Fon (fonetik)
En fon (också kallad ett segment[1]) är inom lingvistiken (speciellt fonetiken) det minsta urskiljbara ljudsegmentet i mänskligt tal som frambringas av talapparaten och som ingår i det talade språket.[2] Foner beskrivs på fysikaliska grunder (vilka akustiska egenskaper de har) och inget avseende fästs vid hur fonerna påverkar ordens betydelser.
Ordet fon (engelska phone, tyska phon) kommer av grekiska φωνή (phōnḗ, ”ljud”), men har i den moderna betydelsen använts sedan 1940‐talet.[3]
Exempel på ords uppdelning i foner redigera
Talat språk är en kontinuerlig följd av ljud. Ett konkret ljud i talkedjan är en fon.[4] En fon är alltså en konkret fysikalisk händelse.
I denna artikel används först två ord som exempel: en standardsvensktalande person med rullande tungspets‑r säger de två orden
⟨ramlar⟩
och
⟨sjöar⟩
(vinkelparenteser betyder att ord skrivits med grafematisk transkription, vanlig stavning). Dessa två ord skall nu analyseras fonetiskt.
Ordet ⟨ramlar⟩ består av en följd av sex foner. Ordet ⟨sjöar⟩ har fem alfabetiska skrivtecken (grafem), men bara fyra foner, eftersom digrafen ⟨sj⟩ uttalas som en fon när en standardsvensktalande säger ordet ⟨sjöar⟩.
Foner beskrivs i skrift med Internationella fonetiska alfabetet (IPA, International Phonetic Alphabet).[2] Sådan beskrivning kallas fonetisk transkription.[2] Orden ⟨ramlar⟩ och ⟨sjöar⟩ transkriberas fonetiskt så här:
[ˈramlar]
[ˈɧøːar][a]
De flesta IPA‐symbolerna för fonerna i exemplen ovan är lättförståeliga, med vissa ljud betecknas med specialtecken, som [ɧ] för sj‑ljud. Långt ljud utmärks med triangulärt kolon. IPA‐symboler som betecknar foner skrivs alltid inom hakparenteser.
Skillnad mellan fon och fonem redigera
Ordet ”språkljud” är tvetydigt. Det kan syfta på foner, som studeras inom fonetiken, eller på fonem, som studeras inom fonologin. Skillnaden mellan disciplinen fonetik och disciplinen fonologi är grundläggande i lingvistiken.
Om en svensktalande person som talar med rullande tungrots‑r (uvular tremulant) säger ordet ⟨ramlar⟩, transkriberas det ljudet med IPA‐symbolen [ʀ]: [ʀamlaʀ]. Tungspets‑r [r] och tungrots‑r [ʀ] beskrivs med olika symboler för de uttalade fonerna, även om valet av det ena eller andra ljudet inte spelar någon roll för ett ords betydelse i ett visst språk.[5] Man kan höra skillnad på ett [r] och ett [ʀ], men de är likvärdiga vad gäller svenska ords betydelse.
Allofon redigera
[r] och [ʀ] är olika foner, men i fonologisk analys av svenska räknas [r] och [ʀ] som varianter av ett och samma fonem. Fonologer säger därför att [r] och [ʀ] är allofoner (varianter) av fonemet /r/. Symbolen för ett fonem bildas genom att man tar IPA‐symbolen för det fonetiska ljud som anses mest typiskt, och sätter symbolen inom snedstreck.[2] Det svenska fonemet /r/ har alltså allofonerna [r] och [ʀ] (och ytterligare några varianter av r‑ljud).
Om en symbol från det fonetiska alfabetet sätts inom snedstreck, blir den alltså något annat och väsensskilt, nämligen en symbol för ett fonem i fonematisk transkription. Trots att namnet på Internationella fonetiska alfabetet innehåller ordet ”fonetisk”, används det i lika hög grad till ett annat ändamål än fonetisk transkription, nämligen fonematisk transkription.
Allofoner med komplementär distribution redigera
Valet mellan olika r‑ljud i svenska är valfritt, men ibland används olika foner i olika bestämda positioner i ord. Ett sådan fall är det standardsvenska fonemet /ø/ (ö‑ljudet). Framför fonemet /r/ används i standardsvenska ett öppnare ö‑ljud än i andra positioner. Det öppna ‑ljudet har IPA‐symbolen [œ]. Det öppna ö‑ljudet och det slutna ö‑ljudet är allofoner i standardsvenska, och man säger att allofonerna av det standardsvenska fonemet /ø/ har komplementär distribution.[6]
I fonetisk transkription skrivs det slutna ö i ⟨dö⟩ och det öppna ö i ⟨dör⟩ med olika IPA‐symboler:
dö [døː]
dör [dœːr]
Men i fonematisk transkriiption görs ingen skillnad:
dö /døː/
dör /døːr/
Terminologisk instabilitet redigera
Termen fon används inte i alla beskrivningar av språk. Vissa beskrivningar av fonetik och fonologi använder termer som ”segment” och ”speech sound” (språkljud) som beteckning på de minsta urskiljbara delarna av löpande tal.[3] Termen fon har använts sedan modern fonetik och fonologi började utvecklas, och används alltjämt,[3] men vid studier av språkvetenskap måste man vara beredd på att författaren till den vetenskapliga text man studerar kanske kallar de fonetiska ljuden i tal något annat än ”fon”, till exempel segment (som också är flertydigt). Vad man än kallar de minsta fonetiska elementen, är terminologin i nästa steg – den fonologiska analysen – mer stabil. I alla analyser, som grundas på klassisk fonologi, hänförs alltså de med fonetiska metoder avskilda ljuden (foner, segment, språkljud, eller vad de än må kallas) till olika allofoner, som i sin tur sägs vara realisationer av fonem. Medan det finns konsensus kring termerna allofon och fonem, finns det vetenskapliga texter som inte brukar termen fon.[7]
Se även redigera
Anmärkningar redigera
- ^ Vi bortser för enkelhets skull från den svenska tonaccenten i den fonetiska transkriptionen.
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ Nationalencyklopedin, artikeln ”fon”. Hämtdatum 29 juni 2017. [1].
- ^ [a b c d] David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidan 227.
- ^ [a b c] Klaus J. Kohler, ”From Phonetics to Phonology and Back Again” i Phonetica 2012; 69, sidorna 254–273, DOI: 10.1159/000351218.
- ^ Bertil Malmberg, Svensk fonetik. Fjärde upplagan, tredje tryckningen, Malmö 1984. ISBN 91-40-01617-X. Sidan 13.
- ^ Karl Erland Gadelii, ”PM i Fonetiska Elementa”. Göteborgs universitet 2006. [2][död länk]
- ^ Bertil Malmberg, Svensk fonetik. Fjärde upplagan. Lund 1968.
- ^ Till exempel används i Svenskans fonologi av Claes Garlén termen ”ljudsegment” i stället för ”fon”. Garlén, Claes (1988). Svenskans fonologi : i kontrastiv och typologisk belysning. Lund: Studentlitteratur. sid. 9–10, 13. Libris 8353448. ISBN 914428151X.