Endabarn
Endabarn eller ensambarn är en person utan biologiska eller adopterade syskon. Barn med många år (7 till 10) äldre eller yngre syskon kan ha växt upp i liknande miljö, men då används istället termen sladdbarn.
Studier redigera
1987 gjordes en kvantitativ forskningsgenomgång av 141 studier,[1] som motsade uppfattningar av teoretiker såsom Alfred Adler om att endabarn skulle vara missanpassade.[2] Det fanns mycket små skillnader jämfört med förstfödda, och inga stora skillnader jämfört med barn som har många syskon eller äldre syskon. Däremot var många endabarn, liksom förstfödda, mer motiverade att prestera, eftersom de fick mer resurser, uppmärksamhet, beröm och kritik och högre förväntningar av föräldrarna.[3] En andra analys visade att endabarn, förstfödda barn samt barn med endast ett syskon, klarade sig bättre i språktester än barn med flera eller äldre syskon.[4]
Anledningen till att endabarn klarat sig bättre vid olika tester anses bland annat handla om större uppmärksamhet, till exempel möjligheten att läsa med barnen. Eftersom resurserna är begränsade, får många barn med flera syskon färre sådana.[5]
I boken Maybe One argumenterar Bill McKibben för att man bör skaffa endast ett barn, baserat på dessa studier. Han menar att många kulturella stereotyper inte stämmer bra med verkligheten, att skillnaderna inte är många, men när de finns, gynnar de endabarn (och förstfödda). Endabarn anses vara mer positiva till att skaffa kompisar.[6]
Stereotyper redigera
Endabarn blir i västvärlden ofta föremål för en stereotyp som likställer dem med bortskämda barn. G. Stanley Hall var en av de första experterna att anmärka negativt på deras situation. Även i dag är det vanligt att framställa dem som bortskämda.[7] Fastän det finns mer tid för utveckling/resurser, finns inga bevis för att de skulle vara över-uppmärksammade eller avsevärt skilja sig från barn med syskon.[8]
Källor redigera
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 9 oktober 2012.
Fotnoter redigera
- ^ Polit, D. F.; Falbo, T. (1987), ”Only children and personality development: A quantitative review”, Journal of Marriage and the Family 49 (2): 309–325, doi:.
- ^ Adler, A. (1964). Problems of neurosis. New York: Harper and Row.
- ^ Polit, D. F. & Falbo, T. (1987), ”Only children and personality development: A quantitative review”, Journal of Marriage and the Family 49: 309–325, doi:.
- ^ Polit, D. F. & Falbo, T. (1988), ”The intellectual achievement of only children”, Journal of Biosocial Science 20: 275–285, doi:, PMID 3063715.
- ^ Downey, D. B. (2001), ”Number of siblings and intellectual development: The resource dilution explanation”, American Psychologist 56: 497–504, doi:.
- ^ McKibben, B. (1998), Maybe one: A personal and environmental argument for single-child families, New York: Simon & Schuster, s. 37, ISBN 0-684-85281-0.
- ^ The Only Child Myth, By Juju Chang and Sara Holmberg, ABC News, Läst 25 augusti 2008.
- ^ "The Only Child: Debunking the Myths" Arkiverad 18 maj 2013 hämtat från the Wayback Machine.. Time. July 8, 2010. Läst 9 juli 2010.