Formel 1-VM 1958

	F1-regler i korthet 1958
Motor	Överladdad 750 cc ; Sug 2 500 cc
Max cylindrar	Ingen begränsning
Bilens minimivikt	Ingen begränsning
Poängberäkning	8, 6, 4, 3, 2 och snabbaste varv 1, som delades upp om flera förare hade samma tid. ; • Endast de sex bästa poängen från de elva loppen räknades in i mästerskapet. ; • Poäng gavs ej till förare som delade bil. ; • Konstruktörspoäng gavs endast till varje konstruktörs bäst placerade bil. ; • I Tyskland och Marocko fyllde man upp startfälten med formel 2-bilar, men dessa fick inga mästerskapspoäng.

Formel 1-VM 1958 hade elva deltävlingar som kördes under perioden 19 januari-16 oktober. Här ingick Indianapolis 500-loppet 1958 som en av deltävlingarna. Britten Mike Hawthorn vann förarmästerskapet och Vanwall vann det första konstruktörsmästerskapet.

Vinnare redigera

Förare: Mike Hawthorn, Storbritannien, Ferrari
Konstruktör: Vanwall, Storbritannien (Det första konstruktörmästerskapet)

Grand Prix 1958 redigera

Grand Prix	Datum	Bana	Vinnande förare! Vinnande stall	Vinnande tillverkare
Argentinas Grand Prix	19 januari	Buenos Aires	Stirling Moss	R R C Walker	Cooper-Climax	*
Monacos Grand Prix	18 maj	Monte Carlo	Maurice Trintignant	R R C Walker	Cooper-Climax	*
Nederländernas Grand Prix	26 maj	Zandvoort	Stirling Moss	Vanwall		*
Indianapolis Grand Prix	30 maj	Indianapolis	Jimmy Bryan	George Salih	Epperly-Offenhauser	*
Belgiens Grand Prix	15 juni	Spa-Francorchamps	Tony Brooks	Vanwall		*
Frankrikes Grand Prix	6 juli	Reims-Gueux	Mike Hawthorn	Ferrari		*
Storbritanniens Grand Prix	19 juli	Silverstone	Peter Collins	Ferrari		*
Tysklands Grand Prix	3 augusti	Nürburgring	Tony Brooks	Vanwall		*
Portugals Grand Prix	24 augusti	Porto	Stirling Moss	Vanwall		*
Italiens Grand Prix	7 september	Monza	Tony Brooks	Vanwall		*
Marockos Grand Prix	16 oktober	Ain Diab	Stirling Moss	Vanwall		*

Grand Prix utanför VM 1958 redigera

Grand Prix /Race	Datum	Bana	Vinnande förare! Vinnande stall	Vinnande tillverkare
Buenos Aires Grand Prix	2 februari	Buenos Aires	Juan Manuel Fangio	Scuderia Sud Americana	Maserati
Glover Trophy	7 april	Goodwood	Mike Hawthorn	Ferrari
Syrakusas Grand Prix	13 april	Syrakusa	Luigi Musso	Ferrari
Aintree 200	19 april	Aintree	Stirling Moss	R R C Walker	Cooper-Climax
International Trophy	3 maj	Silverstone	Peter Collins	Ferrari
Caens Grand Prix	20 juli	Caen	Stirling Moss	R R C Walker	Cooper-Climax

Stall, nummer och förare 1958 redigera

Stall/Tillverkare	Nummer	Förare
André Guelfi (Cooper-Climax)^[1]	60	André Guelfi, Frankrike
B C Ecclestone (Connaught-Alta)	12	Bruce Kessler, USA
	12, 14	Bernie Ecclestone, Storbritannien
	14	Paul Emery, Storbritannien
	14	Jack Fairman, Storbritannien
	15	Ivor Bueb, Storbritannien
BRM	5, 6, 8, 14, 19	Jean Behra, Frankrike
	6, 8, 10, 15, 16, 20	Harry Schell, USA
	10, 20	Ron Flockhart, Storbritannien
	12, 18	Joakim Bonnier, Sverige
	18	Maurice Trintignant, Frankrike
BRP (Cooper-Climax)	56	Tom Bridger, Storbritannien
Bob Estes (Phillips-Offenhauser)^[2]	26	Don Freeland, USA
Bob Sorenson (Kuzma-Offenhauser)^[1]^[2]	59	Dempsey Wilson, USA
Cars Inc (Epperly-Offenhauser)^[2]	33	Tony Bettenhausen, USA
Chapman S Root (Kurtis Kraft-Offenhauser)^[2]	4	Pat O'Connor, USA
Cooper-Climax	4, 8, 11, 14, 16, 22, 24, 50	Jack Brabham, Australien
	6, 7, 10, 16, 18, 20, 24, 28	Roy Salvadori, Storbritannien
	12	Ian Burgess, Storbritannien
	20, 52	Bruce McLaren, Nya Zeeland
	30	Jack Fairman, Storbritannien
Dean Van Lines (Kuzma-Offenhauser)^[2]	29	A.J. Foyt, USA
Dick Gibson (Cooper-Climax)	19	Dick Gibson, Storbritannien
Ecurie Demi Litre (Lotus-Climax)	28	Ivor Bueb, Storbritannien
Ecurie Eperon d'Or (Cooper-Climax)	27	Christian Goethals, Belgien
Ecurie Maarsbergen (Porsche)	18	Carel Godin de Beaufort, Nederländerna
Ellen McKinney Zink (Watson-Offenhauser)^[1]^[2]	5	Ed Elisian, USA
Federal Auto Associates (Kurtis Kraft-Offenhauser)^[2]	65	Bob Christie, USA
Ferrari	1, 2, 4, 14, 18, 36, 42	Peter Collins, Storbritannien
	2, 3, 4, 5, 6, 14, 16, 20, 24, 38	Mike Hawthorn, Storbritannien
	2, 6, 16, 18, 34	Luigi Musso, Italien
	2, 20	Olivier Gendebien, Belgien
	3, 4, 6, 16, 22, 40	Wolfgang von Trips, Tyskland
	4, 18, 23	Phil Hill, USA
Francisco Godia-Sales (Maserati)	4, 10, 38, 40	Paco Godia, Spanien
Fred Gerhardt (Kurtis Kraft-Offenhauser)^[2]	45	Johnnie Parsons, USA
George Salih (Epperly-Offenhauser)^[2]	1	Jimmy Bryan, USA
George Walther Jr (Kurtis Kraft-Offenhauser)^[2]	77	Mike Magill, USA
Giorgio Scarlatti (Maserati)	10, 46	Giorgio Scarlatti, Italien
Giorgio Scarlatti (Maserati)	38	Joakim Bonnier, Sverige
Gould's Garage (Maserati)	12	Horace Gould, Storbritannien
Gould's Garage (Maserati)	12	Masten Gregory, USA
H A Chapman (Kurtis Kraft-Offenhauser)^[2]	43	Billy Garrett, USA
H H Johnson (Kuzma-Offenhauser)^[2]	57	Art Bisch, USA
Harry Dunn (Dunn-Offenhauser)^[2]	89	Chuck Weyant, USA
Henry Yunik (Kurtis Kraft-Offenhauser)^[1]^[2]	31	Paul Goldsmith, USA
High Efficiency Motors (Cooper-Climax)	26	Ian Burgess, Storbritannien
J S Donaldson (Kurtis Kraft-Offenhauser)^[2]	61	Eddie Johnson, USA
JBW (Cooper-Climax)	29	Brian Naylor, Storbritannien
Jim Robbins (Kurtis Kraft-Offenhauser)^[2]	68	Len Sutton, USA
Jo Bonnier (Maserati)	8	Harry Schell, USA
	11, 22, 32, 36, 58	Joakim Bonnier, Sverige
	22	Giulio Cabianca, Italien
	24, 38	Hans Herrmann, Tyskland
	36	Phil Hill, USA
John Zink (Watson-Offenhauser)^[2]	16	Jimmy Reece, USA
John Zink (Watson-Offenhauser)^[2]	44	Jud Larson, USA
Joseph Massaglia Jr (Lesovsky-Offenhauser)^[2]	25	Jack Turner, USA
Juan Manuel Fangio (Maserati)^[1]	34	Juan Manuel Fangio, Argentina
Kalamazoo Sports Inc (Kurtis Kraft-Offenhauser)^[2]	83	Shorty Templeman, USA
Kalamazoo Sports Inc(Watson-Offenhauser)^[2]	97	Dick Rathmann, USA
Ken Kavanagh (Maserati)	4	Jean Behra, Frankrike
	34, 50	Ken Kavanagh, Australien
	50	Luigi Taramazzo, Italien
Lindsey Hopkins (Epperly-Offenhauser)^[2]	2	Jim Rathmann, USA
Lotus-Climax	12, 17, 24, 26, 34, 36, 40	Cliff Allison, Storbritannien
	16, 20, 24, 25, 26, 32, 38, 42	Graham Hill, Storbritannien
	18	Alan Stacey, Storbritannien
Lysle Greenman (Kuzma-Offenhauser)^[2]	19	Johnnie Tolan, USA
Maria Teresa de Filippis (Maserati)	26, 42, 44	Maria Teresa de Filippis, Italien
Monte Carlo Auto Sport (Maserati)	56	André Testut, Frankrike
Monte Carlo Auto Sport (Maserati)	56	Louis Chiron, Monaco
Norman C Demler (Epperly-Offenhauser)^[2]	99	George Amick, USA
Novi Racing Corp (Kurtis Kraft-Novi)^[2]	15	Paul Russo, USA
Novi Racing Corp (Kurtis Kraft-Novi)^[2]	54	Bill Cheesbourg, USA
OSCA	52	Giulio Cabianca, Italien
OSCA	54	Luigi Piotti, Italien
Pat Clancy (Kurtis Kraft-Offenhauser)^[2]	52	Al Keller, USA
Peter Schmidt (Kuzma-Offenhauser)^[2]	88	Eddie Sachs, USA
Porsche	21	Edgar Barth, Tyskland
R R C Walker (Cooper-Climax)	2, 4, 9, 11, 12, 20, 36	Maurice Trintignant, Frankrike
	14	Stirling Moss, Storbritannien
	22	Ron Flockhart, Storbritannien
	22	Wolfgang Seidel, Tyskland
	54	François Picard, Frankrike
Racing Associates (Kurtis Kraft-Offenhauser)^[2]	7	Johnny Thomson, USA
Robert La Caze (Cooper-Climax)^[1]	58	Robert La Caze, Frankrike
Robert M Bowes II (Kurtis Kraft-Offenhauser)^[1]^[2]	9	Johnny Boyd, USA
Robert M Bowes II (Kurtis Kraft-Offenhauser)^[1]^[2]	14	Bob Veith, USA
Roger Wolcott (Lesovsky-Offenhauser)^[2]	8	Rodger Ward, USA
Roy McKay (Kurtis Kraft-Offenhauser)^[2]	92	Jerry Unser, USA
Scuderia Centro Sud (Maserati)	5, 28, 34	Carroll Shelby, USA
	6, 26, 32, 40, 48	Gerino Gerini, Italien
	14, 30	Troy Ruttman, USA
	16	Joakim Bonnier, Sverige
	17	Hans Herrmann, Tyskland
	18	Cliff Allison, Storbritannien
	24, 32	Wolfgang Seidel, Tyskland
	28	Maurice Trintignant, Frankrike
	30	Masten Gregory, USA
	30	Maria Teresa de Filippis, Italien
	42	Horace Gould, Storbritannien
Scuderia Sud Americana (Maserati)	2	Juan Manuel Fangio, Argentina
Scuderia Sud Americana (Maserati)	6	Carlos Menditéguy, Argentina
Temple Buell (Maserati)	22, 32	Masten Gregory, USA
Temple Buell (Maserati)	28, 32	Carroll Shelby, USA
Tony Marsh (Cooper-Climax)	30	Tony Marsh, Storbritannien
Vanwall	1, 2, 7, 8, 26, 28	Stirling Moss, Storbritannien
	2, 4, 8,10, 12, 28, 30	Tony Brooks, Storbritannien
	3, 6, 9, 12, 30, 32	Stuart Lewis-Evans, Storbritannien

Slutställning förare 1958 redigera

Placering	Förare! Stall	Konstruktör	Poäng
1	Mike Hawthorn	Ferrari		42
2	Stirling Moss	Vanwall & R R C Walker	Vanwall & Cooper-Climax	41
3	Tony Brooks	Vanwall		24
4	Roy Salvadori	Cooper	Cooper-Climax	15
5	Peter Collins	Ferrari		14
6	Harry Schell	Jo Bonnier & BRM	Maserati & BRM	14
7	Maurice Trintignant	R R C Walker	Cooper-Climax	12
8	Luigi Musso	Ferrari		12
9	Stuart Lewis-Evans	Vanwall		11
10	Phil Hill	Ferrari		9
11	Wolfgang von Trips	Ferrari		9
12	Jean Behra	Ken Kavanagh & BRM	Maserati & BRM	9
13	Jimmy Bryan	George Salih	Epperly-Offenhauser	8
14	Juan Manuel Fangio	Scuderia Sud Americana & Juan Manuel Fangio	Maserati	7
15	George Amick	Norman C Demler	Epperly-Offenhauser	6
16	Johnny Boyd	Robert M Bowes II	Kurtis Kraft-Offenhauser	4
17	Tony Bettenhausen	Cars Inc	Epperly-Offenhauser	4
18	Jack Brabham	Cooper	Cooper-Climax	3
19	Cliff Allison	Lotus	Lotus-Climax	3
20	Joakim Bonnier	BRM		3
21	Jim Rathmann	Lindsey Hopkins	Epperly-Offenhauser	2
22	Bruce McLaren	Cooper	Cooper-Climax	2

Slutställning konstruktörer 1958 redigera

Placering	Konstruktör	Poäng
1	Vanwall	48
2	Ferrari	40
3	Cooper-Climax	31
4	BRM	18
5	Epperly-Offenhauser	8
6	Maserati	6
7	Kurtis Kraft-Offenhauser	4
8	Lotus-Climax	3
9	Connaught-Alta	0
=	OSCA	0
=	Porsche	0
=	Dunn-Offenhauser	0
=	Kurtis Kraft-Novi	0
=	Kuzma-Offenhauser	0
=	Lesovsky-Offenhauser	0
=	Phillips-Offenhauser	0
=	Watson-Offenhauser	0

Noter redigera

^ [a b c d e f g] Stallet deltog endast i ett F1-lopp.
^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad] Deltog endast i Indianapolis 1958.

Externa länkar redigera

Wikimedia Commons har media som rör Formel 1-VM 1958.
Bilder & media

Säsonger redigera

[Enda-1] [a b c d e f g] Stallet deltog endast i ett F1-lopp.

[Indy-2] [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad] Deltog endast i Indianapolis 1958.

[1]

[2]

F1-regler i korthet 1958
Motor	Överladdad 750 cc Sug 2 500 cc
Max cylindrar	Ingen begränsning
Bilens minimivikt	Ingen begränsning
Poängberäkning	8, 6, 4, 3, 2 och snabbaste varv 1, som delades upp om flera förare hade samma tid. • Endast de sex bästa poängen från de elva loppen räknades in i mästerskapet. • Poäng gavs ej till förare som delade bil. • Konstruktörspoäng gavs endast till varje konstruktörs bäst placerade bil. • I Tyskland och Marocko fyllde man upp startfälten med formel 2-bilar, men dessa fick inga mästerskapspoäng.