Belgisk vallhund

Belgisk vallhund (nederländska: Belgische herdershond; franska: Berger belge) är en hundras från Belgien. Den hör till de populäraste hundraserna i flera länder. Mer vardagligt kallas den "belgare" och är en vallhund och brukshund som finns i fyra varianter: groenendael, laekenois, malinois och tervueren. Dessa skiljer sig enligt rasstandarden endast åt avseende färg och hårlag:

• Groenendael: Långhårig, svart
• Laekenois: Strävhårig, röd fawn
• Malinois: Korthårig, röd fawn
• Tervueren: Långhårig, grå fawn eller röd fawn

Belgisk vallhund
Belgisk vallhund / tervueren
Rasgrupp (FCI)	Grupp 1, sektion 1 Vall- och herdehundar
Rasgrupp (SKK)	Grupp 1 Vall-, boskaps- och herdehundar
Ursprungsland	Belgien
Rasklubb	Rasklubben för Belgiska Vallhundar
Specialklubb	Svenska Brukshundklubben
Varianter	Groenendael Laekenois Malinois Tervueren
Andra namn	Chien de Berger Belge (franska) Belgische herdershond (nederländska) Belgian Shepherd Dog (engelska) Belgischer Schäferhund (tyska)
Smeknamn	Belgare
Rasstandard	FCI 15  PDF
Vikt
Hund	25-30 kg
Tik	20-25 kg
Mankhöjd
Hund	60–66 cm
Tik	56–62 cm

• 
  Groenendael
• 
  Laekenois
• 
  Malinois
• 
  Tervueren

Historia

Ursprunget till belgisk vallhund är lantrashundar ungefär motsvarande Altdeutsche Hütehunde. 1891 tog professor A. Reul vid den belgiska veterinärhögskolan initiativ till en rasklubb som höll en mönstring av 117 hundar i Cureghem utanför Bryssel. Man var från början inne på att det kunde finnas åtta hårlags- och färgvarianter. 1892 publicerades den första rasstandarden och man organiserade aveln för att få fram en enhetlig typ. 1897 hade man enats om tre typer; groenendael, laekenois och malinois. Tre år senare godkändes terveuren. De båda långhåriga varianterna groenendael och terveuren har samma stamhundar. Den strävhåriga varianten laekenois och den korthåriga malinois har delvis samma stamhundar. Groenendael är döpt efter slottet med samma namn, Laekenois är döpt efter det kungliga slottet i Laeken, Malinois har fått namn av orten Mechelen (franska Malines) och Tervueren, slutligen, har fått sitt namn efter orten Tervuren. 1901 erkändes rasen av den belgiska kennelklubben Société Royale Saint-Hubert. Omkring 1910 hade den belgiska vallhundens typ och temperament blivit befäst.

I Sverige tog det några år innan rasen blev känd: Groenendael kom i början av 50-talet, Tervueren några år senare medan den första Malinois importerades 1974. Laekenois var tämligen obekant fram till 1984, då det första exemplaret togs in och denna variant är fortfarande den minst förekommande i landet.

Egenskaper

Den belgiska vallhunden är alert, vaksam, livfull och alltid redo till handling. Den kan uppfattas som reserverad mot främlingar, vilket i kombination med en inte obetydlig skärpa gör rasen till en utmärkt vakthund. Skärpan, det livliga temperamentet och arbetsviljan hos den belgiska vallhunden innebär att nybörjaren bör välja en annan ras.

Belgaren är ursprungligen en vallhund för i huvudsak får och används fortfarande i viss utsträckning som sådan. (I detta avseende skiljer den sig alltså från den tyska schäfern, som sitt namn till trots knappast används i vallningsarbete.) Belgaren är i dag mest uppskattad som brukshund och har framgångsrikt deltagit i samtliga discipliner av bruksprov (rapport, spår, skydd och sök), liksom vid lydnadsprov och agility. I hemlandet Belgien och framför allt i Frankrike är rasen mycket vanlig som tjänstehund hos polis, tull, räddningstjänst och försvarsmakt. På senare tid har den även i Sverige blivit en uppskattad polishund (företrädesvis malinois, den korthåriga varianten). Förutsatt att den får utlopp för sin energi och arbetslust, fungerar den utmärkt också som familje- och sällskapshund.

Utseende

Den belgiska vallhunden är en medelstor hund. Mankhöjden för en hane är ca 62 cm och för en tik ca 58 cm, det vill säga ungefär som en schäfer. Belgaren är dock betydligt lättare; en hane väger 25 – 28 kg och en tik 20 – 22 kg. Den är kvadratisk och har harmoniska proportioner utan överdrifter och utstrålar elegans och kraft. Rasen är härdig och rustad för utomhusvistelse oberoende av årstider och klimatväxlingar. Ansiktsuttrycket är vaket och intelligent.

Belgaren ger ett intryck av att vara outtröttlig. Rörelserna är snabba, elastiska och livliga. Hunden är kapabel till plötsliga vändningar i full fart. På grund av sin vallinstinkt visar den ofta en tendens att röra sig i cirklar.

Hälsa

Rasen är känd för att vara frisk och sund. Det förekommer dock höftledsdysplasi (HD), armbågsledsdysplasi (ED), osteokondros (OCD), epilepsi, grå starr (katarakt), hornhinneinflammation (pannus / kronisk ytlig keratit) och kryptorchism. Eftersom dessa defekter ändå är relativt ovanliga är de möjliga att bekämpa utan att riskera genförluster, mental- och specialegenskaper, hälsa eller rastypiskt utseende. Inavelsgraden är dock något för hög i Sverige och den svenska rasklubben rekommenderar därför större utbyte med uppfödare i andra länder.

Källor

• Renée Willes: All världens hundraser, Bromma 2003, ISBN 91-89090-79-9
• Desmond Morris: Dogs, North Pomfret, Vermont 2008, ISBN 978-1-57076-410-3
• Tine Luther: To sider af samme sag, Hunden nr 12 2003, medlemsblad för Dansk Kennel Klub (DKK)  PDF
• Grethe Blindheim: De fire musketerer, Hundesport nr 11/12 2005, Norsk Kennel Klub (NKK)  PDF
• Gamble, Madeleine. ”Belgisk vallhund - vallar dom verkligen?”. Arkiverad från originalet den 7 januari 2019. https://web.archive.org/web/20100107183054/http://hem.passagen.se/sv.herdeskolan/belgarvallning.htm. , tidigare publicerad i Belgar-Bladet (läst 2012-01-24)
• Arlet Møllerud: Belgerens historie, Norsk Belgisk Fårehundklubb (läst 2012-02-18)

Externa länkar

Bilder & media

• Rasspecifik Avelsstrategi (RAS), Rasklubben för Belgiska Vallhundar  PDF