Alberto Breccia
Alberto Breccia, född 15 april 1919 i Montevideo, död 10 november 1993 i Buenos Aires,[1] var en uruguayansk-argentinsk serieskapare. Breccias mest kända serie är kanske hans och H.G. Oesterhelds konstnärligt avancerade skräckserie Mort Cinder,[2] men han blev också uppmärksammad för Perramus, en mörk allegori över terrorns Argentina. Han var känd för ett ständigt grafiskt experimenterande i olika stilar, inte minst i serier som El Eternauta och I miti di Cthulhu. Alberto Breccia var i sitt Argentina en av de mest inflytelserika serietecknarna, ihågkommen dels för sina nyskapande stilgrepp och dels som grundare av konstskolan Instituto de Arte.[3]
| Alberto Breccia | |
 Alberto Breccia använde ibland modeller som förlagor till sina seriefigurer, som här på ett foto från 1953. | |
| Född | 15 april 1919 |
|---|---|
| Födelseplats |  Montevideo, Uruguay |
| Död | 10 november 1993 (74 år) |
| Dödsplats |  Buenos Aires, Argentina |
| Verksamhet | |
| Yrke/uppdrag | serietecknare, serieförfattare |
| Verksam | 1936–1993 |
| Kända verk | Mort Cinder, El Eternauta, Perramus |
| Genre | äventyr, science fiction, skräckserier |
| Stil | expressionism |
| Influerad av | Héctor Germán Oesterheld |
| Influerat | Enrique Breccia |
Biografi redigera
Uppväxt och tidiga år redigera
Alberto Breccia föddes i Montevideo, huvudstaden i Uruguay. Familjen flyttade dock över La Plata-viken när han bara var tre år gammal,[1] och det var i Buenos Aires han därefter kom att tillbringa resten av sitt liv. Den unge Alberto Breccia var självlärd som tecknare, och redan vid 17 års ålder tecknade han sagor i den litterära tidskriften El Resero, gjorde skämtteckningar till tidningarna Phenomene och Berretín samt producerade bokomslag. Två år senare (1939) kontaktades han av förlaget Lainez som satte honom i arbete med att producera äventyrsserier för tidningarna Tit-Bits, El Gorrión och Rataplan (serierna Kid del Rio Grande, El Vengador och Mariquita Terremoto). Han fick även uppdrag för andra förlag och tecknade snart både för La Razón och Bicheo Feo samt veckotidningen Pazurito. I Pazurito tog Breccia 1946 över tecknandet av Vito Nervio, en deckarserie med miljön förlagd till huvudstadens hamnkvarter;[1] serien skulle komma att fram till 1959 vara Breccias främst inkomstkälla.[4]
Senare grundade Breccia en egen tidning – Captura. Han fungerade under 1950-talet även som en av konstlärarna vid Escuela Panamericana de Arte, där även bland annat Hugo Pratt verkade. För Pazurito skapade han vid samma tid serien Club de Aventureros och skapade serien Sancho López för den nystartade tidningen med samma namn.[1]
Åren med Oesterheld redigera
1957 träffade Breccia för första gången Héctor Germán Oesterheld. Det kom att bli ett avgörande möte för dem båda, och duon skulle komma att skapa eller arbeta på några av Argentinas mest kända tecknade verk. Oesterheld var redaktör på förlaget Frontera, och under de kommande åren producerades ett antal serier för förlagets tidningar, med Oesterheld som manusförfattare och Breccia som tecknare. Serierna hade namn som Sherlock Time (i Hora Cero), Doctor Morgue (i Frontera Extra) och några avsnitt av Ernie Pike. Den sistnämnda serien fungerade som en plantskola för serietalanger och tecknades även av namn som José Muñoz, Hugo Pratt och Walter Fahrer.[1]
Därefter kom Oesterhelds och Breccias kanske mest kända skapelse – Mort Cinder – producerad för tidningen Misterix åren 1963–1964. Här fångade Breccia atmosfären hos klassiska brittiska skräckhistorier och förde över den i serieform. Titelpersonen ("fransk-engelska" för 'död aska') var en hjälte som återvände från de döda, men minst lika viktig för berättelserna var Ezra Winston, en antikvitetshandlare som bar Alberto Breccias anletsdrag – fast åldrad 30 år till. Skribenter har antagit att Breccias identifikation med antikvitetshandlaren förstärktes av att hans egen hustru då blivit svårt sjuk (hon gick bort 1966). Den spöklika stämningen i serien intensifierades också av dess skuggrika, expressionistiska teckningar.[4]
Breccia drogs därefter på nytt till lärarpulpeten. Åren 1966–1971 lärde han ut teckning på Instituto del Arte, en skola som Breccia var medgrundare till och som mest hade 800 elever. 1969 tog sig Oesterheld och Breccia för att återstarta El Eternauta, en science fiction-serie som tidigare tecknats av Francisco Solano López (serieskapare). Serien producerades för veckotidningen Gente y la Actualidad och präglades av ett politiserat innehåll och Breccias allt mer experimentella teckningar. Tidningen fick arga läsarbrev från tidningsköpare som var vana vid seriefigurer tecknade som filmstjärnor. Så serien fick ett brått slut. Det gick inte mycket bättre för seriebiografin La Vida del Che, där sonen Enrique Breccia hjälpte till som tecknare. Den här albumutgåvan såldes visserligen i 60 000 exemplar, men först efter att den argentinska censuren skurit rejält i materialet. När militären tog över makten 1973 beslagtogs hela den resterande upplagan, och originalen fick lov att brännas upp. Först 1987 kunde serien tryckas i sin helhet, genom det baskiska förlaget Ikusagers försorg.[5]
Sista seriemanuset från Oesterhelds hand som Breccia tecknade var Miedo ('fruktan'), gjord 1975 för ett specialnummer av den italienska serietidningen Linus. Två år senare "försvann" Oesterheld, som ett av kanske 30 000 offer för militärdiktaturen.[4]
Breccia på svenska redigera
Mindre delar av Alberto Breccias serieproduktion har översatts till svenska, i stort sett uteslutande av RSR Epix. Av hans och Oesterhelds suggestiva skräckserie Mort Cinder (1963–1964[6]) publicerades delar 1987 i tidningen Casablanca. Breccias och Buscaglias I miti di Cthulhu (tecknade för italienska Il Mago) trycktes 1986–1988 till fem åttondelar i Tung Metall,[7] medan en av Breccias och Carlos Trillos nytolkningar av klassiska sagor 1986 kom i Epix. I 1988 års Medusa-album De mänskliga rättigheterna trycktes Sasturains och Breccias Dibujar o no dibujar ('att teckna eller inte teckna').
Bibliografi (urval) redigera
| År | Titlar | Manus | Tidning/förlag | På svenska | Noter |
|---|---|---|---|---|---|
| 1938 (1939) | El vengador, Ralph Norton, Kid Río Grande |
Tit-Bits/El Gorrión/Rataplan, Ed. Láinez
|
|||
| 1939(–) | Mu-Fa | Berretín
|
Parodi på USA:s Charlie Chan. Breccia tecknade ett avsnitt. | ||
| 1940–41 (1939-) | Mariquita Terremoto | Espinaca, Ed. Láinez
|
Breccias första humorserie. | ||
| tidigt 40-tal | El jorobade de Notre-Dame m.fl | efter Victor Hugo | Aventuras
|
||
| 1944 | Gentleman Jim | Bicho Feo
|
|||
| 1944-45 (1945–46) | Puño Blanco | La Razón
|
|||
| 1945 (1945–) | Jean de Martinica | Issel Ferrazzano | Patoruzito, Ed. Quinterno
|
||
| 1945–5(9) | Vito Nervio | Leonardo Wadel |
|
Serien hade tidigare skapats av duon Mirco Repetto/Emilio Cortinas. Breccia lät många år senare bränna upp alla serieoriginalen.[8] | |
| 1957 | La luz comprada | Mirco Repetto | Patoruzito, Ed. Quinterno
|
||
| 1957 (1956) | Pancho López | Abel Santa Cruz | Gatita, Ed. Nopra
|
||
| 1957, 1959 | Doctor Morgue | Frontera & Frontera Extra, Ed. Frontera
|
Endast två avsnitt. | ||
| 1957-58 (1958) | Sherlock Time | H.G. Oesterheld | Hora Cero Extra & Hora Cero Semanal, Ed. Frontera
|
||
| 1958(–) | Club de aventureros, História del petróleo argentino, Donde están los indios argentinos |
Leonardo Wadel, J. Fuchs, Mirco Repetto |
Patoruzito, Ed. Quinterno
|
||
| 1959 | História de la Antártida | prof. G. Fagnilli Fuentes | Patoruzito, Ed. Quinterno
|
Pedagogisk serie. | |
| 1959(–) | Ernie Pike | H.G. Oesterheld | Hora Cero
|
||
| 1961 | Armas de fuego | D. Duncan | Patoruzito, Ed. Quinterno
|
Västernserie. | |
| 1961 | Misión Thyuraine | Leonardo Wadel |
|
||
| 1960–61 | "Passport to peril", "SPY13 : Mountains of terror", "SPY13: Gamble with danger", "SPY 13 and the sea scourge" |  Fleetway
|
240 sidor. | ||
| 1963–64 (1962–64) | Mort Cinder | H.G. Oesterheld | Misterix. Ed. Abril
|
"Ögon av bly", Casablanca 3–8/87 | Fr.o.m #714 av Misterix. Totalt 12 historier. |
| 1965 (1966) | "Richard Long" | H.G. Oesterheld | Karina, Ed. Atlántida
|
Ett tresidigt avsnitt. Breccias första experiement med kollage. | |
| 1968 | La vida del Che | H.G. Oesterheld | album
|
80 sidor. Teckningsmedverkan av Enrique Breccia. Publicerad starkt beskuren. Första ocensurerade utgåvan publicerad av baskiska Ikusager 1987. | |
| 1969 | El Eternauta | H.G. Oesterheld | Gente y la Actualidad
|
50 sidor. | |
| 1970 | Evita, vida y obra de Eva Perón | H.G. Oesterheld | album, Dodyeditores
|
64 sidor. | |
| 1971 | ¡Platos voladores al ataque! | H.G. Oesterheld |
|
||
| 1972-74 | Squadra Zenith, La grande avventura della pace e della guerra |
 Il Corriere dei Ragazzi
|
14 avsnitt. | ||
| 1973 (1974) | I miti di Cthulhu | Norberto Buscaglia, efter H.P. Lovecraft | Il Mago
|
5 av 8 avsnitt, Tung Metall 10/86, 8/87, 10/87, 1/88, 9/88 | |
| 1974-78 | Un tal Daneri | Carlos Trillo | Mengano
|
Åtta separata historier. Första samarbetet Breccia/Trillo. | |
| 1975 | Vito Nervio | Leonardo Wadel | Chaupinella, Ed. de la Urraca
|
||
| 1975–77 | El corazón delator m.fl. | Carlos Trillo & Guillerom Saccomanno, efter Edgar Allan Poe | 66 sidor. | ||
| 1975 | Miedo | H.G. Oesterheld | Almanacco Linus '75
|
||
| 1976 | "El aire" | Guillermo Saccomanno |  Totem
|
Ett avsnitt, i #14. | |
| 1976–81 | "Hansel y Gretel", "Biancanieves" m.fl. | Carlos Trillo | Hurra, SuperHum
|
"Rödluvan", Epix 11/86 | Fem färghistorier efter klassiska barnsagor. |
| 1977 (1976–) | Nadie | Carlos Trillo | Tit-Bits, Ed. Récord
|
14 avsnitt. | |
| 1978(–) | Viajero de gris | Carlos Trillo | |||
| 1979 | 'William Wilson | Guillermo Saccomanno, efter Edgar Allan Poe | |||
| 1981 | Buscavidas | Carlos Trillo | 13 korta historier, sammanlagt 50 sidor. | ||
| 1981 | "Recordando al Señor K." | Guillermo Saccomanno | Ed. Récord
|
En tolvsidig historia. | |
| tidigt 80-tal | fem historier, senare samlade som Sueños pesados | Alberto Breccia & Norberto Buscaglia, efter olika författare | Ed. Récord
|
58 färgsidor. | |
| 1983 (1982, 1984) | ¿Drácula, Dracul, Vlad…? ¡Bah! | Alberto Breccia | Fem textlösa färghistorier, totalt 70 sidor. Trycktes på franska tidigt 1993, då Coppolas Bram Stokers Dracula nyligen haft premiär. Tecknades samtidigt som militärdiktaturen var på sitt yttersta. | ||
| 1983–89 | Perramus | Juan Sasturain | Fierro
|
Påbörjad i #11 (april 1983). 460 sidor. | |
| 1985 | "La gallina degollada" | Fierro
|
Ett avsnitt. | ||
| 1985 | "Dibujar o no dibujar" | Juan Sasturain |
|
Albumet De mänskliga rättigheterna, Medusa, 1988 | |
| 1991 | Informe sobre ciegos | Efter Ernesto Sabato | |||
| 199(2) (1991) | Cuentos/Histórias con moraleja: * "El otro yo del Dr. Jekyll" * "El guapo, la muerte y el tango" |
R. Boucheron | |||
| 199(3) (1992) | El Dorado, el delirio de Lope de Aguirre | Carlos Albiac | |||
| (outgiven) | El Dibujado | Juan Sasturain |
Referenser redigera
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från spanskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Noter redigera
- ^ [a b c d e f] Gaumer, Patrick/Moliterni, Claude (1994): Dictionnaire mondial de la bande dessinée, Larousse, s. 91–92. (franska)
- ^ "skräckserie". NE.se. Läst 26 oktober 2013.
- ^ "Alberto Breccia". Lambiek.net. Läst 26 oktober 2013. (engelska)
- ^ [a b c] Legaristi 1993, s. 12
- ^ "Che / La vida del Che". Alberto-breccia.net. Läst 25 oktober 2013. (franska)
- ^ "skräckserie". NE.se. Läst 23 oktober 2013.
- ^ robotman: "Tung Metall". Arkiverad 29 oktober 2013 hämtat från the Wayback Machine. Mbnet.fi. Läst 23 oktober 2013.
- ^ Legaristi 1993, s. 10
- ^ "Alberto Breccia-serier (inte alla med de allra flesta)", index i Bild & Bubbla 4/1993, s. 14
- ^ Legaristi 1993, s. 10–14
- ^ "Bibliographie". Alberto-breccia.net. Läst 25 oktober 2013. (franska)
Allmänna källor redigera
- Legaristi, Francisco (1993): Flykten i det okända, s. 10–14 i Bild & Bubbla.