Wikipedia

Bradley Wiggins

Sir Bradley Marc Wiggins CBE, född 18 april 1980 i Gent, Belgien, är en brittisk tidigare professionell landsvägs- och velodromcyklist. Han tävlade för det brittiska stallet WIGGINS till år 2016, efter att ha lämnat Team Sky. Bradley Wiggins blev utsedd till commander i den Brittiska Imperieorden år 2008 efter att ha uträttat mycket för idrotten i Storbritannien.[1] 2012 blev Wiggins den förste britten någonsin att vinna Tour de France.[2]

Sir Bradley Wiggins
Bradley Wiggins CD 2011.jpg
Bradley Wiggins, år 2011.
NamnBradley Marc Wiggins
SmeknamnWiggo
Född18 april 1980 (44 år)
HemlandStorbritannien Storbritannien
Längd190 cm
Vikt77 kg
Stallinformation
Nuvarande stallStorbritannien WIGGINS
DisciplinLandsväg- och velodromcykling
RollCyklist
Proffsstall
2001
2002–2003
2004–2005
2006–2007
2008
2008
2009
2010–2015
2015–2016		Linda McCartney Racing Team
Française des Jeux
Crédit Agricole
Cofidis
Team High Road
Team Columbia
Garmin-Slipstream
Team Sky
WIGGINS
Viktiga segrar
Tour de France 2012
+ 2 etapper (2012)
Giro d'Italia, 1 etapp (2010)
Världsmästerskapens tempolopp 2014
Critérium du Dauphiné 2011, 2012
Paris–Nice 2012
Romandiet runt 2012
Nationsmästerskapens linjelopp 2011
Nationsmästerskapens tempolopp 2009, 2010, 2014
Timrekordet, 54,526 km
        Medaljer
Cykelsport, herrar
Olympiska spel
Guld Rio de Janeiro 2016 Lagförföljelse
Guld London 2012 Tempolopp
Guld Peking 2008 Lagförföljelse
Guld Peking 2008 Ind. förföljelse
Guld Aten 2004 Ind. förföljelse
Silver Aten 2004 Lagförföljelse
Brons Aten 2004 Madison
Brons Sydney 2000 Lagförföljelse
Världsmästerskap
Guld Stuttgart 2003 Individuell förföljelse
Guld Palma de Mallorca 2007 Individuell förföljelse
Guld Palma de Mallorca 2007 Lagförföljelse
Guld Manchester 2008 Individuell förföljelse
Guld Manchester 2008 Lagförföljelse
Guld Manchester 2008 Madison
Guld Ponferrada 2014 Tempolopp
Silver Manchester 2000 Lagförföljelse
Silver Antwerpen 2001 Lagförföljelse
Silver Stuttgart 2003 Lagförföljelse
Silver Florens 2013 Tempolopp
Brons Köpenhamn 2002 Lagförföljelse
Europamästerskap
Guld Grenchen 2015 Lagförföljelse
Samväldesspelen
Silver Manchester 2002 Individuell förföljelse
Silver Manchester 2002 Lagförföljelse
Senast uppdaterad: 7 juni 2015

Wiggins blev den förste cyklisten att vinna Tour de France och en medalj på de Olympiska spelen under samma år.[3] Han blev också först med att ha vunnit både en Grand Tour och guldmedalj i de Olympiska spelens velodromcykling under sin karriär.[3] Wiggins har tagit åtta OS-medaljer under sin karriär, inkluderat fem guldmedaljer.[4]

Wiggins började sin karriär inom velodromcyklingen där han specialiserade sig på förföljelselopp och madison, men vände sig sedan mer och mer mot landsvägscykling. Wiggins har tagit sex världsmästerskapstitlar, den första tog han 2003 och den senaste år 2008. Wiggins tog en bronsmedalj i Olympiska sommarspelen 2000, ytterligare tre medaljer i Olympiska sommarspelen 2004, två guldmedaljer under Olympiska sommarspelen 2008, en guldmedalj i tempolopp på Olympiska sommarspelen 2012 och en guldmedalj i lagförföljelse vid Olympiska sommarspelen 2016.

Efter de Olympiska sommarspelen 2008 valde Wiggins att fokusera mer på landsvägscykling. Året därpå slutade han fyra i Tour de France vilket var det dittills bästa resultatet av en brittisk cyklist i det franska etapploppet. Inför år 2010 blev Wiggins kontrakterad av det nya brittiska stallet Team Sky för att vara deras kapten i Grand Tour-loppen. Han vann den första etappen av Giro d’Italia 2010. Wiggins tog sin första etapploppsseger på Critérium du Dauphiné 2011. Han slutade även trea i Vuelta a España 2011. På Världsmästerskapen i landsvägscykling tog han silvermedaljen i tempoloppet bakom Tony Martin. År 2012 vann han Paris-Nice, Romandiet runt och Critérium du Dauphiné, innan han segrade i Tour de France och tog guld i herrarnas tempolopp i landsvägscykling vid olympiska sommarspelen 2012.

I september 2014 vann han världsmästerskapens tempolopp och sedan 7 juni 2015 är han innehavare av timrekordet.

Barndom redigera

Bradley Wiggins föddes i Gent, Belgien, där hans australiskfödda far, Gary Wiggins (19522008), var baserad under sin karriär som velodromcyklist specialiserad på sexdagarslopp. Hans föräldrar separerade år 1987 och Wiggins flyttade till London tillsammans med sin brittiska mor.[5].

När Wiggins var 12 år gammal följde han i sin fars fotspår genom att själv började cykla på bana och som tonåring representerade han London Borough of Camden i London Youth Games.[6][7] 1997 vann han sin första guldmedalj i juniorvärldsmästerskapens individuella förföljelse.

Början på karriären redigera

Under de Olympiska sommarspelen 2000 var den då 20-årige Wiggins med och tog en bronsmedalj i lagförföljelse. Ett år senare skrev han på ett kontrakt med landsvägsstallet Linda McCartney Racing Team, men stallet lades ned i början av 2001 och det första proffskontraktet blev kort.[8] I stället cyklade han den resterande säsongen med det brittiska nationslaget.

Wiggins vann en bronsmedalj i lagförföljelse under världsmästerskapen på bana år 2001 som hölls i Ballerup, Danmark. Det blev också en silvermedalj för det engelska laget i lagförföljelse under Samväldesspelen 2002. Tävlingen hölls i Manchester. På samma tävling tog han också silvermedaljen i individuell förföljelse framför Bradley McGee, Australien.

Inför säsongen 2003 skrev Bradley Wiggins, samtidigt som han cyklade på bana, på ett kontrakt för att bli professionell landsvägscyklist med det franska stallet Française des Jeux. Under säsongen 2003 stod han återigen på prispallen under ett världsmästerskap i velodromcykling. Han var då med och tog silver i lagförföljelse. Året därpå blev Wiggins brittiska lag återigen tvåa i lagförföljelsen. Wiggins blev också europeisk mästare i individuell förföljelse. Han blev också världsmästare i 4 kilometers individuell förföljelse i Stuttgart 2003.

Olympiska spelen 2004 redigera

På de Olympiska spelen ett år senare var Wiggins favorit i individuell förföljelse. I likhet med Samväldesspelen 2002 vann han denna gång guldmedaljen framför australiensaren Bradley McGee. I lagförföljelsen slutade det engelska laget på en silverplats.[9] Det blev också en bronsmedalj i madison tillsammans med Rob Hayles.[10] Med tre medaljer i bagaget blev han den mest framgångsrika brittiska olympiern i ett enskilt OS sedan 1964.

Efter bragden under de olympiska sommarspelen i Aten bestämde Wiggins sig för att satsa ännu mer på landsvägscyklingen.[11]

2004–2007 redigera

Under säsongerna 2004 och 2005 tävlade Wiggins för det franska proffsstallet Crédit Agricole. Under säsongen 2005 fick han cykla Giro d'Italia. Inför säsongen 2006 skrev han på för det franska UCI ProTour-stallet Cofidis och med dem fick han tävla i Tour de France 2006 och 2007. Tour de France 2007 slutade inte som Wiggins hade tänkt sig när stallkamraten Cristian Moreni testades positivt för testosteron och stallet bestämde sig för att lämna tävlingen.[12] Innan dess hade han slutat fyra i prologen, som hölls i London. Wiggins blev också utsedd till den mest offensive cyklisten på etapp 6 efter en lång soloutbrytning, en etapp som hölls på 40-årsdagen efter den brittiske cyklisten Tom Simpsons död. Tidigare samma år vann han också prologen på Critérium du Dauphiné Libéré.

Under 2007 återvände Bradley Wiggins till velodromen när han tävlade i ett världscuplopp i Manchester. Han var också med i Världsmästerskapen samma år och vann där guld i individuell jaktstart och jaktstart lag tillsammans med landsmännen Ed Clancy, Geraint Thomas och Paul Manning.

Efter dopningsproblemen under Tour de France 2007, där både Moreni och Aleksandr Vinokurov testade positivt för dopning, valde Wiggins att tala ut om sina känslor om de dopade och kastade sedan ifrån sig sin Cofidis-dräkt i en soptunna och sade att han aldrig mer tänkte tävla för det franska stallet.[13][14]

Banmedaljerna 2008 redigera

 
Bradley Wiggins under Tour of California 2008.
 
Wiggins och Mark Cavendish blev världsmästare i madison 2008.

Inför säsongen 2008 skrev Wiggins på ett kontrakt med Team High Road, tidigare T-Mobile Team, och han tävlade med dem under ett år. Under året var hans fokus framför allt på velodromcyklingen och de Olympiska sommarspelen 2008.

Under säsongen 2008 vann Wiggins en guldmedalj i madison tillsammans med landsmannen Mark Cavendish under Världsmästerskapen på bana i Manchester. Under Världsmästerskapen vann han också guld i 4 kilometer individuell jaktstart och jaktstart lag på världsrekordtid tillsammans med landsmännen Ed Clancy, Geraint Thomas och Paul Manning.

Bradley Wiggins vann finalen i herrarnas fyra kilometer individuella jaktstart under de Olympiska sommarspelen 2008. En titel som han också vunnit fyra år tidigare. Hayden Roulston från Nya Zeeland blev tvåa i loppet. Wiggins vann tillsammans med Ed Clancy, Paul Manning och Geraint Thomas också lagförföljelsedisciplinen framför Danmark och Nya Zeeland, där de under ett lopp slog nytt världsrekord med tiden 3:55:202. Dagen därpå tog de guldmedaljen på ytterligare en ny världsrekordtid, 3:53:314.[15]

Tillsammans med Mark Cavendish cyklade Wiggins madisonloppet och hade där chans på sin fjärde guldmedalj. Men paret misslyckades och slutade på nionde plats.[16] Efter loppet var Cavendish frustrerad över att ha varit den ende manliga brittiske velodromcyklisten att inte ha tagit en medalj på de Olympiska spelen i Peking och sade att han kände att Wiggins inte hade genomfört loppet med sin maximala potential.[17] De två cyklisterna pratade inte med varandra på några månader, men ett SMS från Wiggins till Cavendish gjorde slut på tystnaden mellan de två cyklisterna.[18][19].

Efter Wiggins resultat under de Olympiska sommarspelen i Peking blev han utsedd till kommendör i den Brittiska Imperieorden efter att ha uträttat mycket för idrotten i Storbritannien. Fyra år tidigare efter de Olympiska sommarspelen 2004 blev han utnämnd till medlem av orden.[20]

När säsongen 2008 närmade sig sitt slut skrev Wiggins på ett kontrakt med Garmin-Chipotle presented by H3O.[21] Samtidigt gav han också ut sin självbiografi In Pursuit of Glory.[22]

2009 redigera

I februari 2009 vann Garmin-Slipstream etapp 1, en lagtempoetapp, på Tour of Qatar. Bradley Wiggins var den förste cyklisten i laget att korsa mållinjen varför han fick bära tävlingens ledartröja efter etappen. I mars slutade Wiggins tvåa på etapp 1, ett tempolopp, i Paris-Nice bakom Alberto Contador. Senare samma månad slutade Wiggins tvåa på etapp 3, ett tempolopp, av Critérium International bakom Tony Martin. Wiggins vann etapp 3b, ett tempolopp, på Panne tredagars framför Lieuwe Westra och Stijn Devolder. Britten slutade tvåa på etapp 21, ett tempolopp, under Giro d'Italia 2009 bakom den litauiske tempomästaren Ignatas Konovalovas. Han slutade även på sjunde plats på etapp 12 av det italienska etapploppet.

Wiggins kom till Tour de France 2009 i toppform. Han hade gått ned sex kilo i vikt och arbetat hårt för att även bli en bra klättrare.[23][24] Han slutade trea på den första etappen, ett tempolopp, bakom Fabian Cancellara och Contador. Han slutade även topp 10 på flera bergsetapper. Efter att ha slutat på femte plats på etappen till Verbier klev Wiggins upp till tredjeplatsen i sammandraget. På etapp 17 blev han attackerad av bröderna Andy och Fränk Schleck och tappade till sjätte plats, men på det sista tempoloppet, på etapp 18, avancerade han upp till fjärde plats och efter etapp 20 till Mont Ventoux behöll han fjärdeplatsen med tre sekunder till Fränk Schleck. Dagen därpå blev det klart att han hade slutat fyra i tävlingen.

Wiggins slutade på fjärde plats på prologen av Benelux Tour bakom Sylvain Chavanel, Tyler Farrar och Tom Boonen. I september vann Wiggins de brittiska nationsmästerskapens tempolopp.[25] Han slutade även trea på etapp 4 av Herald Sun Tour i Australien. Wiggins vann etapp 4 av tävlingen framför lagkamraten Svein Tuft och amerikanen Bernard Van Ulden. När Wiggins korsade mållinjen på den sista etappen stod det klart att han hade vunnit tävlingen framför Chris Sutton och Jonathan Cantwell.

Inför säsongen 2010 hade Wiggins fortsättningsvis kontrakt med Garmin-Slipstream men efter rykten berättade han att han hade skrivit på ett fyraårskontrakt med det nya stallet Team Sky.[26]

2010 redigera

 
Bradley Wiggins, Giro d'Italia 2010.

Inför säsongen 2010 lämnade Bradley Wiggins det amerikanska stallet Garmin-Transitions för det nystartade brittiska stallet Team Sky.[27] Han och Team Sky vann lagtempoloppet på Tour of Qatar under det första året. Den 10 maj tog han sin första stora seger det året när han vann etapp 1, ett tempolopp, på Giro d'Italia.[28] Med anledning av segern tog han ledningen men förlorade den nästa dag till Cadel Evans.[29] Under tävlingens gång förlorade han mycket tid, framförallt under de sista etapperna och slutade på 40:e plats i tävlingen.

Wiggins startade Tour de France 2010 med höga förväntningar efter sin fjärde plats året innan. Loppet startade dåligt, med en 77:e plats i prologen.[30] På etapp 3 slutade britten på åttonde plats efter att flera cyklister tappade tid på kullerstenspartierna av etappen.[31] På den åttonde etappen till Morzine-Avoriaz slutade han bara på 19:e plats och tappade 1 minut och 45 sekunder till etappvinnaren Andy Schleck.[32] Följande dag tappade han ytterligare tid när han slutade 4 minuter och 55 sekunder till de övriga favoriterna till totalsegern och han hade liten chans att sluta i topp 10 det året.[33] Han slutade tävlingen på 24:e plats, 39 minuter och 7 sekunder bakom totalsegraren Andy Schleck och sju platser bakom lagkamraten Thomas Löfkvist.[34][35]. Wiggins vann dock de brittiska nationsmästerskapens tempolopp i slutet av säsongen.[36]

2011 redigera

Wiggins fick rollen som lagkapten för etapploppen under säsongen 2011. Han bestämde sig för att inte köra Giro d'Italia 2011 utan ville koncentrera sig på de mindre loppen och vårklassikerna innan Tour de France.[37] I början av året slutade Wiggins på tredje plats i Paris-Nice efter att ha slutat tvåa på etapp 6.[38] Wiggins vann även etapp 4, ett tempolopp, på Bayern-Rundfahrt och slutade på 14:e plats i sammandraget, där han hade hjälpt lagkamraten Geraint Thomas att vinna loppet.[39]

 
Wiggins tog hem segern i Critérium du Dauphiné.

Under säsongen vann Wiggins etapploppet Critérium du Dauphiné efter att ha slutat tvåa på etapp 3, ett tempolopp.[40]. På de tre sista bergsetapperna behöll britten ledningen över andraplacerade Cadel Evans och tog sin dittills finaste seger i landsvägskarriären.[41] Den 26 juni tog Wiggins hem segern i de brittiska nationsmästerskapens linjelopp i sitt sista lopp inför 2011 års Tour de France.[42] Bra förberedelser hindrade inte Wiggins från att krascha på etapp 7 och han avbröt loppet med ett brutet nyckelben.[43].

När Wiggins kom tillbaka efter skadan körde han Vuelta a España för första gången.[44] Början av tävlingen gick trögt när Team Sky slutade 42 sekunder bakom Leopard-Trek som vann den första etappen, ett lagtempolopp, i Benidorm.[45] Men efter den första veckan låg han på 19:e plats, efter etapp 8.[46] På etapp 9 attackerade Wiggins och stallkamraten Chris Froome på den sista stigningen och slutade på fjärde respektive femte plats den dagen. Samtidigt tog de in tid på Joaquim Rodríguez, Michele Scarponi och övriga favoriter till segern.[47] Nästa dag var det möjligt för Wiggins att ta ledningen av loppet efter tempoloppet. I stället gick ledningen till överraskningen Chris Froome, som slutade på andra plats på etappen och tog den röda ledartröjan, medan Wiggins tog tredje platsen i sammandraget.[48] Wiggins tog sedan ledningen efter vilodagen. De följande dagarna tappade han några sekunder till Vincenzo Nibali, men på etapp 14, satte Wiggins och Froome fart igen och tog tid på de flesta av sina motståndare mot segern, bland annat en minut till Nibali. En dag senare förlorade Wiggins ledningen till spanjoren Juan José Cobo, efter att britten slutat femma uppför Angliru.[49]. Wiggins tappade till tredje plats på etappen, med Froome på andra plats. Bradley Wiggins slutade Vuelta a España på tredje plats, vilket var första gången som han stod på prispallen i en Grand Tour.[50]

I september slutade Wiggins på silverplats bakom Tony Martin på tempoloppet i Världsmästerskapen 2011 i Köpenhamn.[51] Fyra dagar senare var Wiggins en del av det brittiska laget när Mark Cavendish tog guld i världsmästerskapens linjelopp.[52]

2012 redigera

Under säsongen 2012 valde Wiggins att fortsätta fokusera på landsvägscyklingen, eftersom hans favoritgren i velodromcykling, individuell förföljelselopp, inte längre var en gren i de Olympiska spelen.

Wiggins började säsongen med en tredje plats i Volta ao Algarve, inkluderat en seger i tempoloppet, som han vann en sekund framför världsmästaren Tony Martin.[53] Lagkamraten Richie Porte tog segern i tävlingen.

I mars slutade Wiggins tvåa bakom Gustav Larsson i det första tempoloppet på Paris–Nice. Dagen därpå tog Wiggins ledningen i tävlingen. Han behöll ledningen under resten av loppet och vann också den avslutande etappen, ett tempolopp, på Col d'Èze.[54] Wiggins vann Paris-Nice efter en kamp mot den nederländska cyklisten Lieuwe Westra. Wiggins startade den sista etappen med en ledning på sex sekunder, och slog sedan Westras tid med två sekunder för att vinna loppet med åtta sekunder framför nederländaren, vilket gjorde honom till den första brittiske segraren av loppet sedan Tom Simpson 1967.[55] Tempoloppssegern gjorde också att han tog segern i poängtävlingen framför Alejandro Valverde.[56]

På etapp 1 av Romandiet runt tog Wiggins en av sina ovanliga segrar i en spurt från en grupp av 59 cyklister och tog ledningen i loppet.[57] Han förlorade ledartröjan till Luis León Sánchez efter att spanjoren vunnit två raka etapper.[58] Trots att Wiggins tappade kedjan på det sista tempoloppet lyckades han ta totalsegern.[59]

Wiggins ville försvara sin seger i Critérium du Dauphiné under juni. Han slutade tvåa på prologen bakom Luke Durbridge.[60][61] När Durbridge tappade kontakten med klungan kunde Wiggins ta över ledningen nästa dag. Wiggins vann etapp 4, ett tempolopp, 34 sekunder framför världsmästaren Tony Martin.[62] Wiggins vann loppet en minut framför lagkamraten Michael Rogers.[63]

 
Wiggins i gul ledartröja under det andra tempoloppet i Tour de France 2012.

Wiggins var en av storfavoriterna att vinna Tour de France 2012. Han började tävlingen med en andra plats i prologen bakom Fabian Cancellara och tog sedan ledartröjan efter etapp 7, där han hade slutat trea efter en av de första bergsetapperna. I och med det blev han den andre brittiske cyklisten att ha burit ledartröja i alla tre Grand Tours efter David Millar. Wiggins vann etapp 9, ett tempolopp, vilket hjälpte honom att ta ytterligare tid på sina främsta rivaler.[64] Dagen därpå testade Vincenzo Nibali att attackera på Grand Columbier, men Wiggins och Team Sky arbetade hårt för att fånga in honom, vilket fick Nibali att surna till.[65] Wiggins utökade ledningen under etapp 9 efter att Chris Froome hjälpt honom att hämta in Nibali och Jurgen Van Den Broeck som hade attackerat på La Toussuire.[66][67] Under etapp 12 och 13 tog Wiggins det lugnt på mellanetapperna och försökte även hjälpa Edvald Boasson Hagen att ta en etappseger.[68] Etapp 14 var en bergsetapp där flera av cyklisterna fick punktering efter att någon försökt sabotera etappen genom att kasta ut nubb på vägen.[69] Nubben innebar att flera cyklister punkterade, däribland favoriten Cadel Evans som förlorade runt två minuter medan punkteringen lagades.[70] Wiggins bad sina lagkamrater att sakta ned eftersom han ville att de cyklister som fått punktering skulle få chansen att komma tillbaka till klungan.[70] Evans och de andra kom ikapp klungan och kunde stanna med dem till slutet av loppet, vilket innebar lite förändringar i totalställningen.[71] På etapp 16 kunde Wiggins och Froome följa med Nibali i attacken på den sista stigningen och de tre slutade på samma tid.[72] På den sista bergsetappen, etapp 17, slutade Froome och Wiggins på andra respektive tre plats och tog därmed ytterligare tid till sina rivaler i totalställningen.[73][74] På etapp 19, ett tempolopp, tog Wiggins segern och det blev därmed klart att han skulle bli den förste britten någonsin att vinna Tour de France.[2] På den sista etappen hjälpte Wiggins sin lagkamrat Mark Cavendish att ta sin fjärde raka seger på Champs-Élysées i Paris. I och med segern blev Wiggins den dittills första cyklisten att vinna Paris-Nice, Romandiet runt, Critérium du Dauphiné och Tour de France under samma säsong.[75]

En vecka efter segern i Tour de France fick Wiggins äran att ringa in starten av de Olympiska sommarspelen 2012 som hölls i hans hemstad London.[76]. Wiggins hade blivit utvald att delta i de två landsvägsloppen, i linjeloppet och tempoloppet. Tillsammans med David Millar, Ian Stannard och Chris Froome var planen att arbeta för att spurtaren Mark Cavendish skulle ta segern i linjeloppet.[77] Laget försökte kontrollera hela loppet men när en stor utbrytargrupp formades på sista varvet av Box Hill i närheten av Dorking var det brittiska stallet tvungna att ge sig. Cavendish slutade 40 sekunder bakom guldmedaljören Aleksandr Vinokurov.[78]

Några dagar därpå vann Wiggins herrarnas tempolopp i landsvägscykling vid olympiska sommarspelen 2012 i London. En seger som han tog framför tysken Tony Martin och britten Chris Froome. Genom segern blev han den brittiske cyklist som tagit flest medaljer i de Olympiska spelen, med sju sekunder hade han tagit en medalj mer än Steve Redgrave.[79]

Stall redigera

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ Arise, Sir Chris: Scotsman gets New Year Knighthood, First Edition Cycling News, December 31, 2008, cyclingnews.com
  2. ^ [a b] Bradley Wiggins wins Tour de France title, BBC den 22 juli 2012 (på engelska)
  3. ^ [a b] ”London 2012 Olympic champion Bradley Wiggins on his cycling gold medal”. The Telegraph. Arkiverad från originalet den 5 augusti 2012. https://web.archive.org/web/20120805030938/http://www.telegraph.co.uk/sport/olympics/olympicsvideo/9445835/London-2012-Olympic-champion-Bradley-Wiggins-on-his-cycling-gold-medal.html. Läst 5 augusti 2012. 
  4. ^ (13 augusti 2016). Sir Bradley Wiggins' record eight Olympic medals. BBC Sport. Läst 23 augusti 2016.
  5. ^ ”The boy who became a double Olympic champion”. London Evening Standard. http://www.standard.co.uk/news/the-boy-who-became-a-double-olympic-champion-6860637.html. Läst 5 augusti 2012. 
  6. ^ ”Sport blog: Looking down from Herne Hill, I can see the future is bright”. London: Guardian Unlimited. 8 april 2007. http://blogs.guardian.co.uk/sport/2007/04/08/looking_down_from_herne_hill_i.html. Läst 5 augusti 2012. 
  7. ^ ”Sports stars celebrate London Youth Games”. Department for Culture, Media and Sport. http://www.culture.gov.uk/news/news_stories/7414.aspx. Läst 5 augusti 2012. 
  8. ^ ”Wiggins wheels his way to history”. BBC Sport (BBC). 31 december 2004. http://news.bbc.co.uk/sport1/hi/front_page/4135289.stm. 
  9. ^ ”Aussie cyclists defeat GB”. BBC Sport. 23 augusti 2004. http://news.bbc.co.uk/sport1/hi/olympics_2004/cycling/3587938.stm. Läst 5 augusti 2012. 
  10. ^ ”Wiggins claims third medal”. BBC Sport. BBC. 25 augusti 2004. http://news.bbc.co.uk/sport1/hi/olympics_2004/cycling/3595022.stm. Läst 5 augusti 2012. 
  11. ^ Brendan Gallagher. ”Cycling jester takes to the road”. Läst 5 augusti 2012. 
  12. ^ Wiggins' Cofidis team out of Tour, 25 July 2007, BBC Sport
  13. ^ Ferguson, Peter. ”Wiggins: I felt like smacking Moreni over that failed test”. Daily Mail. Associated Newspapers Ltd. http://www.dailymail.co.uk/sport/othersports/article-471383/Wiggins-I-felt-like-smacking-Moreni-failed-test.html. Läst 5 augusti 2012. 
  14. ^ ”Wiggins makes strong anti-doping statement in Guardian blog”. VeloNation. 13 juli 2012. http://www.velonation.com/News/ID/12382/Wiggins-makes-strong-anti-doping-statement-in-Guardian-blog.aspx. Läst 5 augusti 2012. 
  15. ^ GB pursuit team set world record, 17 August 2008, BBC Sport
  16. ^ ”Official Results”. Beijing 2008. 29 juli 2009. Arkiverad från originalet den 24 augusti 2008. https://web.archive.org/web/20080824000815/http://results.beijing2008.cn/WRM/ENG/INF/CT/C73H/CTM409100.shtml#CTM409101. 
  17. ^ Chadband, Ian (23 juli 2008). ”London 2012 Olympics: Bradley Wiggins and Mark Cavendish fired up to banish their Beijing heartache”. The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/sport/othersports/cycling/bradley-wiggins/9421818/London-2012-Olympics-Bradley-Wiggins-and-Mark-Cavendish-fired-up-to-banish-their-Beijing-heartache.html. Läst 5 augusti 2012. 
  18. ^ Caroe, Charlie (30 september 2008). ”Bradley Wiggins hasn't spoken to Mark Cavendish since Beijing Olympics”. The Telegraph. The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/sport/othersports/cycling/3108048/Bradley-Wiggins-hasnt-spoken-to-Mark-Cavendish-since-Beijing-Olympics-Cycling.html. Läst 5 augusti 2012. 
  19. ^ Gallagher, Brendan (7 oktober 2008). ”Bradley Wiggins in Mark Cavendish peace pact following Beijing failure in Madison”. The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/sport/othersports/cycling/3153978/Bradley-Wiggins-in-Mark-Cavendish-peace-pact-following-Beijing-failure-in-Madison-Cycling.html. Läst 5 augusti 2012. 
  20. ^ Wiggins wheels his way to history, 31 December, 2004, BBC Sport
  21. ^ ”BRADLEY WIGGINS SET TO JOIN GARMIN-CHIPOTLE”. Cycling Weekly. http://www.cyclingweekly.co.uk/news/Bradley_Wiggins_set_to_join_GarminChipotle_article_266739.html. Läst 5 augusti 2012. 
  22. ^ In Pursuit of Glory - The Autobiography Arkiverad 6 juli 2008 hämtat från the Wayback Machine., orionbooks.co.uk
  23. ^ ”Wiggins stays with leaders in Tour de France”. Cycling Weekly. 12 juli 2009. http://www.cyclingweekly.co.uk/news/latest/382663/wiggins-stays-with-leaders-in-tour-de-france.html. Läst 5 augusti 2012. 
  24. ^ Macur, Juliet (15 juli 2009). ”Wiggins Erases the Bitterness of 2007 Tour”. New York Times. http://www.nytimes.com/2009/07/16/sports/cycling/16tour.html. Läst 5 augusti 2012. 
  25. ^ ”Wiggins and Pooley take British TT Champs titles|”. Cycling Weekly. 6 september 2009. http://www.cyclingweekly.co.uk/news/latest/395970/wiggins-and-pooley-take-british-tt-champs-titles.html. Läst 5 augusti 2012. 
  26. ^ Fotheringham, William (10 december 2009). ”Bradley Wiggins joins Team Sky on four-year-deal”. London: The Guardian. http://www.guardian.co.uk/sport/2009/dec/10/bradley-wiggins-team-sky-transfer. Läst 5 augusti 2012. 
  27. ^ ”Wiggins’s Move to New British Team Upsets Some at Garmin” (på engelska). The New York Times. 10 december 2009. https://www.nytimes.com/2009/12/11/sports/cycling/11cycling.html. Läst 20 april 2018. 
  28. ^ ”Bradley Wiggins wins stage 1 of the 2010 Giro d'Italia”. Velonews.competitor.com. 10 maj 2010. http://velonews.competitor.com/?p=114776. Läst 5 augusti 2012. 
  29. ^ ”Tyler Farrar wins Giro d’Italia stage 2; Cadel Evans seizes lead”. Velonews.competitor.com. 10 maj 2010. http://velonews.competitor.com/?p=114784. Läst 5 augusti 2012. 
  30. ^ ”Team Sky's decision to put Wiggins off early back-fires”. Cycling Weekly. http://www.cyclingweekly.co.uk/news/latest/475500/team-sky-s-decision-to-put-wiggins-off-early-back-fires.html. Läst 5 augusti 2012. 
  31. ^ ”2010 Tour de France: Stage 3 Results”. Bike World News. 6 juli 2010. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111008221639/http://www.bikeworldnews.com/2010/07/06/2010-tour-de-france-stage-3-results/. Läst 5 augusti 2012. 
  32. ^ ”2010 Tour de France: Stage 8 Results”. Bike World News. 11 juli 2010. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111008221729/http://www.bikeworldnews.com/2010/07/11/2010-tour-de-france-stage-8-results/. Läst 5 augusti 2012. 
  33. ^ ”2010 Tour de France Results–Stage 9”. RoadCycling.com. Arkiverad från [url=http://www.roadcycling.com/articles/2010-Tour-de-France-Results---Stage-9_003716.shtml originalet] den 13 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120313181644/http://www.roadcycling.com/articles/2010-Tour-de-France-Results---Stage-9_003716.shtml. Läst 5 augusti 2012. 
  34. ^ Alberto Contador vann Tour de France 2010, men blev fråntagen segern efter ett positivt dopningstest.
  35. ^ ”2010 Tour de France FINAL and Stage 20 results”. VeloNews.com. Competitor Group, Inc. 25 juli 2010. http://velonews.competitor.com/2010/07/news/2010-tour-de-france-stage-20-results_123035. Läst 5 augusti 2012. 
  36. ^ ”Wiggins And Pooley Win British Time Trial Championships”. BikeRadar. 6 september 2010. http://www.bikeradar.com/news/article/wiggins-and-pooley-win-british-time-trial-championships-27634. Läst 5 augusti 2012. 
  37. ^ ”Bradley Wiggins plans new structure to 2011 season in preparing for Tour de France”. Velonation.com. 4 november 2010. http://www.velonation.com/News/ID/6262/Bradley-Wiggins-plans-new-structure-to-2011-season-in-preparing-for-Tour-de-France.aspx. Läst 5 augusti 2012. 
  38. ^ ”Bradley Wiggins finishes third in Paris-Nice race”. BBC Sport. 13 mars 2011. http://news.bbc.co.uk/sport1/hi/other_sports/cycling/9423659.stm. Läst 5 augusti 2012. 
  39. ^ Wynn, Nigel. ”Geraint Thomas wins Bayern Rundfahrt overall”. Cycling Weekly. http://www.cyclingweekly.co.uk/news/latest/527271/thomas-wins-bayern-rundfahrt-overall.html. Läst 5 augusti 2012. 
  40. ^ ”Bradley Wiggins takes yellow jersey in Criterium du Dauphine”. BBC Sport. 8 juni 2011. http://news.bbc.co.uk/sport1/hi/cycling/13702632.stm. Läst 5 augusti 2012. 
  41. ^ Holden, Kit. ”Cycling: Wiggins seals Dauphiné triumph”. The Independent. http://www.independent.co.uk/sport/general/others/cycling-wiggins-seals-dauphin233-triumph-2296798.html. Läst 5 augusti 2012. 
  42. ^ ”Thomas, Kennaugh and Stannard all in the mix”. Skysports.com. 26 juni 2011. http://www.skysports.com/story/0,19528,15264_7006262,00.html. Läst 5 augusti 2012. 
  43. ^ ”Tour de France: Wiggins crashes out, Cavendish wins stage”. BBC Sports. BBC. 8 juli 2011. http://news.bbc.co.uk/sport1/hi/cycling/14086677.stm. Läst 5 augusti 2012. 
  44. ^ ”Wiggins raring to go”. Team Sky. Arkiverad från originalet den 31 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120331051951/http://www.teamsky.com/article/0,27290,17546_7063928,00.html. Läst 5 augusti 2012. 
  45. ^ ”Sky struggle in first Spain stage”. BBC News. 20 augusti 2011. http://news.bbc.co.uk/sport1/hi/cycling/14604867.stm. Läst 5 augusti 2012. 
  46. ^ ”2011 Vuelta a Espana Results — Stage 8”. RoadCycling.com. Arkiverad från originalet den 28 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120328165915/http://www.roadcycling.com/articles/2011-Vuelta-a-Espana-Results---Stage-8_004566.shtml. Läst 5 augusti 2012. 
  47. ^ ”Pro Cycling News”. Daily Peloton. 28 augusti 2011. Arkiverad från originalet den 22 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120322063212/http://www.dailypeloton.com/displayarticle.asp?pk=19257. Läst 5 augusti 2012. 
  48. ^ Felix Lowe/Eurosport. ”Vuelta a España;– Moncoutie on song as Wiggins takes red.”. Uk.eurosport.yahoo.com. Arkiverad från originalet den 16 juli 2012. https://archive.is/20120716221934/http://uk.eurosport.yahoo.com/01092011/58/vuelta-espa-moncoutie-song-wiggins-takes-red.html. Läst 5 augusti 2012. 
  49. ^ Fotheringham, William (4 september 2011). ”Bradley Wiggins of Team Sky loses lead on stage 15 of Vuelta a España”. London: The Guardian. http://www.guardian.co.uk/sport/2011/sep/04/team-sky-bradley-wiggins-vuelta-a-espana. Läst 5 augusti 2012. 
  50. ^ Nick Bull; photos by Graham Watson. ”Froome and Wiggins finish on Vuelta podium”. Cycling Weekly. http://www.cyclingweekly.co.uk/news/latest/530034/froome-and-wiggins-finish-on-vuelta-podium.html. Läst 5 augusti 2012. 
  51. ^ Walker, Lee. ”Martin beats Wiggins to ITT gold”. Eurosport. Arkiverad från originalet den 17 juli 2012. https://archive.is/20120717132330/http://uk.eurosport.yahoo.com/22092011/58/martin-beats-wiggins-itt-gold.html. Läst 5 augusti 2012. 
  52. ^ Williams, Ollie (25 september 2011). ”World Road Cycling: Mark Cavendish and Britain win road race title”. BBC Sport. BBC. http://news.bbc.co.uk/sport1/hi/cycling/15052681.stm. Läst 5 augusti 2012. 
  53. ^ ”Wiggins wins TT, Porte wins GC”. Yahoo!, Eurosport, TF1 Group. 19 februari 2012. Arkiverad från originalet den 26 januari 2013. https://web.archive.org/web/20130126163936/http://uk.eurosport.yahoo.com/19022012/58/wiggins-wins-tt-porte-wins-gc.html. Läst 5 augusti 2012. 
  54. ^ ”Bradley Wiggins wins Paris-Nice”. Reuters. Guardian Media Group. 11 mars 2012. http://www.guardian.co.uk/sport/2012/mar/11/bradley-wiggins-wins-paris-nice. Läst 5 augusti 2012. 
  55. ^ ”Wiggins first British Paris-Nice victor in 45 years”. Agence France-Presse. Google Inc. 11 mars 2012. Arkiverad från originalet den 2 september 2013. https://web.archive.org/web/20130902085326/http://www.google.com/hostednews/afp/article/ALeqM5g2d5cWgh13mqXsrTriLzfcEYosxw?docId=CNG.084ad1a5035dbc689c847bd432bb002a.6e1. Läst 5 augusti 2012. 
  56. ^ ”Wiggins not so easy on Eze”. Amaury Sport Organisation. 11 mars 2012. Arkiverad från originalet den 10 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120310225232/http://www.letour.fr/2012/PNC/LIVE/us/800/journal_etape.html. Läst 5 augusti 2012. 
  57. ^ ”Bradley Wiggins wins stage and takes Tour de Romandie lead”. BBC Sport. 25 april 2012. http://www.bbc.co.uk/sport/0/cycling/17847697. Läst 5 augusti 2012. 
  58. ^ Bull, Nick (28 april 2012). ”Sanchez wins again to snatch Romandie yellow”. IPC Media Limited. Cycling Weekly. http://www.cyclingweekly.co.uk/news/latest/532616/sanchez-wins-again-to-snatch-romandie-yellow.html. Läst 5 augusti 2012. 
  59. ^ ”Bradley Wiggins wins Tour de Romandie for Team Sky”. BBC Sport. BBC. 29 april 2012. http://www.bbc.co.uk/sport/0/cycling/17886856. Läst 5 augusti 2012. 
  60. ^ Moore, Kyle (3 juni 2012). ”Luke Durbridge wins Dauphiné prologue as early times rule the day”. VeloNation. VeloNation LLC. http://www.velonation.com/News/ID/12021/Luke-Durbridge-wins-Dauphine-prologue-as-early-times-rule-the-day.aspx. Läst 5 augusti 2012. 
  61. ^ ”Bradley Wiggins second to Luke Durbridge in Dauphine prologue”. BBC. 3 juni 2012. http://www.bbc.co.uk/sport/0/cycling/18316819. Läst 5 augusti 2012. 
  62. ^ ”Bradley Wiggins wins Criterium du Dauphine time trial”. BBC Sport. BBC. 7 juni 2012. http://www.bbc.co.uk/sport/0/cycling/18357028. Läst 5 augusti 2012. 
  63. ^ ”Bradley Wiggins plays down Tour chances after Dauphine triumph”. BBC Sport. BBC. 10 juni 2012. http://www.bbc.co.uk/sport/0/cycling/18386547. Läst 5 augusti 2012. 
  64. ^ ”Bradley Wiggins wins Tour de France time trial, extends lead”. Newsday.com. http://www.newsday.com/sports/bradley-wiggins-wins-tour-de-france-time-trial-extends-lead-1.3826679. Läst 9 juli 2012. 
  65. ^ Pertrequin, Samuel. ”Nibali accuses Wiggins of lacking respect”. NBC Universal. http://www.nbcsports.msnbc.com/id/47998208/ns/sports. Läst 16 juli 2012. [död länk]
  66. ^ Benson, Daniel (12 juli 2012). ”Wiggins relieved after La Toussuire mountain finish”. Cyclingnews. Future Publishing Limited. http://www.cyclingnews.com/news/wiggins-relieved-after-la-toussuire-mountain-finish. Läst 16 juli 2012. 
  67. ^ Ryan, Barry (12 juli 2012). ”Froome breaks from the script at La Toussuire”. Cyclingnews. Future Publishing Limited. http://www.cyclingnews.com/news/froome-breaks-from-the-script-at-la-toussuire. Läst 5 augusti 2012. 
  68. ^ ”Tour de France 2012: Andre Greipel snatches win as Bradley Wiggins 'fails' with selfless act”. The Telegraph. 14 juli 2012. http://www.telegraph.co.uk/sport/othersports/cycling/tour-de-france/9400240/Tour-de-France-2012-Andre-Greipel-snatches-win-as-Bradley-Wiggins-fails-with-selfless-act.html#disqus_thread%7C. Läst 5 augusti 2012. 
  69. ^ Ivan Speck (15 juli 2012). ”Wiggins survives tin-tack attack to retain yellow jersey on controversial seventh day”. Daily Mail. http://www.dailymail.co.uk/sport/othersports/article-2173889/Tour-France-2012-Luis-Leon-Sanchez-wins-Stage-14.html. Läst 5 augusti 2012. 
  70. ^ [a b] ”Tour de France: Bradley Wiggins halts stage 14 amid sabotage”. BBC. 15 juli 2012. http://www.bbc.co.uk/sport/0/cycling/18849505. Läst 5 augusti 2012. 
  71. ^ Gallagher, Brendan (15 juli 2012). ”Tour de France 2012, stage 14: Wiggins hailed as 'Le Gentleman' after race is attacked by saboteurs”. The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/sport/othersports/cycling/tour-de-france/9401525/Tour-de-France-2012-stage-14-Bradley-Wiggins-hailed-as-Le-Gentleman-after-race-is-attacked-by-saboteurs.html. Läst 5 augusti 2012. 
  72. ^ Brown, Gregor (18 juli 2012). ”Froome: Nibali's attacks weren't going anywhere”. Cycling Weekly. IPC Media Limited. http://www.cyclingweekly.co.uk/news/latest/533969/froome-nibali-s-attacks-weren-t-going-anywhere.html. Läst 5 augusti 2012. 
  73. ^ Bradley Wiggins: Mod-loving cyclist on the verge of becoming Britain's first Tour de France winner
  74. ^ ”Tour de France: Bradley Wiggins on verge of glory”. 21 juli 2012. http://www.bbc.co.uk/sport/0/cycling/18940711. 
  75. ^ ”Bradley Wiggins wins Tour de France and helps Mark Cavendish take 20th stage in Paris”. Daily Telegraph. 22 juli 2012. Arkiverad från originalet den 3 augusti 2012. https://web.archive.org/web/20120803134321/http://www.telegraph.co.uk/sport/othersports/cycling/bradley-wiggins/9418782/Bradley-Wiggins-wins-Tour-de-France-and-helps-Mark-Cavendish-take-20th-stage-in-Paris.html#disqus_thread. Läst 5 augusti 2012. 
  76. ^ ”Wiggins Rings Olympic Bell To Kick Off London Games”. Cyclingnews.com. http://www.cyclingnews.com/news/wiggins-rings-olympic-bell-to-kick-off-london-games. Läst 28 juli 2012. 
  77. ^ ”London 2012: Mark Cavendish hails the GB 'dream team'”. BBC. 26 juli 2012. http://www.bbc.co.uk/sport/0/olympics/19007720. Läst 27 juli 2012. 
  78. ^ Wynn, Nigel (28 juli 2012). ”Vinokourov wins Olympic road race gold as Cavendish misses out”. IPC Media Limited. http://www.cyclingweekly.co.uk/news/latest/534115/vinokourov-wins-olympic-road-race-gold-as-cavendish-misses-out.html. Läst 5 augusti 2012. 
  79. ^ Wynn, Nigel (1 augusti 2012). ”Wiggins wins gold in men's time trial, bronze for Froome”. Cycling Weekly. IPC Media Limited. http://www.cyclingweekly.co.uk/news/latest/534177/wiggins-wins-gold-in-men-s-time-trial-bronze-for-froome.html. Läst 5 augusti 2012. 

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Bradley_Wiggins&oldid=54431679”