Bandicota bengalensis[2][3] är en däggdjursart som först beskrevs av Gray och Thomas Hardwicke 1833. Bandicota bengalensis ingår i släktet bandicootråttor, och familjen råttdjur.[4][5] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade.[4]

Bandicota bengalensis
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
InfraklassHögre däggdjur
Eutheria
OrdningGnagare
Rodentia
FamiljRåttdjur
Muridae
SläkteBandicootråttor
Bandicota
ArtBandicota bengalensis
Vetenskapligt namn
§ Bandicota bengalensis
Auktor(Gray & Hardwicke, 1833)
Hitta fler artiklar om djur med

Utseende redigera

Beroende på utbredning når arten en kroppslängd (huvud och bål) 75 till 254 mm, en svanslängd av 44 till 188 mm och en vikt upp till 400 g. Den har 19 till 43 mm långa bakfötter och 21 till 24 mm långa öron. Bandicota bengalensis kännetecknas av en robust kropp och en avrundad nos. Jämförd med Bandicota savilei har den en mera uppåt riktad nos och blekare framtänder som är framåt riktade. Pälsen grundfärg på ovansidan är gråbrun med många svarta hår inblandade. Undersidan är täckt av ljusgrå päls med ljusbruna eller vita hårspetsar. Artens svans är enfärgad mörk. Honor kan ha 7 till 17 par spenar.[6]

Utbredning och habitat redigera

Denna gnagare förekommer i södra och sydöstra Asien. Utbredningsområdet sträcker sig från Pakistan och Nepal till Myanmar och västra Thailand samt söderut till Sri Lanka. Dessutom introducerades artenMalackahalvön, Sumatra och Java. I södra Himalaya når Bandicota bengalensis 3500 meter över havet. Artens ursprungliga habitat är fuktiga skogar och träskmarker. Den uppsöker gärna jordbruksmark och är även vanlig i människans samhällen.[1]

Ekologi redigera

Djuret är allätare och har bland annat grödor, risplantor, insekter, blötdjur och kräftdjur som föda. Arten har bra simförmåga och den skapar underjordiska bon. När den gräver under människans byggnader kan det medföra att huset raseras. Boets tunnlar har vanligen en längd av 5,5 meter (ihop räknad). Hos enskilda bon kan gångarna vara 45 meter långa. Oftast stängs ingångarna efter användning men de blir synliga genom jordhögar som förekommer bredvid. Allmänt lever varje individ ensam utanför parningstiden. Rummet där ungarna föds fodras med torra växtdelar. Boet används dessutom som lager och det dokumenterades förråd med en vikt av 3,7 kg.[6]

Parningen sker vanligen så att ungarna föds under tiden med störst tillgång till föda. Honan är 21 till 25 dagar dräktig och sedan föds upp till 19 ungar. De är i början blinda och väger 3,5 till 5 g. Ungarna öppnar sina ögon efter 14 till 18 dagar och de diar sin mor 25 till 28 dagar. Könsmognaden infaller efter 90 till 170 dagar. De flesta individer lever cirka 200 dagar och några exemplar blir lite äldre än ett år.[6]

Bandicota bengalensis och människor redigera

Gnagaren är ett av de vanligaste skadedjuren i Sydostasien. Den orsakar skador på 10 till 15 % på den teoretisk möjliga skörden. Det motsvarar ungefär 260 till 385 kg per hektar jordbruksmark.[6]

Källor redigera

  1. ^ [a b c] 2008 Bandicota bengalensis Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 24 oktober 2012.
  2. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
  3. ^ (2005) , website Bandicota bengalensis, Mammal Species of the World
  4. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (15 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/bandicota+bengalensis/match/1. Läst 24 september 2012. 
  5. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  6. ^ [a b c d] Ken P. Aplin, Peter R. Brown, Jens Jacob, Charles J. Krebs, Grant R. Singleton: Field methods for rodent studies in Asia and the Indo-Pacific (= ACIAR monograph 100). sid. 124-127, Australian centre for international agricultural research, Canberra 2003, ISBN 1-86320-393-1, online (PDF; 3,13 MB)

Externa länkar redigera