Wikipedia

Cary Grant

brittisk-amerikansk skådespelare

Cary Grant, ursprungligen Archibald Alexander Leach,[1] född 18 januari 1904 i Bristol i Storbritannien, död 29 november 1986 i Davenport, Iowa, var en brittisk-amerikansk skådespelare. Grant etablerade sig som ett namn inom vaudeville på 1920-talet och turnerade runt i USA innan han flyttade till Hollywood i början av 1930-talet. Han inledde sin karriär i Hollywood under det tidiga 1930-talet och blev känd för sin transatlantiska accent, älskvärda uppförande, obekymrade förhållningssätt till skådespeleri samt sin känsla för komisk tajming.

Cary Grant
Cary Grant 1941.
Cary Grant 1941.
FöddArchibald Alexander Leach
18 januari 1904
Bristol, England, Storbritannien
Död29 november 1986 (82 år)
Davenport, Iowa, USA
Andra namnArchie Leach
Utbildad vidBishop Road Primary School, Fairfield Grammar School och Fairfield High School
Aktiva år1932–1966
MakaVirginia Cherrill
(1933–1935; skilda)
Barbara Hutton
(1942–1945; skilda)
Betsy Drake
(1949–1962; skilda)
Dyan Cannon
(1965–1968; skilda)
Barbara Harris
(1981–1986; hans död)
PartnerMaureen Donaldson
(1973–1977)
Betydande roller
Dr. David Huxley i Ingen fara på taket
Mortimer Brewster i Arsenik och gamla spetsar
T.R. Devlin i Notorious!
John Robie i Ta fast tjuven
Roger Thornhill i I sista minuten
IMDb SFDb

Inledningsvis medverkade Grant i kriminalfilmer eller dramer, däribland Blonda Venus (1932) och Lady Lou (1933), men kom senare att bli berömd för sina framträdanden i romantiska komedier och screwballkomedifilmer som Min fru har en fästman (1937), Ingen fara på taket (1938), Det ligger i blodet (1940) och En skön historia (1940). Tillsammans med de senare Arsenik och gamla spetsar (1944) och Jag var en manlig krigsbrud (1949), vilka alla räknas som klassiska komedifilmer. Inte sällan regisserad av Howard Hawks, och tillsammans tog de screwballkomedigenren till nya höjder.

Efter att ha etablerat sig som stor Hollywoodstjärna nominerades Grant två gånger till en Oscar för bästa manliga huvudroll, för Första gången jag såg dej... (1941) och Blott den som längtan känt... (1944). Under 1940- och 1950-talet inledde Grant ytterligare ett samarbete, denna gång med regissören Alfred Hitchcock, där han kom att medverka i filmer som Illdåd planeras? (1941), Notorious! (1946), Ta fast tjuven (1955) och I sista minuten (1959). Mot slutet av sin filmkarriär blev Grant hyllad av kritiker och mottog fem nomineringar till utmärkelsen Golden Globe Award för bästa manliga huvudroll, däribland för Indiskret (1958) med Ingrid Bergman, Älskling, jag ger mig (1962) med Doris Day och Charade (1963) med Audrey Hepburn.

Cary Grant var känd för sin ovanligt breda dragningskraft, som en älskvärd skådespelare som inte tog sig på för stort allvar samt hade förmågan att leka med sin egen värdighet i komedier, utan att för den skull helt offra den. Grant utnämndes av AFI till den näst största manliga filmstjärnan från Hollywoods klassiska era.

Biografi redigera

Uppväxt och liv före filmkarriären redigera

Han växte upp under knappa förhållanden i en förort till Bristol. 13 år gammal rymde han hemifrån och slöt sig till en kringresande akrobattrupp, där han uppträdde som akrobat och jonglör[2] samt gick på styltor. Via turnerande kom han 1920, som 16-åring, till USA, där han fick arbete som badvakt på Coney Island.

1923 återvände han till England där han började uppträda i musikaliska komedier. Han upptäcktes av Arthur Hammerstein som tog med honom till New York och gav honom en roll i musikalen Golden Dawn. Han fortsatte därefter under några år sin karriär på Broadway, med framgångar i olika operetter[2].

1932–1945 redigera

Efter en kort teaterkarriär på Broadway kom Grant 1932 till Hollywood, där han filmdebuterade i Natten är vår. Sitt stora genombrott fick han redan nästa år som motspelare till Mae West i komedin Lady Lou (1933), och 1933 kom även den uppmärksammade Jag är ingen ängel.[2] Grant spelade under 1930-talet i ett antal romantiska komedier, där hans romantiska utstrålning kombinerades med en rättfram spiritualitet. Han utvecklade en elegant och charmfullt avväpnande spelspil, och blev under 1930-talet en ledande filmstjärna i Hollywood.[2]

Grant visade sig ha en talang för screwballkomedier, och inom denna genre kom han att utmärka sig.[2] Under bara några år var Grant med i flera av de mest kända filmerna någonsin i denna genre; först ut var rollen som en paleontolog som tvingas hantera Katharine Hepburns leopard i Howard Hawks kritikerrosade Ingen fara på taket (1938). Därefter följde filmer som En skön historia (1940) (där han spelade tillsammans med James Stewart för första och enda gången) och Det ligger i blodet (återigen en film av Howard Hawks), där Grant och Rosalind Russell hanterar presskåren och morddömda fångar samtidigt som de i kvicka dialoger för filmen framåt.

Grant var dock inte benägen att för alltid fastna i romantiska komedier, utan visade prov på en mer dramatisk ådra i Alfred Hitchcocks Illdåd planeras (1941). Samarbetet med Hitchcock, där Grant kunde visa fram en mörkare sida av sitt skådespeleri,[2] kom att generera några av Grants mest minnesvärda roller.

Oscar-nomineringar hade dock Grant inte fått. 1941 bröts detta mönster när Grant mottog sin första av två nomineringar för sin insats i Första gången jag såg dej. Grant bröt till viss del mot sin vanliga persona när han gjorde krigsfilmen Spionage i Tokyo (1943) men var återigen tillbaka i sina gamla screwball-skor när han medverkade i Frank Capras välkända Arsenik och gamla spetsar (1944).

Grant fick sin andra Oscar-nominering för sin roll i Blott den som längtan känt (1944).

1945–1960 redigera

Grant fortsatte 1946 samarbetet med Hitchcock, här i rollen som amerikansk agent som tvingar Ingrid Bergman till att spionera i Notorious!. De mer komiska och romantiska filmerna tog sedan återigen överhanden i Grants karriär; han medverkade i filmer som Night and Day (1946) (filmatisering av Cole Porters liv) och Ängel på prov (1947) (spelande en ängel som hjälper den misströstande biskopen spelad av David Niven).

I och med Jag var en manlig krigsbrud (1949) och Föryngringsprofessorn (1952) (här spelande mot Ginger Rogers och Marilyn Monroe) avslutades det fruktsamma samarbetet med Howard Hawks.

 
Bildruta från trailern till I sista minuten (1959).

Samarbetet med Alfred Hitchcock fortsatte; nästa film de gjorde tillsammans var Ta fast tjuven där Grant (med Grace Kelly som motspelerska) gör en före detta juveltjuv. Det var dock Hitchcocks och Grants sista film tillsammans som kom att bli höjdpunkten på samarbetet. I sista minuten (1959) är en klassisk thrillerrulle med Grant som en man som blir förväxlad med en annan. Bland annat scenen när Grant tvingas fly från ett besprutningsflygplan på en åker och den avslutande striden vid Mount Rushmore har blivit välkända sekvenser inbrända i populärkulturen.

Senare år redigera

Grants karriär led dock mot sitt slut; han fortsatte sin inslagna väg av lättsamma roller och släppte filmer som Operation kjoltyg (1959) och Stora Vargen anropar (1964). De som saknade hans samarbete med Hitchcock kunde glädjas åt den Hitchcockinspirerade thrillern Charade (1963).

Grants sista film blev Skynda långsamt grabben (1966) och han drog sig sedan tillbaka. Han kunde då, 62 år gammal, se tillbaka på en karriär som spände över mer än 30 år. Han fick vid pensioneringen en post i ledningen för kosmetikföretaget Fabergé.[2]

Under sina sista år i livet åkte Grant runt i USA och höll sin "A Conversation with Cary Grant" (Ett samtal med Cary Grant), där han visade klipp från sina filmer och därefter svarade på publikens frågar. Efter ett av dessa framträdanden, i Davenport, Iowa, drabbades Grant av en stroke (29 november 1986) och han avled några timmar senare på sjukhuset, 82 år gammal.

Privatliv och övrigt redigera

 
Cary Grant 1973.

Cary Grant var ett artistnamn som togs i samband med hans skådespelarkarriär i Hollywood. Han blev amerikansk medborgare 26 juli 1942 och tog då sitt artistnamn även som civilt namn.[3]

Relationer redigera

Cary Grant var gift fem gånger:

  1. Skådespelaren Virginia Cherrill 1933–1935
  2. Mångmiljardären Barbara Hutton 1942–1945
  3. Skådespelaren Betsy Drake 1949–1962
  4. Skådespelaren Dyan Cannon 1965–1968. I sitt fjärde äktenskap blev han far för enda gången (dottern Jennifer Grant, född 1966).
  5. PR-agenten Barbara Harris (född 1951) 1981 till sin död.

I en biografi utgiven 2020 avslöjas att Grant levde stora delar av sitt liv som bisexuell, med relationer både med män och kvinnor[4] Hans improviserade filmreplik i Ingen fara på taket, där han iförd kvinnokläder utropar "Because I just went gay all of a sudden!", ses ibland som Hollywoods första öppna markering av homosexualitet.[5] Privat har hans dotter meddelat att Grant gärna spädde på ryktena om sin homosexualitet, i en önskan att nå större intresse från tilltänkta kvinnliga moatjéer.[6]

Intressen redigera

62 år gammal gick han i pension och ägnade sig sedan åt sina hobbyer golf, penningförvaltning och cirkusforskning. Han besatt kunskaper speciellt i flygande trapets, och under tolv år i rad satt han i juryn på den berömda cirkusfestivalen i Monaco.

Filmografi i urval redigera

Utmärkelser redigera

 
Grants staty i Bristol, England.
Årtalet inom parentes är när priset delades ut

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Noter redigera

  1. ^ Thomson, David (9 september 2011). ”Cary Grant and the mystery of Archibald Alexander Leach” (på engelska). Financial Review. Arkiverad från originalet den 29 januari 2018. https://web.archive.org/web/20180129140400/http://www.afr.com/lifestyle/arts-and-entertainment/film-and-tv/cary-grant-and-the-mystery-of-archibald-alexander-leach-20110908-j4087. Läst 28 januari 2018. 
  2. ^ [a b c d e f g] ”Cary Grant - Uppslagsverk”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/cary-grant. Läst 30 april 2023. 
  3. ^ "When did Cary Grant become an American citizen?". carygrant.net. Läst 25 januari 2017. (engelska)
  4. ^ Eyman, Scott (18 oktober 2020). ”Revealed: Cary Grant’s Bisexuality and Love of LSD” (på engelska). The Daily Beast. https://www.thedailybeast.com/hollywood-legend-cary-grants-bisexuality-and-love-of-lsd-revealed. Läst 30 april 2023. 
  5. ^ ”On This Gay Day: The movie 'Bringing Up Baby' premiered”. OUTInPerth | LGBTQIA+ News and Culture. 14 april 2020. https://www.outinperth.com/on-this-gay-day-the-movie-bringing-up-baby-premiered/. Läst 30 april 2023. 
  6. ^ Sheridan, Peter (30 april 2011). ”Why Cary Grant was happy to be called gay” (på engelska). Express.co.uk. https://www.express.co.uk/expressyourself/243876/Why-Cary-Grant-was-happy-to-be-called-gay. Läst 30 april 2023. 
  7. ^ ”Minor Planet Center 9342 Carygrant” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=9342. Läst 19 mars 2021. 

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Cary_Grant&oldid=54345754”