Carl Oberg
Carl Albrecht Oberg, eller Karl Oberg, född 27 januari 1897 i Hamburg, död 3 juni 1965 i Flensburg, var en tysk SS-Obergruppenführer och general i polisen. Han var Högre SS- och polischef i det av Tyskland ockuperade Frankrike mellan 1942 och 1944.
| Carl Oberg | |
 Carl Oberg (till höger) och Vichyregimens regeringschef Pierre Laval i Paris år 1943. | |
 Obergruppenführer | |
|---|---|
| Född | 27 januari 1897 Hamburg, Kejsardömet Tyskland |
| Död | 3 juni 1965 (68 år) Flensburg, Schleswig-Holstein, Västtyskland |
| Inträde | 1932 |
| Tjänstetid | 1932–1945 |
| Befäl | 1) Polischef i Zwickau 2) SS- och polischef i distriktet Radom 3) Högre SS- och polischef i Frankrike |
Biografi redigera
Carl Oberg, vars far var barnläkare och professor i medicin, blev efter studentexamen soldat i första världskriget och fick löjtnants avsked. Efter kriget arbetade han som köpman, drev en tobaksaffär och var under en tid arbetslös. Han anslöt sig till högerextremistiska grupperingar och deltog 1920 i statskuppförsöket Kappkuppen. År 1931 gick han med i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) där han blev medarbetare till Heydrich. Som en av SS:s koordinatörer medverkande han i de långa knivarnas natt (tyska Röhm-Putsch) 1934, då SA:s ledning mördades.[1] Carl Oberg steg i graderna inom SS och blev 1941 SS- och polischef (SS- und Polizeiführer) i distriktet Radom i Generalguvernementet. Redan ett år senare, 1942, utsågs han till Högre SS- och polischef (Höhere SS- und Polizeiführer) i det ockuperade Frankrike.
Oberg var en av de ansvariga för de systematiska arresteringarna av judar och deportationerna från Frankrike till tyska koncentrationsläger. Två omtalade massarresteringar av judar, räden i Marseille och Vélodrome d’hiver-räden, genomfördes under hans ledning i samarbete med den franska polisen och dess chef René Bousquet. Oberg fick öknamnet "Paris slaktare" (franska Le boucher de Paris).[2]
År 1945 togs Oberg till fånga av amerikanska soldater i en by i Tyrolen och överfördes till Frankrike. Han dömdes till döden, ett straff som senare omvandlades till livstids fängelse. År 1962 släpptes han fri och avled tre år senare i Flensburg.[3]
Befordringshistorik redigera
| Datum | Tjänstegrad |
|---|---|
| 1 juli 1933 | SS-Sturmführer[a] |
| 25 september 1933 | SS-Obersturmführer |
| 7 mars 1934 | SS-Hauptsturmführer |
| 15 juni 1934 | SS-Sturmbannführer |
| 4 juli 1934 | SS-Obersturmbannführer |
| 20 april 1935 | SS-Standartenführer |
| 20 april 1939 | SS-Oberführer |
| 31 mars 1942 | Generalmajor i polisen |
| 20 april 1942 | SS-Brigadeführer |
| 20 april 1943 | SS-Gruppenführer och generallöjtnant i polisen |
| 1 augusti 1944 | SS-Obergruppenführer och general i polisen |
| 10 mars 1945 | General i Waffen-SS |
Referenser redigera
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Noter redigera
- ^ Gerwarth 2011, s. 80.
- ^ Mitchell 2008, s. 159.
- ^ Klee 2007, s. 440.
- ^ Miller, Michael D.; Collins, Gareth. ”SS-Obergruppenführer und General der Polizei (M–Z)” (på engelska). Axis Biographical Research. Arkiverad från originalet den 15 april 2014. https://archive.is/20140415200920/http://www.geocities.com/~orion47/SS-POLIZEI/SS-Ogruf_M-Z.html. Läst 15 april 2014.
Förklarande noter redigera
- ^ Efter de långa knivarnas natt 1934 fick graden benämningen SS-Untersturmführer.
Tryckta källor redigera
- Gerwarth, Robert (2011) (på engelska). Hitler's Hangman: The Life of Heydrich. New Haven, Connecticut: Yale University Press. ISBN 978-0-300-11575-8
- Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (2). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. sid. 440. ISBN 978-3-596-16048-8
- Mitchell, Allan (2008) (på engelska). Nazi Paris: the History of an Occupation, 1940–1944. New York: Berghahn Books. ISBN 978-1-84545-451-7