Bruno Pontecorvo, född 22 augusti 1913 i Marina di Pisa, död 24 september 1993 i Dubna i Ryssland, var en italienskfödd atomfysiker och författare av ett stort antal studier inom högenergifysik. Han blev tidigt assistent åt Enrico Fermi och därmed en i gänget Ragazzi di via Panisperna.

Bruno Pontecorvo
Född22 augusti 1913[1][2][3]
Pisa[4]
Död24 september 1993[5][2][3] (80 år)
Dubna
BegravdProtestantiska kyrkogården
Medborgare iItalien, Storbritannien, Sovjetunionen, Förenade kungariket Storbritannien och Irland och Kungariket Italien
Utbildad vidLa Sapienza
Universitetet i Pisa
SysselsättningFysiker, kärnfysiker, forskare[6]
ArbetsgivareLa Sapienza
Joint Institute for Nuclear Research
Chalk River Laboratories
Politiskt parti
Sovjetunionens kommunistiska parti
Franska kommunistpartiet
SläktingarGillo Pontecorvo (syskon)
Utmärkelser
Statliga Stalinpriset
Arbetets Röda Fanas orden
Leninpriset
Oktoberrevolutionsorden
Leninorden
Jubileumsmedalj ”För firandet av 100-årsdagen av Vladimir Lenins födelse”
Redigera Wikidata

Pontecorvo blev beryktad, även utanför vetenskapssamhället, till följd av sin frivilliga flytt med sin svenska hustru till Sovjetunionen 1950. Där fortsatte han sin forskning om neutriner och muonens sönderfall, vilket 1957 gav en första variant av vad som senare skulle bli PMNS-matrisen, en så kallad aromblandningsmatris för neutriner.

Asteroiden 13197 Pontecorvo är uppkallad efter honom.[7]

Biografiska anteckningar redigera

Pontecorvo var son till en icke-konfessionell välbärgad judisk affärsman och äldre bror till den internationellt framgångsrike filmregissören Gillo Pontecorvo.

Endast fyllda 18 år fick han tillträde till en fysikkurs som gavs av Enrico Fermi vid universitetet La Sapienza i Rom, och blev snart en av Fermis närmaste assistenter (tillika den yngste) och en av Pojkarna på Via Panisperna, som Fermis grupp ofta kallades (efter gatan där laboratoriet låg).

År 1934 bidrog han till Fermis berömda experiment som visade långsamma neutroners egenskaper och ledde fram till upptäckten av kärnfission.

1936 flyttade han till Paris, där han 1938 inledde en relation med Marianne Nordblom, en ung svensk fransk litteratur-student. Parets första son föddes under samma år.

Vetenskapligt eftermäle redigera

Bruno Pontecorvos vetenskapliga insats är fylld av överväldigande intuition främst knutet till neutriner, av vilka några utgör milstolpar i modern fysik:

Idén föreslogs 1957 och utvecklades de följande åren av Pontecorvo till 1967, då modellen fick sin moderna form som PMNS-matrisen genom japanerna Maki Jirō, Nakagawa Masami och Sakata Shōichi. Fenomenet iakttogs först 1968 bland neutriner från solen och därefter i flera andra experiment. Trots en vanlig missuppfattning, hann han aldrig bli belönad med något Nobelpris. I detta senare fall analogt med Nicola Cabibbos öde, som initiator till Cabibbo-Kobayashi-Masukawa-matrisen, där de två senare namnen; Toshihide Masukawa och Makoto Kobayashi, fick 2008 års nobelpris i fysik.

Det prestigefyllda Pontecorvopriset instiftades till hans minne 1995.

Se även redigera

Källor redigera

  1. ^ Encyclopædia Britannica, Bruno Pontecorvo, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] SNAC, Bruno Pontecorvo, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Dizionario Biografico degli Italiani, 1960, Bruno Pontecorvo, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Понтекорво Бруно Максимович”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
  5. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  6. ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, läst: 19 december 2022.[källa från Wikidata]
  7. ^ ”Minor Planet Center 13197 Pontecorvo” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=13197. Läst 10 juni 2023. 

Externa länkar redigera