[8]. I ett team bestående av arrangören Harold Faltermeyer, trumslagaren och medförfattaren Keith Forsey och ljudteknikern Jürgen Koppers skapade Moroder ett energiskt discosound för Summer. Låten The Hostage från Summers solodebut Lady of the Night från 1974 hade framgångar i Nederländerna och Frankrike. Genombrottet för Summer och Moroder kom först med Love to Love You, Baby och dess version med ett 17 minuter långt "erotiskt epos" där Moroder inspirerats av Serge Gainsbourgs och Jane Birkins Je T'Aime. BBC valde att bojkotta låten. 1976 nådde albumet förstaplatsen på USA-listan och discogenren var född.
Moroder erkände att han fått inspiration från flera håll, till exempel amerikanska Philly Soul och Motown men också från elektroniska band i Västtyskland som Popol Vuh och Tangerine Dream: /../I prefer Tangerine Dream, that kind of thing. I used to know these guys very well, and loved their Phaedra album very much. There were some similar groups in Munich - Popul Vuh/../[8] Inflytandet av elektronik var än tydligare i Donna Summers stora hit från 1977 I Feel Love. Låten nådde förstaplatsen på den brittiska topplistan under juli 1977. Donna Summer hade fyra listettor på singellistan och tre på albumlistan i USA 1978-1979.[9] Moroder har med de återkommande looparna kommit att inverka på 1990-talets producenter av elektronisk dansmusik. 1977-1979 släppte han album under namnet Munich Machine. 1979 släppte Moroder det egna albumet E=MC².
Filmmusik redigera
1978 inledde Moroder sin karriär som filmmusikkompositör med musiken till Midnight Express. Hans första försök inom filmmusiken gav honom en Oscar för låten "The Chase". Han har komponerat och producerat bland annat för filmerna Top Gun, Scarface, Flashdance, Den oändliga historien och American Gigolo. För American Gigolo producerade han Blondies listetta "Call me". Han skapades också musiken för Olympiska sommarspelen 1984 ("Reach Out") och Olympiska sommarspelen 1988 ("Hand in Hand") och VM i fotboll 1990 ("Un'estate italiana").
Moroder har arbetat med ett stort antal storheter inom musiken som Elton John, David Bowie, Freddie Mercury, Blondie, Barbra Streisand, The Three Degrees, Sparks, Madleen Kane, France Joli, Roger Daltrey, Chaka Khan, Phil Oakey, Miami Sound Machine och Cher.
Han har fått tre Oscars, tre Grammies och fyra Golden Globe. Moroder har anklagats för att göra själlös musik via sin Munich-Music-Machine men svarade : "Jag är producent, ingen politiker". 1984 gjorde han filmmusik till en nyversion av den klassiska stumfilmen Metropolis. 1985 följde ett samarbete med Phil Oakey, frontman i Human League, med albumet Philip Oakey & Giorgio Moroder. 1986 gjorde Moroder filmmusiken till Top Gun tillsammans med Harold Faltermeyer och Tom Whitlock.
Moroder idag redigera
Moroder bor idag i Beverly Hills i Los Angeles tillsammans med sin mexikanska fru och sonen Alex. Han har fortfarande ett hus i Val Gardena i Sydtyrolen där han tillbringar sin semester. 2004 upptogs Moroder tillsammans med Pete Bellotte och Donna Summer i Dance Music Hall of Fame vid en ceremoni i New York.
2005 tilldelades Moroder titeln Commendatore av Italiens president.
2013 släppte han en låt tillsammans med den elektroniska duon Daft Punk i samband med deras skiva Random Access Memories. Låten heter Giorgio by Moroder och i låten berättar Giorgio om sin uppväxt, hur han spelade gitarr, sin dröm om att bli stor musiker, sina tidiga uppträdanden som okänd i Tyskland, hur han förändrade musiken och blev känd.
Album redigera
- Deja Vu (2015)
- E=MC² (1979)
- From Here to Eternity (1977)
- Knights in White Satin (1976)
- Einzelganger (1975)
- Giorgio's Music (1974)
- Son of my father (1972)
- That's Bubblegum - That's Giorgio (1969)
Filmmusik redigera
- 1978 : Midnight Express av Alan Parker med Brad Davis, Randy Quaid
- 1980 :
- 1982 : Cat People av Paul Schrader med Nastassja Kinski, Malcolm McDowell
- 1983 :
- 1984 :
- Den oändliga historien titellåten till del 1 sjungen av Limahl
- Electric Dreams
- Metropolis nyversion av Fritz Langs klassiker (musik av Giorgio Moroder)
- 1986 : Top Gun (Take My Breath Away" med Berlin)
- 1987 : Over the Top
Utmärkelser redigera
- Bambi 1984, 1988
- Oscar 1979 för bästa filmmusik till Midnight Express
- Oscar 1983 för bästa sång Flashdance...What A Feeling från Flashdance
- Oscar 1986 för bästa sång Take My Breath Away från Top Gun
- Över 150 guldplattor
Trivia redigera
Moroder är sångare på en version av Mah Nà Mah Nà.
Källor redigera
- https://web.archive.org/web/20061219095339/http://www.giorgiomoroder.com/bio/m_bio.html
- https://web.archive.org/web/20070210083159/http://www.italfree.com/moroder_giorgio_thehistoryofrock.html
Noter redigera
- ^ Internet Broadway Database, Giorgio Moroder, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ filmportal.de, Giorgio Moroder, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, läst: 23 november 2019.[källa från Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 13 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
- ^ Källangivelsen på Wikidata använder egenskaper (properties) som inte känns igen av Modul:Cite
- ^ http://www.demetz.net/Moroder-Summer/tribute2.html
- ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 10 maj 2006. https://web.archive.org/web/20060510195425/http://www.valgardena.it/eng/page271.html. Läst 31 december 2006.
- ^ [a b] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 16 december 2006. https://web.archive.org/web/20061216204014/http://homepage.ntlworld.com/clive.hocker/moroder/mor_1978/part01.htm. Läst 29 december 2006.
- ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 10 februari 2007. https://web.archive.org/web/20070210083159/http://www.italfree.com/moroder_giorgio_thehistoryofrock.html. Läst 29 december 2006.