Wikipedia

Elefanter

familj inom däggdjursordningen elefantdjur
För andra betydelser, se Elefant (olika betydelser).

Elefanter (Elephantidae) är en familj inom däggdjursordningen elefantdjur. Elefanterna är den enda familjen av snabeldjur som inte dött ut. Familjen elefanter omfattar asiatisk elefant, afrikansk savannelefant (tidigare kallad stäppelefant) och afrikansk skogselefant,[1] samt mammutar och ett antal andra utdöda grupper av elefanter.

Elefanter
Savannelefant (Loxodonta africana).
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningElefantdjur
Proboscidea
FamiljElefanter
Elephantidae
Vetenskapligt namn
§ Elephantidae
AuktorGray, 1821
Utbredning
De idag förekommande elefanternas utbredningsområden. Grön = afrikanska elefanter, brun = asiatisk elefant, ljust+mörkt = vid början av 1900-talet, bara mörkt = vid början av 2000-talet
Släkten
Hitta fler artiklar om djur med

Systematik redigera

Evolution redigera

Elefanter är en jämförelsevis ung grupp i ordningen snabeldjur (Proboscidea). Ordningen snabeldjur uppkom under senare eocen för 55 miljoner år sedan i norra Afrika.[2] Inom gruppen utvecklades ett flertal familjer som idag är utdöda, som Moeritheriidae, Deinotheriidae, Gomphotheriidae och Mammutidae. Dessa taxa liknade alla dagens elefanter men räknas inte till samma familj. Några av de nämnda grupperna levde fram till senaste istiden samtidigt med elefanterna. Elefanterna utvecklades ur familjen Gomphotheriidae under miocen för ungefär 6 miljoner år sedan med släkten som Primelephas[2] och Stegotetrabelodon.

Släktet Elephas uppkom under tidigt pliocen i Afrika och spred sig sedan över Eurasien.[2] En av de mest kända utdöda arterna i släktet är Elephas antiquus. De nordligaste fossilfynden av arten är kända från Thüringen och södra Polen. Till släktet hör även några utdöda dvärgformer som levde under pleistocen på sydostasiatiska öar och på öar i Medelhavet. Sedan slutet av pleistocen är släktet begränsat till Asien och idag finns bara arten asiatisk elefant (Elephas maximus) kvar. Släktet Loxodonta är bara känt från Afrika sedan mellersta pliocen.[2]

Systematik redigera

Idag finns tre arter av ordningen snabel- eller elefantdjur kvar som alla tillhör familjen elefanter. :[1]

Familj: Elephantidae

Vissa har även beskrivit en dvärgform av skogselefant som den egna arten Loxodonta pumilio. Dvärgformen förekommer i tropisk regnskog i Gabon, Kongo-Brazzaville och Kamerun. Inga genetiska studier som hittills genomförts på individer i den centralafrikanska regionen indikerar att det rör sig om en fjärde art.[3]

Elephantidae 
 Elephantinae 

 Loxodontini  

 Loxodonta (2 idag levande arter)  



 Elephantini 

Palaeoloxodontina

 Palaeoloxodon (utdöd)  



 Elephantina 

 Elephas 

 (3~6 idag levande underarter)  




Mammuthus

 (utdöd)  







Hybridisering redigera

En korsning mellan afrikansk och asiatisk elefant föddes i Chester Zoo i England den 11 juli 1978. Denna hybrid är den enda kända för vetenskapen. Elefanten dog vid nio dagars ålder men är ändå ett bevis på att arterna kan hybridisera. Dock vet man inte om denna hybrid var fertil.[4]

Utseende och anatomi redigera

 
Hane av asiatisk elefant (Elephas maximus).

Elefanter är stora däggdjur med läderartad tjock hud, tjocka ben, stora öron och snabel. De vuxna djuren har betar av elfenben, hos asiatiska elefantkor är de dock sällan synliga. Det är de översta framtänderna (inte hörntänder) som hos vissa individer når en längd av 3,30 meter. Tandformeln är I 1/0 C 0/0 P 3/3 M 3/3, alltså 26 tänder.[2]

Den kraftiga snabeln har bildats genom att överläppen och nosen vuxit samman. Den afrikanska elefantens snabel har två "fingrar" längst ut på snabeln, medan den asiatiska har ett finger.[5]

Elefanter har fyra stora kindtänder. Dessa tänder ersätts sex gånger under elefantens livstid genom att den nya tanden växer ut från bakre delen av käken och skjuter fram den nedslitna tanden, som tappas bit för bit.[6] När den sista uppsättningen tänder har slitits ut svälter elefanten ihjäl.

Elefanten växer hela livet och deras storlek varierar därför mycket, men stora afrikanska elefanttjurar (elefanthannar) blir drygt 3 meter i mankhöjd och väger då över 5 ton. Den tyngsta elefanten som påträffats var en afrikansk elefanttjur som sköts 1978 i Angola. Den ska ha haft en mankhöjd på 4,2 meter, en vikt på 11 ton och en längd på över 10 meter från snabelspets till svansspets.[7] En högre men inte så tung elefant sköts 1978 i Namibia.[8]

Den afrikanska savannelefanten (Loxodonta africana) når en mankhöjd på i genomsnitt 3,20 meter för hannar och 2,60 meter för honor.[9] Den afrikanska skogselefanten (Loxodonta cyclotis) är mindre och når i genomsnitt en mankhöjd på 2,20 meter.[9] Asiatisk elefant (Elephas maximus) når en mankhöjd på i genomsnitt 2,75 meter för hannar och 2,40 meter för honor.[9]

Honornas spenar ligger på bröstet mellan de främre extremiteterna liksom hos primater och sirendjur.[10] Födelsekanalens öppning ligger inte direkt under svansen, utan något längre ned mellan de bakre extremiteterna.[11]

Under medeltiden antogs av vissa naturforskare att elefanter saknar armbågsled och knä[12] men senare kom fram att så är inte fallet.[13] Knäets konstruktion möjliggör däremot en vinkel av nästan 180 grader mellan lårben och skenben. Med denna egenskap är elefanter unik bland fyrfota däggdjur, annars har bara den tvåfota människan detta särdrag. Även angående meniskernas och korsbandens konstruktion liknar elefanter människan. Knäleden hos äldre elefanter är ofta utsatt för artros.[14]

Elefanter går på topparna av sina tår men de har ytterligare tår vid bakfoten som ibland betecknas som "sjätte tå".[15]

Morfologiska skillnader redigera

 
Vänster: Afrikansk elefant Höger: asiatisk elefant.
  Asiatisk elefant Afrikanska elefanter
Skogselefant Savannelefant
Antal tår fem fram, tre bak fyra fram, tre bak
Öronform mindre större
Snabel ett "finger" på snabelspetsen två "fingrar" på snabelspetsen
Ryggform (oftast) konvex, rund rygg konkav sadelrygg
Betar sällsynt, och endast hos hannar mycket vanligt, och hos båda könen
Hud något slätare skrynkligare

Ekologi redigera

Socialt beteende redigera

 
Elefanter i i Krugerparken.

Vuxna elefanter lever på olika sätt. Honorna är utpräglade flockdjur medan vuxna hanar mestadels lever ensamma även om de ibland bildar mindre grupper, men de är inte alls lika sammansvetsade som en flock med honor. De vuxna hanarnas (också kallade tjurar) umgänge med honorna begränsas mest till parningen.

En flock med elefantkor består förutom av modern med sina kalvar även av andra nära släktingar som moderns syskon och mostrar. Flocken leds av familjegruppens äldsta medlem, den så kallade matriarken. Studier av livet i elefantflockar har visat att de sociala banden är mycket starka. Elefanterna visar många beteenden som har tolkats som att de känner både glädje och sorg. Man har observerat elefanter i det vilda som har försökt hjälpa andra skadade medlemmar i gruppen och stannat i närheten av en livlös kropp i timmar eller till och med dagar efter att en medlem i gruppen dött. Man har många gånger även observerat elefanter som begraver en död gruppmedlem med kvistar, löv med mera. Få andra djur visar intresse för döende eller döda individer av den egna arten på samma vis.[16] Om en kalv föds död kan en elefanthona dröja kvar vid kroppen länge efter att resten av flocken gett sig av. Det finns också observationer av en afrikansk elefantko som med snabeln bar sin döda kalv med sig i flera dagar innan hon lämnade den.[17] Elefanter som varit åtskilda en tid återförenas ofta under frambringandet av trumpetande ljud och berörande av varandra med snablarna.

Elefanten är det landdjur som har den största hjärnan, den väger drygt 5 kg. Den anses också vara ett av de mest intelligenta djuren. Det visar sig bland annat i förmågan att samarbeta för att lösa problem, tillverka enkla redskap, visa medkänsla för sina artfränder med mera. Test med elefanter har även visat att de har ett självmedvetande och känner igen sin egen spegelbild. Förutom människan är det få djur som visar dessa egenskaper.

De afrikanska elefanterna kan med sina två "fingrar" längst ut på snabeln fatta tag om saker, medan de asiatiska elefanterna rullar sina snablar runt föremålet. Elefanter använder sin snabel till många olika saker, från att plocka upp föda, slita loss blad och grenar från träd, till att svalka kroppen genom att sprida sand och vatten på ryggen.

Föda redigera

Elefanter är växtätare och konsumerar vanligen mellan 100 och 150 kg växtmaterial per dag, sällan upp till 225 kg.[2] Deras föda består av gräs, löv, frukter och små grenar och kvistar. Snabeln används för att slita av gräs och kvistar. Elefantens betar kan användas för att skala bark av träden för att äta. Med sina stora kindtänder mal de sönder maten.

Elefanter är väldigt beroende av vatten och håller sig aldrig långt borta från ett vattenhål. De dricker upp till 200 liter vatten per dag. Elefanterna lever tillsammans i grupper av honor och ungar. Grupperna består av cirka 20 individer, som är sociala och har starka familjeband. De äldre korna är de som hittar vattnet vid torrperioder och styr hjorden. Elefanter vandrar ofta långa sträckor för att hitta föda och vatten under torrperioden. De springer sällan men uppretade elefanter kan komma upp i 40 km/h (den högsta hastigheten som uppmätts är 48 km/h).

Fortplantning och livslängd redigera

Elefanterna blir könsmogna redan vid omkring sex års ålder, men får oftast första ungen efter tio års ålder och får sedan kalvar ungefär vart fjärde till vart femte år, eftersom dräktigheten varar i cirka två år, och ungen diar i flera år. De starka sociala banden visas också genom en stor omsorg för avkomman. Förutom modern deltar även flockens övriga vuxna medlemmar, samtliga honor, i omvårdnaden.

Elefantens uppgivna livslängd är ofta överdriven, men mellan 40 och 60 år är normalt. Den äldsta dokumenterade elefanten levde i Taipeis zoo och blev 86 år gammal.[18][19]

Naturliga fiender redigera

På grund av sin storlek och sitt levnadssätt i flockar har elefanter få naturliga fiender, men större kattdjur som lejon och tiger dödar ungar, och i enstaka fall faller även vuxna elefanter offer för lejon, dokumenterat av National Geographic från bland annat Capriviremsan i Namibia.[20] Under istiden utgjorde dessutom kattdjur av underfamiljen Machairodontinae (ibland kallat sabeltandstigrar) ett hot. Till exempel var arter av släktet Homotherium i vissa regioner skickliga jägare på Columbiamammuten.[21]

Elefanten och människan redigera

Huvudartikel: Elefanten och människan

Jakt, djurhållning och underhållning redigera

Människans relation till elefanten har under människans tidiga historia framförallt varit som bytesdjur.[22] Tidiga klippmålningar i Afrika avbildar på flera ställen jakt av elefanter och klippmålningarna i Tadrart Acacus i Nordafrika avbildar elefanter.[23] I Europa förekommer mammutar i grottmålningar.[24]

Elefanter har tämjts och tränats av människan under mer än 4 000 år.[22] De första bevisen på tämjda elefanter är graveringar på sigill från civilisationer i Indusdalen, daterade till 2000-talet f.Kr.[22] Träning av elefanter utvecklades successivt i Asien till en mer organiserad form av djurhållning, där kungar höll hundratals elefanter i stallar. Med Alexander den store kom de första elefanterna till Europa, varefter européer började fånga vilda elefanter i Nordafrika, vilka tämjdes och tränades som stridselefanter. Under romarriket hölls elefanter i Rom och användes vid gladiatorstrider, djurhetsning och liknande. Efter Kartagos slutgiltiga förlust mot romarriket, fick krigselefanter i europeiska arméer en underordnad funktion och upphörde slutligen. Efter Roms fall fanns inte många elefanter i Europa.[25] Karl den store hade dock en elefant, Abul-Abbas, som han år 804 tog med under en militärkampanj, men elefanten användes aldrig i strid.[25]

Under medeltiden importerades ett fåtal elefanter som hölls av påvar och kungar, och under 1600-talet förevisades de första privatägda elefanterna av kringresande sällskap. Under 1700-talet och 1800-talet utvecklades djurparker och cirkuskulturen i Europa och Amerika vilka försågs med elefanter från djurhandlare i en tid när det brittiska kolonialväldet i Indien började fånga större grupper av elefanter.

Elefanter har historiskt inte avlats selektivt, bland annat på grund av lång generationstid och att elefanter inte kan nyttjas som arbetsdjur före omkring 12 års ålder. Det var enklare och billigare att fånga elefanter i lagom ålder från det vilda som efter tämjning på en betydligt kortare tid (några månader) kunde användas i människans tjänst.[26]

Fram till slutet av 1970-talet fångades vilda elefanter i Asien och Afrika, och importerades av djurhandlare, eftersom detta då var enklast och lagligt, och därmed behövdes ingen avel, annat än som marknadsföring. Den första djurparksfödda elefanten föddes 1905 i Buenos Aires Zoo i Argentina.

Totalt fanns i början på 2000-talet, enligt en uppskattning från IUCN, cirka 15 000 tämjda asiatiska elefanter, motsvarade mellan en fjärdedel och en tredjedel av artens totala population (vilda och tämjda elefanter).[26] Det land med flest tämjda elefanter var Myanmar med över 5 000 individer.[26] Andra länder med många tämjda elefanter var, i ordningsföljd, Thailand (minst 3 500)[26], Indien (2 200-2 800[26] eller upp till 4000[27]) och Laos (minst 1 000)[26]. Länder med färre men noterbara antal tämjda elefanter (från några hundra till något hundratal) var Vietnam, Kambodja, Sri Lanka och Indonesien. Färre än hundra per land uppskattades finnas i Bangladesh, Nepal och Malaysia.[26]

Behovet av tama elefanter har idag minskat, när cirkusar avslutar sin djurhållning då efterfrågan på denna form av underhållning minskar och visning av elefanter förbjudits i många länder. På grund av detta exporteras det idag ganska få elefanter från Afrika och Asien.

Länge räknades elefanten som ett storvilt och var en av de fem arterna, Big five, som västerländska storviltsjägare jagade i Afrika. En stor del av jakten är, och har varit, i form av tjuvjakt – främst på grund av elefantbetarna, vars elfenben är mycket eftertraktat. Idag är handel med elfenben i det närmaste förbjuden, med bland annat undantag för kvoterad jakt. Elefantbetar används till hantverk och inom traditionell medicin.

 
Träsnitt ur Rudyard Kiplings Just så-historier från 1902, när elefanten "får sin långa snabel".

I kulturen redigera

Huvudartikel: Elefanten i kulturen

Människan långa relation med elefanter har resulterat i att den blivit ett viktigt djur inom mytologi, symbolism och religion. Ända sedan stenåldern har djuret varit ett omtyckt motiv och den dyker upp i måleri, skulptur, musik, litteratur och arkitektur, och den har även blivit vanlig i populärkulturen, genom ordstäv, logotyper och inom film och TV.

I många kulturer representerar elefanten styrka, vishet, uthållighet, ledarskap, stabilitet, lojalitet, omhändertagande och ett långt liv.[28][29][30]

Se även redigera

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 2 december 2008.

Noter redigera

  1. ^ [a b] Wilson & Reeder, red (2005). ”Elephantidae” (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  2. ^ [a b c d e f] Nowak, R. M. (1999) sid. 993–1000 delvis online
  3. ^ Status of the so-called African pygmy elephant (PDF)
  4. ^ Koehl, Dan. ”Motty the elephant crossbreed”. Elephant Encyclopedia. Dan Koehl. Arkiverad från originalet. https://web.archive.org/web/20200326000000/http://www.elephant.se/Motty_the_elephant_crossbreed.php. Läst 8 juli 2020. 
  5. ^ Markus Kappeler: Ceylon-Elefant – Elephas maximus maximus, Arkiverad 3 december 2011 hämtat från the Wayback Machine. 1986 (tyska) (publicerad i WWF Conservation Stamp Collection, Groth AG, Unterägeri).
  6. ^ ”Elephant Anatomy”. Indianapolis Zoo. Arkiverad från originalet den 3 maj 2007. https://web.archive.org/web/20070503205357/http://www.indyzoo.com/content.aspx?cid=302. Läst 28 maj 2007. 
  7. ^ Fenykovi, Jose (4 juni 1956). ”The Biggest Elephant Ever Killed By Man”. USA: CNN. ss. 7. Arkiverad från originalet den 2 april 2012. https://web.archive.org/web/20120402052521/http://sportsillustrated.cnn.com/vault/article/magazine/MAG1069744/7/index.htm. Läst 11 september 2010. 
  8. ^ Ask: The tallest recorded elephant was shot near Sesfontein, Damaraland on 4 April 1978 after it had killed 11 people - 13 feet 10 in. Arkiverad 8 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine.
  9. ^ [a b c] Larramendi, A. (2016). ”Shoulder height, body mass, and shape of proboscideans”. Acta Palaeontologica Polonica 61 (3): 537–574. https://www.app.pan.pl/archive/published/app61/app001362014.pdf. Läst 17 augusti 2020. 
  10. ^ Jeheskel Shoshani & Pascal Tassy (1996) (på engelska). The Proboscidea – Evolution and paleaeoecology of elephants end their relatives.. Oxford University Press. sid. 20. ISBN 978-0198546528 
  11. ^ Imke Lueders, Thomas Bernd Hildebrandt. ”Female Elephant Reproduction”. Veterian Key. https://veteriankey.com/female-elephant-reproduction/. Läst 17 augusti 2020. 
  12. ^ Der Neue Physiologus: Elefant Arkiverad 29 augusti 2012 hämtat från the Wayback Machine. (tyska)
  13. ^ Wilhelm Eigener: Enzyklopädie der Tiere, Nikol Verlagsgesellschaft 2004, ISBN 978-3-933203-98-4.
  14. ^ G. E. Weissengruber, F. K. Fuss, G. Egger, G. Stanek, K. M. Hittmair und G. Forstenpointner: The elephant knee joint: morphological and biomechanical considerations (  PDF)
  15. ^ nature.com 22 december 2011: How the elephant got its sixth toe. Bone used as a thumb by pandas supports elephants' feet. (doi:10.1038/nature.2011.9712)
    John R. Hutchinson et al.: From Flat Foot to Fat Foot: Structure, Ontogeny, Function, and Evolution of Elephant ‚Sixth Toes‘. I: Science, band 334, nr. 6063, 2011, sid. 1699–1703, DOI:10.1126/science.1211437
  16. ^ Scientists see depth of elephant feelings
  17. ^ wildlifeinformation.org Arkiverad 12 september 2007 hämtat från the Wayback Machine.
  18. ^ Guinness World Records 2007, Bibliographisches Institut, Mannheim 2006
  19. ^ New York Times: World’s Oldest Elephant, 86, Is Dead (23 februari 2003)
  20. ^ Vratislav Mazak: Der Tiger. reproduktion av tredje upplagan från 1983. Westarp Wissenschaften Hohenwarsleben, 2004 ISBN 3-89432-759-6
  21. ^ Mauricio Anton, Angel Galobart, Alan Turner: Co-existence of scimitar-toothed cats, lions and hominins in the European Pleistocene. Implications of the post-cranial anatomy of Homotherium latidens (Owen) for comparative palaeoecology. Quaternary Science Reviews 24 (2005) 1287–1301.
  22. ^ [a b c] R. Sukumar (1992). ”The Asian Elephant: Ecology and Management”. Cambridge University Press. sid. 2. https://books.google.se/books?id=95MoRwdQlcYC&hl=sv&source=gbs_navlinks_s. Läst 19 augusti 2020. 
  23. ^ ”Rock-Art Sites of Tadrart Acacus”. UNESCO World Heritage Centre. https://whc.unesco.org/en/list/287. 
  24. ^ Cave art, Encyclopædia Britannica
  25. ^ [a b] Animals in the Military: From Hannibal's Elephants to the Dolphins of the U.S. Navy. ABC-CLIO. 2011. ISBN 978-1-598-84347-7. https://books.google.com/books?id=g9Bj-kyDi9AC&pg=PA91 
  26. ^ [a b c d e f g] ”Wild relatives of domestic livestock & some suggestions for new domesticants”. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO). 2000. http://www.fao.org/3/x8750e/x8750e03.pdf. Läst 17 augusti 2020. 
  27. ^ Lair, 1997
  28. ^ Guading, Madonna (2009). The signs and symbols bible : the definitive guide to mysterious markings. New York: Sterling Pub. Co. sid. 239. ISBN 978-1402770043. https://books.google.com/books?id=SImTll3uupIC&lpg=PP1&pg=PA239#v=onepage 
  29. ^ Nature's Ways Lore, Legend, Fact and Fiction.. F+W Media. 2006. sid. 37. ISBN 9780715333938 
  30. ^ ”Elephant: The Animal and Its Ivory in African Culture”. Fowler Museum at UCLA. Arkiverad från originalet den 30 mars 2013. https://web.archive.org/web/20130330072035/http://www.fowler.ucla.edu/category/exhibitions-education/elephant-animal-and-its-ivory-african-culture. Läst 27 juli 2020.  Arkiverad 30 mars 2013 hämtat från the Wayback Machine.

Tryckta källor redigera

  • Ronald M. Nowak: Walker’s mammals of the world. 6 upplaga. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9.

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Elefanter&oldid=54348955”