Fenix (stjärnbild)
stjärnbild på södra stjärnhimlen
- För andra betydelser, se Fenix (olika betydelser).
Fenix, eller Fågel Fenix, (Phoenix på latin) är en liten stjärnbild på södra stjärnhimlen, som fått sitt namn efter Fågel Fenix i den grekiska mytologin.[1][2] Stjärnbilden är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella Astronomiska Unionen.[3]
| Fenix | |
 | |
| Lista över stjärnor i Fenix | |
| Latinskt namn | Phoenix |
|---|---|
| Förkortning | Phe |
| Rektascension | 0 h |
| Deklination | -50° |
| Area | 469 grad² (37) |
| Huvudstjärnor | 4 |
| Bayer/Flamsteedstjärnor | 25 |
| Stjärnor med exoplaneter | 10 |
| Stjärnor med skenbar magnitud < 3 | 1 |
| Stjärnor närmare än 50 ljusår | 1 |
| Ljusaste stjärnan | Alfa Phoenicis, Ankaa (2,40m) |
| Närmaste stjärnan | Gliese 915 (27,24 lå) |
| Messierobjekt | 0 |
| Meteorregn | Phoeniciderna |
| Närliggande stjärnbilder | Bildhuggaren Tranan Tukanen Lilla vattenormen Eridanus Ugnen |
| Synlig vid latituder mellan +32° och −80° Bäst synlig klockan 21:00 under november. | |
Historik redigera
Stjärnbilden fanns inte med bland de 48 konstellationerna som listades av den antike astronomen Ptolemaios i hans samlingsverk Almagest. Den beskrevs först av den nederländske astronomen Petrus Plancius i slutet av 1500-talet. Första gången på bild förekommer den i Johann Bayers stjärnatlas Uranometria, som utkom 1603. Den franske astronomen Nicolas Louis de Lacaille gav de ljusstarkare stjärnorna deras Bayer-beteckningar 1756.[4]
Stjärnor redigera
Fenix är en liten stjärnbild som är lätt att känna igen.[5][4]
- α - Alfa Phoenicis (Ankaa, Nair al-Zaurak) är en spektroskopisk dubbelstjärna av magnitud 2,38.
- β - Beta Phoenicis är också en dubbelstjärna med den kombinerade magnituden 3,32.
- γ - Gamma Phoenicis är en röd jätte med magnitud 3,41.
- κ - Kappa Phoenicis är en stjärna i huvudserien med magnitud 3,90.
- ζ - Zeta Phoenicis är en förmörkelsevariabel av Algol-typ. Den varierar i magnitud mellan 3,9 och 4,4 med en period 1,67 dygn.
- HE0107-5240 är en av de metallfattigaste stjärnor som hittats i Vintergatan. Dess metallhalt är endast 1/200,000 av solens. Den låga metallhalten tyder på att den bildades tidigt i Vintergatans utveckling.
Djuprymdsobjekt redigera
Stjärnbilden ligger inte i Vintergatsplanet varför det inte har några större stjärnhopar.[5][4]
Galaxer redigera
- Roberts kvartett är en grupp av galaxer som omfattar NGC 87, NGC 88, NGC 89 och NGC 92, som befinner sig i en process där de kolliderar och sammansmälter. Den ljusaste är NGC 92 som är av magnitud 13,1.
- NGC 625 är en stavgalax av magnitud 11,2.
- IC 5325 är en spiralgalax av magnitud 11,3.
Galaxhopar redigera
- Fenixhopen (SPT-CL J2344-4243) är en av de mest massiva galaxhopar astronomerna känner till. Den har en massa av 2,5×1015 M☉ (solmassor).[6]
Referenser redigera
- ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9
- ^ ”De nutida stjärnbilderna”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html. Läst 27 januari 2014.
- ^ http://www.iau.org/public/themes/constellations/
- ^ [a b c] ”Phoenix Constellation”. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/phoenix-constellation/. Läst 27 januari 2014.
- ^ [a b] Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. sid. 428-429. ISBN 978-3-8331-4371-7
- ^ McDonald, M.; Bayliss, M.; Benson, B. A.; Foley, R. J.; Ruel, J.; Sullivan, P.; Veilleux, S.; Aird, K. A.; Ashby, M. L. N.; Bautz, M.; Bazin, G.; Bleem, L. E.; Brodwin, M.; Carlstrom, J. E.; Chang, C. L.; Cho, H. M.; Clocchiatti, A.; Crawford, T. M.; Crites, A. T.; de Haan, T.; Desai, S.; Dobbs, M. A.; Dudley, J. P.; Egami, E.; Forman, W. R.; Garmire, G. P.; George, E. M.; Gladders, M. D.; Gonzalez, A. H.; Halverson, N. W.; Harrington, N. L.; High, F. W.; Holder, G. P.; Holzapfel, W. L.; Hoover, S.; Hrubes, J. D.; Jones, C.; Joy, M.; Keisler, R.; Knox, L.; Lee, A. T.; Leitch, E. M.; Liu, J.; Lueker, M.; Luong-van, D.; Mantz, A.; Marrone, D. P.; McMahon, J. J.; Mehl, J.; Meyer, S. S.; Miller, E. D.; Mocanu, L.; Mohr, J. J.; Montroy, T. E.; Murray, S. S.; Natoli, T.; Padin, S.; Plagge, T.; Pryke, C.; Rawle, T. D.; Reichardt, C. L.; Rest, A.; Rex, M.; Ruhl, J. E.; Saliwanchik, B. R.; Saro, A.; Sayre, J. T.; Schaffer, K. K.; Shaw, L.; Shirokoff, E.; Simcoe, R.; Song, J.; Spieler, H. G.; Stalder, B.; Staniszewski, Z.; Stark, A. A.; Story, K.; Stubbs, C. W.; Šuhada, R.; van Engelen, A.; Vanderlinde, K.; Vieira, J. D.; Vikhlinin, A.; Williamson, R.; Zahn, O.; Zenteno, A. (2012). ”A Massive, Cooling-Flow Induced Starburst in the Core of a Highly Luminous Galaxy Cluster”. Nature. doi:. http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-data_query?bibcode=2012Natur.488..349M&db_key=AST&link_type=ABSTRACT&high=4ef5ed78ca19802. Läst 27 januari 2014.
