Ataraxi (av grekiska ataraxiʹa ’sinneslugn’, av nekande a och taraʹssō ’uppröra’) är ett orubbligt lugn i livets alla skeden. Denna term präglar, enligt ett antal grekiska filosofiska skolor, den som är vis. Demokritos såg ataraxin som ett viktigt livsmål, och detsamma gjorde skeptiker, stoiker och epikuréer.[1]
Historia redigera
I antikens grekiska filosofi användes termen av Pyrrhon[2] och Epikuros[3] för stillhet och lugn i kropp och själ. Termen beskriver ett klarsynt tillstånd av robust jämnmodighet som kännetecknas av pågående frihet från nöd och oro. I icke-filosofisk användning var ataraxi det ideala mentala tillståndet för soldater som gick ut i strid.[4] Att uppnå ataraxi var ett gemensamt mål för pyrrhonister, epikuréer och stoiker, men rollen och värdet av ataraxi inom varje filosofi varierade i enlighet med dess filosofiska teorier. De psykiska störningarna som hindrar en från att prestera ataraxi varierade mellan filosofierna, och varje filosofi har olika uppfattning om hur man uppnår ataraxi.
I pyrrhonismen är ataraxin det avsedda resultatet av en epok (det vill säga upphävande av domen) angående alla frågor om dogmer (det vill säga icke-uppenbar tro). Detta representerar det centrala syftet med pyrrhonistisk praxis,[5] vilken är nödvändig för att åstadkomma eudaimonia.[6]
För Epikuros var ataraxi, aponia, hēdonē (njutning) och khara (glädje)[7] idealtillstånden för människan.[8] Epikurister delade upp njutningen i två kategorier: den fysiska och den mentala.[9] De ansåg att mentala och inte fysiska nöjen var den högsta sorten av njutning eftersom fysiska nöjen endast existerar i nuet medan mentala nöjen finns i det förflutna, nuet och framtiden.[10] Epikurister separerade vidare njutningen i vad de kallade kinetisk njutning, de som uppstår genom handling eller förändring,[11] och katastrofala nöjen, de som uppstår genom frånvaro av nöd.[12] De som uppnådde frihet från fysiska störningar sades vara i ett tillstånd av aponi, medan de som uppnådde frihet från psykiska störningar sades vara i ett tillstånd av ataraxi.[12] Ataraxin, som både ett mentalt och katastematiskt nöje, var nyckeln till en persons lycka.[13]
I stoicismen, till skillnad från pyrrhonismen eller epikurismen, är ataraxin, eller lugnet i sinnet,[14] inte livets slutliga mål. Istället är målet ett liv i dygd enligt naturen,[15] som är avsett att åstadkomma apati, frånvaron av ohälsosamma passioner. Men eftersom stoikernna i ett tillstånd av apati inte bryr sig om saker utanför sig själva och inte är mottagliga för känslor, skulle de inte kunna störas av någonting alls.[16] Detta betyder att de också var i ett mentalt stadium av lugn och därmed i ett tillstånd av ataraxi.[14]
Referenser redigera
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Ataraxia, 15 februari 2023.
Noter redigera
- ^ ”ataraxi”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/ataraxi. Läst 21 maj 2023.
- ^ "Pyrrho (c. 360—c. 270 B.C.E.)" Läst 1 december 2018.
- ^ "Epicurus (341—271 B.C.E.)" Läst 1 december 2018.
- ^ Adrian Kuzminiski, Pyrrhonism: How the Ancient Greeks Reinvented Buddhism 2008 p2
- ^ Warren, James (2002). Epicurus and Democritean Ethics: An Archaeology of Ataraxia.. New York, NY: Cambridge University Press. sid. 1
- ^ Machuca, Diego E. (2006). ”The Pyrrhonist's Ἀταραξία and Φιλανθρωπία.”. Ancient Philosophy 26 ((1)1): sid. 114. doi:. https://philpapers.org/archive/MACTPA-6.pdf.
- ^ "Positive Epicurus" Läst 1 december 2018.
- ^ "Epicurus on freedom and happiness" Läst 1 december 2018.
- ^ O'Keefe, Tim (2010). Epicureanism. University of California Press. sid. 117–121
- ^ O'Keefe, Tim (2010). Epicureanism. University of California Press. sid. 118–119
- ^ Sharples, R. W. (1996). Stoics, Epicureans, and Sceptics: An Introduction to Hellenistic Philosophy. New York: Routledge. sid. 91–92
- ^ [a b] O'Keefe, Tim (2010). Epicureanism. University of California Press. sid. 119–120
- ^ O'Keefe, Tim (2010). Epicureanism. University of California Press. sid. 120
- ^ [a b] Striker, Gisela (1990). ”Ataraxia”. The Monist 73 (1): sid. 100–101. doi:.
- ^ Striker, Gisela (1990). ”Ataraxia”. The Monist 73 (1): sid. 99. doi:.
- ^ Steven K. Strange, (2004), The Stoics on the Voluntariness of Passion in Stoicism: Traditions and Transformations, page 37. Cambridge University Press.