Beväring
Beväring är en beteckning för värnpliktigt manskap inom det militära. Ordet är enligt en uppgift inlånat från tyskans Bewehrung,[1] ett ord som betyder "beväpning", enligt en annan uppgift kommer ordet från fornnordiska väring som betyder edsvuren[2] (se även Väringagardet).
Finland redigera
I Finland kallas de värnpliktiga beväringar under den tid de utför sin beväringstjänst (första tjänstgöring). Efter denna kallas de värnpliktiga reservister.[3]
Sverige redigera
I Sverige var beväringen, som infördes 1813, en del av militären bestående av yngre värnpliktiga som kunde kallas in i en beredskapssituation. I fem år hade varje vapenduglig svensk man skyldighet att tillhöra beväringen – såvida han inte villa leja annan person i sitt ställe. Rätten att på så sätt friköpa sig från plikten gällde ända till 1872. Ofta var det någon gammal uttjänt knekt som år efter år gjorde tjänst i unga mäns ställe.[4]
Den långa fredsperioden ledde till att militärutbildningen nedprioriterades kraftigt av politikerna. För beväringen var fastställd en utbildningstid av tolv dagar. Ända till över mitten av 1800-talet bestod beväringsövningarna i att marschera med ett muskedunder av 1813 års modell på axeln. Så långt som till att avlossa ett skott hann man dock aldrig. Under de 46 första åren av beväringens tillvaro fick inte en enda beväringsman lära sig skjuta. Det skedde först år 1858, då de värnpliktiges övningstid ökades till fyra veckor fördelade på två år. Nu fick även beväringen lära sig skjuta, men varje yngling fick högst tre skarpa skott att öva sig med.[4]
För de värnpliktige som "exerade" vid artilleriet bestod utbildningen till stor del i att tjänstgöra som kanonhästar. Ynglingarna fick själva dra fram de tunga pjäserna till uppställningslinjen. Några riktiga hästar användes nämligen aldrig under övningar – det ansågs vara nog att känna till att artilleriet var ett beridet vapenslag.[5] Som kanoner användes gamla framladdare av 1600-talstyp med fänghål. Några projektiler fick de värnpliktiga aldrig skåda. I deras utbildning förekom bara lösa skott. Så såg det ut ända in på 1880-talet, då det svenska artilleriet hade hunnit bli det mest föråldrade i hela Europa. Först då beviljade riksdagen pengar till bakladdningskanoner efter Krupps system.[5]
Skarpskytterörelsen bildades som ett frivilligt initiativ som en reaktion på att det svenska försvaret ansågs vara för svagt.
Utöver beväringen kunde även landstormen kallas in. Som officiell term inom den svenska militären avskaffades ordet 1941, även om det ibland fortfarande används i dagligt tal om värnpliktigt manskap.[6][1] Under åren 1813–1869 fanns i universitetsstäderna Uppsala och Lund även en särskild studentbeväring.[7]
Källor redigera
- ^ [a b] Nationalencyklopedin, band 2 Asb-Bis, Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs 1990, uppslagsordet beväring (1)
- ^ fil. dr. Mats G. Larsson (1997). Vikingar i österled. Stockholm: Atlantis. Libris 7644546. ISBN 91-7486-411-4
- ^ Värnpliktslag 28.12.2007/1438.
- ^ [a b] Grimberg, Carl. ”274 (Svenska folkets underbara öden / IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/9/0276.html. Läst 12 juni 2023.
- ^ [a b] Grimberg, Carl. ”275 (Svenska folkets underbara öden / IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/9/0277.html. Läst 12 juni 2023.
- ^ Beväring i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1905)
- ^ "National- och studentbeväring" Arkiverad 5 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. från Terra Scaniæ (2007)