Ginnungagap
I nordisk mytologi representerar Ginnungagap (”den magiska avgrunden"[1]) den ursprungliga intighet ur vilket allting senare föddes. Ur Ginnungagap föddes först Muspelhem och därefter Nifelheim "den mörka världen". I den mytologiska beskrivningen låg Nifelhem i norr där frost rådde och de kalla floderna, Elivágar flöt fram. I söder fanns Muspelsheim med gnistrande flammor. När hettan från Muspelhem mötte rimfrosten från Nifelheim i Ginnungagap uppstod urjätten Ymer. Gudarna Oden, Vile och Ve ("Sinne/ursinne", "vilja” och "helighet")[2] skapade världen av Ymers kropp.
Ginnungagap är den avgrund ur vilken världen har sitt ursprung. Adam av Bremen konstaterar att den förmodligen skulle ligga långt bort, i norr. Enligt ett manuskriptfragment, Gripla, från 1400-talet skulle Ginnungagap ligga mellan Vinland och Grönland, d.v.s. vara identiskt med Davis sund,[3] medan Guðbrandur Þorláksson på 1600-talet gissade Baffinön.
Eddadikten Völuspás skildring redigera
Så här uttrycks det i eddadikten Völuspá, "Valans spådom":
3.
För länge sedan
då Ymer levde
fanns ej sand eller sjö
eller svala vågor.
Jorden fanns inte,
ej himlen där ovan,
gapande svalg fanns
men ingenstans gräs.[4]
Se även redigera
Källor redigera
- ^ Jan de Vries, Jan. 2000. Altnordisches Etymologisches Wörterbuch. p. 167-168.
- ^ Simek, R. (1997). Dictionary of Northern Mythology. sid. 242, 355, 365 (Boydell& Brewer)
- ^ Översättning (till engelska) av ett manuskriptfragment kallat Gripla. Ur North Ludlow Beamish, The Discovery of America by the Northmen in the Tenth Century, London 1841, s. 115.
- ^ Öv. L. Lönnroth (2016). Den poetiska Eddan. sid. 22 (Atlantis)