Emil Wikström
Emil Erik Wikström, född 13 april 1864 i Åbo, död 26 september 1942 i Helsingfors, var en finländsk skulptör.
| Emil Wikström | |
 | |
| Född | 13 april 1864[1][2][3] Åbo[3] |
|---|---|
| Död | 26 september 1942[3] (78 år) Helsingfors |
| Begravd | Sandudds begravningsplats |
| Medborgare i | Finland |
| Utbildad vid | Akademie der bildenden Künste Wien  |
| Sysselsättning | Skulptör, arkitekt[4], bildkonstnär[5][6][7] |
| Noterbara verk | Lyktbärare |
| Barn | 3 |
| Släktingar | Karl Gustav Wikström (syskon) Yrjö Suomalainen Kari Suomalainen |
| Utmärkelser | |
| Kommendörstecknet av Finlands Vita Ros’ orden (1923)[8] Tre Stjärnors orden, tredje klass (1926)[9] Riddare av Hederslegionen[8] Dukatpriset | |
| Redigera Wikidata | |
Biografi redigera
Emil Wikström var son till en byggmästare och en bonddotter. Han gjorde sig i sin ungdom bemärkt genom träskulptur och fick med understöd studera vid Finska Konstföreningens skolor i Åbo och Helsingfors samt reste med ett litet statsstipendium till Wien 1883 för att utbilda sig i ornamentsmodellering och xylografi. Han studerade i Wien 1883–85, därpå ett år i Paris och vistades sedan i Helsingfors, där han modellerade statyn Smultronflicka (Konstföreningens galleri). Därefter studerade han skulptur i Wien och Paris 1887–92 med ett uppehåll i hemlandet 1890–91, där han utförde skulpturen Stockflottare. År 1893 fick han vid en tävling första priset för gavelgrupp till Ständerhusets fasad, framställande Alexander I omgiven av Finlands ständer vid lantdagen i Borgå 1809. Gruppen avtäcktes 1903.
Hans nästa monumentalverk blev Elias Lönnrots monument. Han vann första priset 1899, men utförde därefter ett nytt förslag, som blev antaget och utfört (avtäcktes 1902) i Helsingfors; det framställer Lönnrot mellan Väinämöinen och den unga flicka, som enligt sägnen erbjöd siaren sitt gyllene hår till strängar på hans kantele). Mellan dessa båda verk faller Fredrik Pacius’ byst i Kaisaniemi, Helsingfors, 1895).
Till hans verk hör även J. V. Snellmans monument i Helsingfors och skulpturerna utanför Helsingfors centralstation. Wikströms skulpturverk beröms för realistisk hållning, kraftfull karakteristik, känsloinnerlighet och vekt behag. Flera av sina alster har han själv gjutit i brons i det gjuteri som han inrättade 1903.
Han bodde från 1893 på Visavuori i Valkeakoski, som nu är ett konstnärsmuseum. Han är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.[10]
Andra verk (urval) redigera
- När oskulden sover (barnhuvud, 1891, Åbo museum)
- Invokation (kvinnlig byst, 1895, i marmor 1897)
- Moder och barn (halvfigurer i marmor, Paris, 1900)
- Fattiga barn (grupp i brons, 1903, alla tre i galleriet i Helsingfors)
- Tidsgudens fånge (grupp i trä, 1897)
- Vår postgubbe (brons, Åbo museum)
- Värdinnan i Tuonella
- Tavastländsk bonde
- Döende flicka
- Byst av Mikael Agricola (Viborg)
Galleri redigera
-
Två av de fyra granitskulpturer som kantar huvudentrén till Helsingfors centralstation -
Avtäckningen J. V. Snellmans monument utanför Finlands Bank i Helsingfors 1923 -
Björnskulptur vid Finlands nationalmuseum -
Minnesmärke i Heinola över Finska inbördeskriget
_Heinola.jpg)
Källor redigera
- Vikström, Emil Erik i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)
Noter redigera
- ^ Finlands Nationalgalleri, Emil Wikström, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Benezit Dictionary of Artists, Oxford University Press, 2006 och 2011, ISBN 978-0-19-977378-7, Emil Erik Wikström, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c] Finska konstnärsgillets konstnärsmatrikel.[källa från Wikidata]
- ^ läst: 6 augusti 2020.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, hamhelsinki.fi .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, hamhelsinki.fi .[källa från Wikidata]
- ^ läs online, hamhelsinki.fi .[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Matti Klinge (red.), Kansallisbiografia, Finska litteratursällskapet och Finska historiska samfundet.[källa från Wikidata]
- ^ Valdības Vēstnesis, 260, 17 november 1926 .[källa från Wikidata]
- ^ ”Hietaniemen hautausmaa – merkittäviä vainajia”. Helsingin seurakuntayhtymä. https://www.helsinginseurakunnat.fi/material/attachments/hautausmaat/hietaniemi/w8GZkM0y7/Hietaniemen_merkittavia_vainajia.pdf. Läst 12 juli 2016.
Vidare läsning redigera
- Jor Finn, Ødegård Knut, Havran Jiri, red (1999). Hemma hos författare, konstnärer, kompositörer i Norden. Stockholm: Prisma. sid. 136-141. Libris 7408497. ISBN 91-518-3407-3
- ”Wikström, Emil”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4843-1416928957449
- Wikström, Emil i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
- ”Emil Wikström”. Albert Edelfelts brev. Elektronisk brev- och konstutgåva. Maria Vainio-Kurtakko & Henrika Tandefelt & Elisabeth Stubb, Svenska litteratursällskapet i Finland. 2014−2020. http://edelfelt.sls.fi/personer/4246/wikstrom-emil/.
Externa länkar redigera
Wikimedia Commons har media som rör Emil Wikström.
