Finnkampen

årlig friidrottslandskamp mellan Sverige och Finland

Finnkampen, som den kallas i Sverige eller Sverigekampen[1] som den kallas i Finland, är en årligen återkommande friidrottslandskamp mellan Sverige och Finland. Den brukar anordnas ett veckoslut kring slutet av augusti eller början av september. På finska heter landskampen Suomi-Ruotsi-maaottelu ('Sverige-Finland-landskampen'). Den är på finska även känd under de kortare namnformerna Ruotsi-ottelu ('Sverigekampen') eller i Sverige även Suomi-ottelu ('Finlandskampen').

Finnkampen
 
I landskampen möts Finland och Sverige.
Sport(er)Friidrott
PlatsFinland Finland
Sverige Sverige
Tidpunktaugusti/september
År1925– (herrar)
1951– (damer)
1970– (herr- och damjuniorer)
Geografisk omfattningFinland Finland
Sverige Sverige
Finnkampen i Stockholm 2013.
1 500 meter 1939.
Alissa Söderberg hoppar på Finnkampen på Olympiastadion i Helsingfors 2011.
5000 meter under Finnkampen på Stockholms stadion i augusti 2019. Kalle Berglund (116), David Nilsson (115), Simon Sundström (114), Miika Tenhunen (315), Hannu Granberg (314), Martti Siikaluoma (313).

Översikt redigera

Fyra landskamper redigera

Finnkampen består egentligen av fyra landskamper – en herrlandskamp och en damlandskamp (tillsammans benämnda seniorkampen) samt en pojklandskamp och en flicklandskamp (tillsammans benämnda ungdomsfinnkampen). Dessa fyra landskamper äger rum samtidigt, men ungdoms- och seniorlandskamperna avgörs inte alltid på samma anläggning. I seniorlandskamperna medverkar tre deltagare per land i varje gren utom stafetterna (där varje land har ett lag om fyra löpare), i juniorlandskamperna två per gren och lag.

Finnkampen är sedan slutet av 1980-talet världens enda kvarlevande återkommande A-landskamp i friidrott.

Arrangörer redigera

Vartannat år avgörs tävlingen i Sverige, och vartannat år i Finland. Avsteg har dock gjorts när större tävlingar arrangerats i just Sverige eller Finland, vilket krävt alla resurser i det landet.

Traditionellt sett har Sverige arrangerat tävlingarna under ojämna år och Finland under jämna år. Traditionellt har tävlingarna hållits i de båda huvudstäderna Helsingfors i Finland och Stockholm i Sverige, med undantag av åren 1947, 1959 och 1971, då tävlingarna arrangerades i Göteborg. Även mellan 1999 och 2011 var Göteborg arrangörsort alla gånger som evenemanget avgjordes i Sverige, men 2013 flyttades arrangemanget återigen till Stockholm.[2]

År 2016 arrangerades tävlingen i Tammerfors. Det var första gången som någon annan finsk stad än Helsingfors stod som arrangör av både herr- och damkampen. Även 2018 och 2020 års arrangemang ägde rum i Tammerfors, på Tammerfors stadion.

Tävlingsdagar redigera

Finnkampen avgörs under en helg. Länge handlade det om lördagsöndag, men 1996 ändrades detta till torsdag–lördag, vilket sedan gällde de kommande åren.[3] Därefter har man vissa år tävlat lördag–söndag, andra fredag–lördag. 2014 års tävlingar ägde rum lördag–söndag men tjuvstartade redan på fredagen med damernas stavhoppstävlingarNarinken.[4]

Ungdomsfinnkampen redigera

Ungdomsfinnkampen är en tävling som anordnas i samband med Finnkampen. Denna är till för ungdomar mellan 16 och 17 år; dock prioriteras 17-åringarna då 16-åringarna har chansen även året efter. Det går till på precis samma sätt som Finnkampen förutom att endast två personer från varje land deltar i varje gren.

De svenska deltagarna kvalificerar sig till Ungdomsfinnkampen genom att prestera på Svenska Mästerskapen (SM) i friidrott, som oftast går några helger innan. Ungdomsfinnkampen 2018 äger rum under lördagen, den andra av de två dagar som de två seniorkampsgrenarna avgörs.[5]

Historik redigera

Mellankrigstiden redigera

Den första Finnkampen avgjordes 1925. Den var då endast en herrlandskamp, och tävlingarna arrangerades endast vartannat år.

Under 1930-talet låg tävlingarna nere några år (1932–38), efter idrottslig missämja mellan Finland och Sverige. Sverige hade genom Sigfrid Edström fått den finländske löparen Paavo Nurmi diskvalificerad för brott mot IAAF:s amatörregler inför OS i Los Angeles 1932, där Nurmi var favorit i maratonloppet. Detta ledde till en konflikt mellan honom och den nyvalde ordföranden för Finlands friidrottsförbund Urho Kekkonen, som på segerbanketten efter meddelade att idrottsutbytet med Sverige skulle avbrytas.[6][7]

Tävlingarna återupptogs i Stockholm 1939, inför att de olympiska sommarspelen 1940 skulle hållas i Helsingfors. På grund av andra världskrigets utbrott blev sommarspelen inställda, men Helsingfors Olympiastadion kom ändå till användning vid landskampen i friidrott mellan Sverige och Finland 1940. Detta år var extraordinärt nog även Tyskland med som deltagande nation, vilket innebar en förändring till två tävlande per gren för varje nation, istället för tre.[8][9]

Efterkrigstiden redigera

Inga fler tävlingar hölls därefter under kriget tills de återupptogs igen 1945, då med årliga arrangemang. Sex år senare debuterade damlandskampen, och samma år övergick herrarna till tre deltagare per land och gren. Året efter sprang endast damerna, efter att det finska herrlandslaget stannat hemma för sitt olympiska tävlande.[7]

Under 1940-talet var ofta Sverige det vinnande laget, men sedan skulle det vända. I herrkampen vann Finland alla år från 1954 till 1964. Till 1965 års svenska seger bidrog bland annat sprintern Bosse Althoff med tre segrar och två andraplatser.[10]

I 1975 års 5000-meterslopp ägnade finske Pekka Päivärinta åt att bland annat stänga vägen för svenska löpare;[11] han blev senare diskad. I damkampen vann Inger Knutsson 3000 meter på 8.51,04, vilket var 1975 års näst bästa tid; snabbare var bara norskan Grete Andersen (senare känd som Grete Waitz).[5]

1984 övergick även damerna till tre deltagare per land och gren. Finland vann både damkampen och herrkampen, den senare för fjortonde året i rad (1978 hade man exempelvis vunnit herrkampen med 72 poängs marginal). Året efter var det Sverige som vann dubbelt, och där vann Patrik Sjöberg både i höjd och längd medan de svenska herrarna (Arne Holm, Thomas Eriksson och Claes Rahm) vann trippelt i tresteg.[7] 1985 var också första året som damerna löpte sträckan 10 000 meter, och premiäråret kom Evy Palm etta i loppet.[12]

1992 var alla sex 1500-meterslöparna i herrtävlingen inblandade i gruff gränsande till slagsmål i en av kurvorna. Resultatet blev att alla löparna (Peter Koskenkorva, Martin Enholm, Patrik Johansson sprang för Sverige) diskades och att inga poäng utdelades.[7]

2013 var första Finnkampen på Stockholms stadion sedan slutet av 1990-talet, efter ett antal år på Ullevi i Göteborg. De finska arrangemangen har sedan 2016 skett på Tammerfors stadion,[7] med planer att återvända till den nyrenoverade Helsingfors Olympiastadion 2020.

Vissa år arrangeras även en separat landskamp i gång. 2018 års gånglandskamp vanns av Finland med siffrorna 38–19.[13]

Styrkeförhållanden redigera

I början var det jämnt på herrsidan, men från den svenska segern 1953 dröjde det till 1965 innan Sverige vann igen. Det sena 1960-talet dominerades av Sverige, men efter Sveriges vinst 1969 vann Finland varje år fram till 1985 då Sverige återigen segrade. I slutet av 1980-talet var förhållandena återigen ganska jämna, men i början av 1990-talet påbörjades en svensk dominans innan förhållandena återigen blev jämnare i slutet av 1990-talet. Finland dominerade sedan mitten och slutet av 2000-talets första decennium, innan svenskarna lyckades vinna 2009, och därmed tog sin första seger sedan 2004.

På damsidan dominerade Sverige totalt från premiären 1951 och fram till 1970-talet, och först 1972 lyckades Finland vinna. Därefter tog Finland över och vann alla år fram till Sverige 1980 lyckades bryta trenden, för att sedan dominera det tidiga 1980-talet. Sedan följde svenska vinster, en tillfällig finländsk vinst 1984 innan Sverige återigen vann 1985 och 1986.

Därefter följde total finländsk dominans, då Finland vann alla damkamper 1987 fram till 2000. 2001, lyckades Sverige till slut vinna och vann därefter alla återstående damkamperna under 2000-talets första decennium som avslutades med att Sverige 2009 för första gången lyckades vinna samtliga fyra landskamper samma år vilket Finland redan lyckats med tio gånger (1974, 1977, 1978, 1979, 1984, 1987, 1988, 1990, 1995 och 1997). Sammanlagt vann Sverige elva kamper i rad, innan Finland bröt sviten 2012.

Den största finska segern på herrsidan togs 1978 med 72 poängs marginal (240–168), medan den största svenska herrsegern är från 1948 (62 poängs övervikt). Bland damerna är motsvarande rekord 58 för Finland 1997[7] och 55 för Sverige 2017.[14]

Begreppen finndödare och Ruotsin-tappaja har återkommande använts i samband med Finnkampen. Det första begreppet står för en svensk deltagare som vunnit överraskande många poäng för Sverige och i hög grad bidragit till svensk seger. På samma sätt syftar det andra begreppet (finska för 'Sverigedödare') för en finländare som gjort motsvarande insats eller insatser för Finland.[15] Bland de mer kända ruotsintappaja fanns Voitto Hellsten, 400-meterlöpare på 1950-talet.[16] Begreppen har också kommit till användning i möten mellan Finland och Sverige i andra tävlingssammanhang.[17]

Poängberäkning och resultat redigera

De båda nationerna får poäng baserat på de individuella placeringarna i respektive gren. I individuella grenar ger en seger 7 poäng, en andraplats ger 5 poäng, en tredjeplats ger 4 poäng, en fjärdeplats ger 3 poäng, en femteplats ger 2 poäng och en sjätteplats ger 1 poäng. Deltagarna måste fullfölja grenen (genom att gå i mål eller få ett godkänt resultat) för att få poäng. I stafetter ger en seger 5 poäng och en andraplats ger 2 poäng.[18]

Seniorkampen redigera

Totalt vunna kamper Herrar:   Finland 46–37   Sverige Damer:   Finland 25–48   Sverige
År Plats Vinnare (herrar) Poängresultat Vinnare (damer) Resultat
1925 Helsingfors   Finland 99-85 - -
1927 Stockholm   Sverige 98-86 - -
1929 Helsingfors   Sverige 93-90 - -
1931 Stockholm   Finland 104-76 - -
1939 Stockholm   Finland 112-102 - -
1940 Helsingfors   Sverige 111-103** - -
1945 Stockholm   Sverige 105-79 - -
1946 Helsingfors   Sverige 114,5-68,5 - -
1947 Göteborg   Sverige 106-78 - -
1948 Helsingfors   Sverige 138-76 - -
1950 Stockholm   Sverige 123-88 - -
1951 Helsingfors   Finland 216-194   Sverige 73-51
1952 - -   Sverige 81-64
1953 Stockholm*   Sverige 217-193   Sverige 58-48
1954 Helsingfors*   Finland 207-202   Sverige 64-42
1955 Stockholm*   Finland 213-196   Sverige 58-48
1956 Helsingfors   Finland 209-201   Sverige 89-69
1957 Stockholm*   Finland 208-201   Sverige 64-42
1958 Helsingfors*   Finland 232-177   Sverige 66-51
1959 Göteborg*   Finland 209-200   Sverige 64-53
1960 Helsingfors*   Finland 216-194   Sverige 67-50
1961 Stockholm*   Finland 220,5-189,5   Sverige 68,5-48,5
1962 Helsingfors   Finland 219-190   Sverige 67-50
1963 Stockholm   Finland 220-190   Sverige 68,5-48,5
1964 Helsingfors   Finland 210,5-199,5   Sverige 64-53
1965 Stockholm   Sverige 210-200   Sverige 65-52
1966 Helsingfors   Sverige 208,5-199,5   Sverige 62-55
1967 Stockholm   Sverige 212-198   Sverige 66-51
1968 Helsingfors   Finland 208,5-199,5   Sverige 64-52
1969 Stockholm   Sverige 212,5-195,5   Sverige 75-60
1970 Helsingfors   Finland 227-182   Sverige 82-53
1971 Göteborg   Finland 224-183   Sverige 71-64
1972 Helsingfors   Finland 236,5-173,5   Finland 73-60
1973 Stockholm   Finland 223-187   Finland 77-69
1974 Helsingfors   Finland 207-200   Finland 75-60
1975 Stockholm   Finland 214-191   Finland 94-62
1976 Helsingfors   Finland 223-187   Finland 91-66
1977 Stockholm   Finland 212-194   Finland 86-69
1978 Helsingfors   Finland 240-168   Finland 85-72
1979 Stockholm   Finland 214-194   Finland 80-77
1980 Helsingfors   Finland 232-178   Sverige 79-78
1981 Stockholm   Finland 214-196   Sverige 81-75
1982 Helsingfors   Finland 215-193   Sverige 79-78
1983 Stockholm   Finland 234-176   Sverige 83-74
1984 Helsingfors   Finland 216-193   Finland 155-145
1985 Stockholm   Sverige 219-185   Sverige 166-156
1986 Helsingfors   Sverige 210,5-198,5   Sverige 184-138
1987 Stockholm   Finland 210,5-197,5   Finland 165-157
1988 Helsingfors   Finland 229,5-180,5   Finland 170-150
1989 Stockholm   Sverige 213-197   Finland 184-138
1990 Helsingfors   Finland 217-193   Finland 182-140
1991 Stockholm   Sverige 226-183   Finland 197-147
1992 Helsingfors   Sverige 198-187   Finland 195-149
1993 Stockholm   Sverige 215-192   Finland 198-144
1994 Stockholm   Sverige 219-190   Finland 174-170
1995 Helsingfors   Finland 213-196   Finland 196-146
1996 Helsingfors   Sverige 205,5-202,5   Finland 215-173
1997 Stockholm   Finland 207,5-198,5   Finland 223-165
1998 Helsingfors   Finland 206-200   Finland 210-178
1999 Göteborg   Sverige 210-198   Finland 212-175
2000 Helsingfors   Sverige 216-194   Finland 219-191
2001 Göteborg   Sverige 218-185   Sverige 213-197
2002 Helsingfors   Finland 223-187   Sverige 215,5-192,5
2003 Helsingfors   Finland 205-203   Sverige 208,5-201,5
2004 Göteborg   Sverige 217-191   Sverige 228,5-178,5
2005 Göteborg   Finland 212-197   Sverige 230-179
2006 Helsingfors   Finland 204-201   Sverige 226-183
2007 Göteborg   Finland 203-199   Sverige 219-189
2008 Helsingfors   Finland 215-193   Sverige 209,5-197,5
2009 Göteborg   Sverige 208-200   Sverige 213-197
2010 Helsingfors   Finland 214-195   Sverige 226-182
2011 Helsingfors   Finland 206-194   Sverige 225-182
2012 Göteborg   Sverige 220-187   Finland 223-187
2013 Stockholm   Sverige 235-173   Sverige 215-195
2014 Helsingfors   Sverige 216-193   Sverige 206-204
2015 Stockholm   Sverige 231-179   Finland 213,5-193,5
2016 Tammerfors   Sverige 210-200   Sverige 213-197
2017 Stockholm   Sverige 216-188[14]   Sverige 232,5-177,5[19]
2018 Tammerfors   Finland 206-202[20]   Sverige 216-194[20]
2019 Stockholm[21]   Sverige 228–181   Sverige 217,5–192,5
2020 Tammerfors[1]   Sverige 206–201   Sverige 221–186
2021 Stockholm[22]   Sverige 230–201   Sverige 223,5–207,5
2022 Helsingfors[23]   Sverige 227,5–204,5   Sverige 225,5–205,5
2023 Stockholm[24]   Sverige 227–227[25]***   Sverige 228,5–225,5

* Mellan 1951 och 1961 avgjordes damernas finnkamp på annan ort än herrarnas kamp – (1951: Jyväskylä;) 1953: Jyväskylä; 1954: Eskilstuna; 1955: Valkeakoski; 1957: Lahtis; 1958: Jönköping; 1959: Vammala; 1960: Linköping och 1961: Kouvola.[26]

** I den samtidigt avgjorda trenationslandskampen Finland-Sverige-Tyskland blev resultatet 134-147-141. Sverige slog även Tyskland i tvelandskamp med 113-101.

*** Sverige vann på fler grensegrar.[25]

Ungdomsfinnkampen redigera

Totalt Pojkar:   Finland 32–18   Sverige Flickor:   Finland 30-20   Sverige
År Plats Vinnare (Pojkar) Resultat Vinnare (Flickor) Resultat
1970 Helsingfors   Finland 106-95   Sverige 76-70
1971 Mölndal   Finland 101-98   Finland 74-72
1972 Inställt
1973 Stockholm   Finland 100,5-99,5   Sverige 83,5-62,5
1974 Helsingfors   Finland 102-98   Finland 80-76
1975 Stockholm   Sverige 99-95   Sverige 87-68
1976 Helsingfors   Finland 107-92   Sverige 92-64
1977 Stockholm   Finland 110-91   Finland 80-76
1978 Helsingfors   Finland 103-95   Finland 79-78
1979 Stockholm   Finland 108-93   Finland 79-78
1980 Helsingfors   Finland 118-81   Sverige 89-68
1981 Stockholm   Finland 120-79   Sverige 80,5-76,5
1982 Helsingfors   Sverige 111-89   Sverige 84-73
1983 Stockholm   Sverige 101-100   Sverige 91-66
1984 Helsingfors   Finland 92,5-108,5   Finland 79-78
1985 Stockholm   Sverige 115-86   Finland 82-75
1986 Helsingfors   Finland 118-83   Sverige 86-71
1987 Stockholm   Finland 102-98   Finland 85-70
1988 Helsingfors   Finland 103-98   Finland 82-64
1989 Stockholm   Sverige 101-98   Finland 90-67
1990 Alberga   Finland 102-97   Finland 98-68
1991 Stockholm   Sverige 103-98   Sverige 86,5-81,5
1992 Alberga   Finland 106-91   Finland 90-78
1993 Stockholm   Finland 123,5-75,5   Finland 90-78
1994 Stockholm   Sverige 101,5-99,5   Finland 93-73
1995 Helsingfors   Finland 110-91   Finland 112-56
1996 Helsingfors   Finland 104-97   Finland 96-94
1997 Stockholm   Finland 113-87   Finland 103-87
1998 Helsingfors   Sverige 110-91   Finland 97-91
1999 Göteborg   Finland 101-100   Finland 104-96
2000 Helsingfors   Sverige 103-98   Finland 108-93
2001 Göteborg   Finland 110-90   Sverige 110-90
2002 Alberga   Finland 101-98   Sverige 108-93
2003 Alberga   Finland 106-95   Sverige 104-97
2004 Göteborg   Finland 108-92   Finland 103-98
2005 Göteborg   Sverige 117-84   Sverige 107-92
2006 Alberga   Finland 106-93   Finland 105-96
2007 Göteborg   Sverige 122-76   Sverige 125-74
2008 Helsingfors   Sverige 118-81   Sverige 117-84
2009 Göteborg   Sverige 117-89   Sverige 110-91
2010 Helsingfors   Finland 106-88   Finland 119-82
2011 Helsingfors   Finland 110-91   Sverige 104-95
2012 Göteborg   Finland 101-98   Sverige 117-83
2013 Stockholm   Finland 103-98   Sverige 105-96
2014 Helsingfors   Finland 107-92   Finland 112-86
2015 Stockholm   Sverige 112-87   Finland 104-94
2016 Tammerfors   Sverige 101-97   Finland 117,5-83,5
2017 Stockholm   Finland 108–93   Finland 107–94[27]
2018 Tammerfors   Sverige 112–89   Finland 109–91[13]
2019 Stockholm   Sverige 116–85   Finland 109,5–91,5
2020 Inställt på grund av Coronaviruspandemin
2021 Stockholm   Sverige 108–101   Finland 110–102

Mästerskapsrekord redigera

Herrar redigera

Gren Resultat Namn Datum Plats
100 m 10,19   Peter Karlsson 23 augusti 1996   Helsingfors
200 m 20.47   Johan Wissman 9 september 2007   Göteborg
400 m 45,79   Markku Kukkoaho 17 augusti 1974   Helsingfors
800 m 1.44,50   Pekka Vasala 20 augusti 1972   Helsingfors
1 500 m 3.36,06   Samuel Pihlström 3 september 2023   Stockholm
3 000 m 8.17,73   Andreas Almgren 4 september 2021   Stockholm
5 000 m 13.29,26   Andreas Almgren 4 september 2021   Stockholm
10 000 m 28.04,86   Martti Vainio 12 augusti 1978   Helsingfors
10 km väg 29.50   Jonas Glans 3 september 2022   Helsingfors
  Mohammad Reza
  Emil Millán de la Oliva
4x100 m 39,14   Finland
Eetu Rantala
Otto Ahlfors
Oskari Lehtonen
Samuel Purola
31 augusti 2018   Tampere
4x400 m 3.05,81    Sverige
Emil Johansson
Anders Pihlblad
Andreas Kramer
Nick Ekelund-Arenander
5 september 2021   Stockholm
3 000 m hinder 8.20,80   Anders Gärderud 18 augusti 1974   Helsingfors
110 m häck 13,44   Robert Kronberg 2 september 2000   Helsingfors
400 m häck 48,86   Niklas Wallenlind 30 augusti 1992   Helsingfors
10 000 m gång 38.03,95   Perseus Karlström 24 augusti 2019   Stockholm
Höjdhopp 2,35   Stefan Holm 4 september 2004   Göteborg
Stavhopp 6,00   Armand Duplantis 24 augusti 2019   Stockholm
Längdhopp 8,24   Tobias Montler 5 september 2021   Stockholm
Tresteg 17,51   Christian Olsson 5 september 2003   Helsingfors
Kulstötning 20,86   Reijo Ståhlberg 12 augusti 1978   Helsingfors
Diskus 69,42   Daniel Ståhl 25 augusti 2019   Stockholm
Slägga 79,35   Olli-Pekka Karjalainen 24 augusti 2002   Helsingfors
Spjutkastning 89,00   Seppo Räty 29 augusti 1992   Helsingfors
Trekamp[a] 2 445   Fredrik Samuelsson 4 september 2021   Stockholm

Damer redigera

Gren Resultat Namn Datum Plats
100 m 11,31   Mona-Lisa Strandvall 1 september 1973   Stockholm
  Linda Haglund 12 augusti 1978   Helsingfors
200 m 22,95   Irene Ekelund 8 september 2013   Stockholm
400 m 50,78   Riita Salin 17 augusti 1974   Helsingfors
800 m 2.00,50   Malin Ewerlöf 29 augusti 1998   Helsingfors
1 500 m 4.09,32   Sara Lappalainen 2 september 2023   Stockholm
3 000 m 8.51,04   Inger Knutsson 2 augusti 1975   Stockholm
5 000 m 15.14,09   Sarah Lahti 3 september 2023   Stockholm
10 000 m 31.57,15   Midde Hamrin 19 augusti 1990   Helsingfors
10 km väg 32.32   Sarah Lahti 2 september 2023   Stockholm
4x100 m 43,61   Sverige
Emma Rienas
Carolina Klüft
Jenny Kallur
Susanna Kallur
27 augusti 2005   Göteborg
4x400 m 3.32,40   Finland
Aino Pulkkinen
Ronja Koskela
Viivi Lehikoinen
Mette Baas
4 september 2022   Helsingfors
3 000 m hinder 9.33,25   Emilia Lillemo 3 september 2023   Stockholm
100 m häck 12.80   Susanna Kallur 9 september 2007   Göteborg
400 m häck 54.58   Ann-Louise Skoglund 10 augusti 1986   Helsingfors
5 000 m gång 20.54,42   Sari Essayah 26 augusti 1995   Helsingfors
Höjdhopp 2,01   Kajsa Bergqvist 24 augusti 2002   Helsingfors
Stavhopp 4,73   Angelica Bengtsson 6 september 2020   Tampere
Längdhopp 6,82   Ringa Ropo-Junnila 20 augusti 1989   Stockholm
Tresteg 14,34   Heli Koivula 24 augusti 2002   Helsingfors
Kulstötning 18,65   Fanny Roos 4 september 2021   Stockholm
Diskus 61,87   Anna Söderberg 30 augusti 2008   Helsingfors
Slägga 73,09   Krista Tervo 3 september 2023   Stockholm
Spjutkastning 63,56   Paula Tarvainen 25 augusti 2006   Helsingfors
Trekamp[a] 2 727   Bianca Salming 4 september 2021   Stockholm

Maskotar redigera

Sveriges maskot är lodjuret Kalo (en sammanslagning av Kal och Lo) som togs fram till världsmästerskapen i friidrott 1995 i Göteborg och sedan tog Finnkampen över maskoten. Finlands maskot är ett lejon.[28]

Andra betydelser redigera

Finnkampen finns sedan 1999 även i innebandy, och spelas under andra halvan av kalenderåret. Första året spelades den för herrar, damer och herrjuniorer och sedan år 2000 spelades den även för damjuniorer.

Även inom poker tävlas det mellan Sverige och Finland. Pokerfinnkampen 2007 avgjordes i Tallinn, Estland som anses vara neutral plan för de tävlande.

Se även redigera

Anmärkningar redigera

  1. ^ [a b] Höjdhopp, kulstötning och 100 m häck.

Referenser redigera

  1. ^ [a b] ”Tre städer ville ordna Sverigekamp – Tammerfors vann”. svenska.yle.fi. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/12/21/tre-stader-ville-ordna-sverigekamp-tammerfors-vann. Läst 23 juni 2019. 
  2. ^ finnkampen.se Läst 5 april 2013.
  3. ^ ”Finnkampen – en unik landskamp”. Finnkampen. 14 april 2012. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924013158/http://www.finnkampen.se/finnkampen-varldens-aldsta-landskamp/. Läst 31 augusti 2012. 
  4. ^ ”Rekordhopp när Finnkampen tjuvstartade”. Sveriges radio. 29 augusti 2014. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=179&grupp=6592&artikel=5951282. Läst 31 augusti 2014. 
  5. ^ [a b] ”Tidsprogram – Finnkampsbåten”. finnkampen.se. Arkiverad från originalet den 3 juni 2019. https://web.archive.org/web/20190603095014/https://finnkampen.se/det-har-ar-finnkampen/tidsprogram/. Läst 6 juli 2018. 
  6. ^ Seppo Martiskainen et.al., 2006: Suomi voittoon - kansa liikkumaan, Suomen yleisurheilun 100 vuotta, Yleisurheilun Tukisäätiö, Helsinki, s. 93–96.
  7. ^ [a b c d e f] ”Finnkamp för Finnkamp”. finnkampen.se. Arkiverad från originalet den 3 juni 2019. https://web.archive.org/web/20190603093245/https://finnkampen.se/historien-om-finnkampen/finnkamp-for-finnkamp/. Läst 6 juli 2018. 
  8. ^ ”Sydsvenskan: Raskampen”. 1 september 2009. http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidi-avellan/raskampen/. Läst 2 augusti 2012. 
  9. ^ ”Aftonbladet: Råsunda 5 oktober 1941”. 4 november 2000. http://wwwc.aftonbladet.se/sport/0011/04/boll.html. Läst 2 augusti 2012. 
  10. ^ ”Historien om Finnkampen”. Finnkampen. Arkiverad från originalet den 3 juni 2019. https://web.archive.org/web/20190603093534/https://finnkampen.se/historien-om-finnkampen/. Läst 4 juli 2019. 
  11. ^ ”Här är tio händelser från Finnkampen vi minns”. www.expressen.se. 4 september 2016. https://www.expressen.se/sport/friidrott/har-ar-tio-handelser-fran-finnkampen-vi-minns/. Läst 4 juli 2019. 
  12. ^ ”Finnkamp för Finnkamp”. Finnkampen. Arkiverad från originalet den 3 juni 2019. https://web.archive.org/web/20190603093245/https://finnkampen.se/historien-om-finnkampen/finnkamp-for-finnkamp/. Läst 3 juni 2019. 
  13. ^ [a b] ”Ruotsiottelu / Finnkampen 31.8-1.9.2018 - LIVE-results”. live.time4results.com. http://live.time4results.com/yu/2018/ruotsiottelu/. Läst 20 september 2018. 
  14. ^ [a b] ”Dubbelseger igen på Finnkampen!”. friidrott.se. 3 september 2017. Arkiverad från originalet den 6 juli 2018. https://web.archive.org/web/20180706162001/http://www.friidrott.se/nyheter.aspx?id=21408. Läst 6 juli 2018. 
  15. ^ Str, Sigbjørn (7 augusti 2005). ”Klüft tok gull” (på norska). Dagbladet.no. https://www.dagbladet.no/a/66120498. Läst 4 juli 2019. 
  16. ^ Kanerva, Juha; Amsterdam (7 juli 2016). ”Tiesitkö tämän seivästähti Wilma Murrosta? Sukulaismies oli olympiamitalisti ja kaksinkertainen EM-mitalisti” (på finska). Ilta-Sanomat. https://www.is.fi/yleisurheilu/art-2000001215159.html. Läst 4 juli 2019. 
  17. ^ Andersson, Pär (17 maj 2008). ”Finndödaren bjuder på sina bästa knep | Hockey | Expressen”. www.expressen.se. https://www.expressen.se/sport/hockey/finndodaren-bjuder-pa-sina-basta-knep/. Läst 4 juli 2019. 
  18. ^ ”Det här är Finnkampen”. Arkiverad från originalet den 3 juni 2019. https://web.archive.org/web/20190603093447/https://finnkampen.se/det-har-ar-finnkampen/. Läst 24 augusti 2019. 
  19. ^ ”SUCCÉN: Dubbel svensk seger i Finnkampen”. 3 september 2017. https://www.expressen.se/sport/friidrott/dubbel-seger-i-finnkampen/. Läst 6 juli 2018. 
  20. ^ [a b] ”Finnkampen: Vilken dramatik!”. friidrott.se. 1 september 2018. Arkiverad från originalet den 18 september 2018. https://web.archive.org/web/20180918123634/http://www.friidrott.se/nyheter.aspx?id=22596. Läst 18 september 2018. 
  21. ^ ”Finnkampen till Stockholms stadion igen”. www.helagotland.se. 22 januari 2018. Arkiverad från originalet den 23 juni 2019. https://web.archive.org/web/20190623162526/https://www.helagotland.se/sport/finnkampen-till-stockholms-stadion-igen-15039801.aspx. Läst 23 juni 2019. 
  22. ^ ”Finnkampen Stockholm 4-5 september 2021”. Finnkampen. https://finnkampen.se/. Läst 16 augusti 2021. 
  23. ^ ”Resultat - Finnkampen”. Finnkampen. Arkiverad från originalet den 4 september 2022. https://web.archive.org/web/20220904150755/https://finnkampen.se/det-har-ar-finnkampen/resultat/. Läst 4 september 2022. 
  24. ^ ”Finnkampen Stockholm 2-3 september 2023”. Arkiverad från originalet den 3 september 2023. https://web.archive.org/web/20220904150755/https://finnkampen.se/det-har-ar-finnkampen/resultat/. 
  25. ^ [a b] ”Friidrott: Svensk dubbelseger i Finnkampen efter drama”. SVT Sport. 3 september 2023. https://www.svt.se/sport/friidrott/finnkampen-6. Läst 3 september 2023. 
  26. ^ ”Resultat 1925-2016 – Finnkampsbåten”. finnkampen.se. Arkiverad från originalet den 1 november 2018. https://web.archive.org/web/20181101012239/http://finnkampen.se/historien-om-finnkampen/resultat-historiskt/. Läst 6 juli 2018. 
  27. ^ Westin, Camilla (3 september 2017). ”Elin Östlund ledde Sverige till rekordstor seger i Finnkampen – så gick det för samtliga örebroare”. na.se. Arkiverad från originalet den 6 juli 2018. https://web.archive.org/web/20180706163124/https://www.na.se/artikel/sport/friidrott/elin-ostlund-ledde-sverige-till-rekordstor-seger-i-finnkampen-sa-gick-det-for-samtliga-orebroare. Läst 6 juli 2018. 
  28. ^ "Jobbet som maskot", kollega.se, 21 mars 2011. Åtkomst den 4 september 2016.

Externa länkar redigera