Adolf von Baeyer
Johann Friedrich Wilhelm Adolf Ritter von Baeyer, född 31 oktober 1835 i Berlin, död 20 augusti 1917 i Starnberg, var en tysk kemist, son till geodeten Johann Jacob Baeyer.
Adolf von Baeyer  | |
.jpg) | |
| Född | Johann Friedrich Wilhelm Adolf von Baeyer 31 oktober 1835[1][2][3] Berlin[4][5] |
|---|---|
| Död | 20 augusti 1917[1][2][3] (81 år) Starnberg[1] eller München[5] |
| Begravd | Waldfriedhof |
| Medborgare i | Kejsardömet Tyskland |
| Utbildad vid | Humboldt-Universität zu Berlin Münchens universitet Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg universitetet i Gent Friedrich-Wilhelms-Gymnasium  |
| Sysselsättning | Kemist, universitetslärare |
| Arbetsgivare | Münchens universitet Humboldt-Universität zu Berlin Strasbourgs universitet |
| Maka | Adelheid Bendemann |
| Barn | Hans Ritter von Baeyer (f. 1875) Otto von Baeyer (f. 1877) |
| Föräldrar | Johann Jacob Baeyer |
| Utmärkelser | |
| Davymedaljen (1881)[6] Utländsk ledamot av Royal Society (1885)[7] Maximiliansorden för konst och vetenskap (1891) Liebig-medaljen (1903) Nobelpriset i kemi (1905)[8][9] Elliott Cresson-medaljen (1912)[10] Fellow of the American Academy of Arts and Sciences Pour le Mérite för vetenskap och konst | |
| Redigera Wikidata | |
Baeyer blev 1860 docent och 1866 extra ordinarie professor i kemi vid universitetet i Berlin och 1872 ordinarie professor vid universitetet i Strassburg. År 1875 efterträdde han Justus von Liebig som professor i München, där under hans ledning ett nytt omfattande laboratorium uppfördes. Baeyer var mannen bakom ett stort antal viktiga arbeten inom den organiska kemin.
Baeyer gjorde flera viktiga insatser inom organisk kemi. De mest betydelsefulla var syntesen av indigo, upptäckten av ftalein-färgämnena, undersökningarna av honingstensyra, terpener och hydrogenerade bensenderivat, särskild hydrerogenerade ftalsyror. Baeyer publicerade tillsammans med Victor Villiger viktiga arbeten över det fyrvärda syret, vilket lade grunden till Baeyer-Villiger-oxidation. Han bildade skola - en av hans elever var Emil Fischer - och utövade därigenom stort inflytande på den experimentella organiska kemins utveckling.
Även Baeyers teoretiska insatser väckte stor uppmärksamhet. Bland dessa kan nämnas hans åsikter om bensens struktur, hans spänningshypotes till förklaring av de ringformiga kolväteföreningarnas olika stabilitet, och framför allt hans framställning av assimilationsförloppet hos växterna. Baeyer tilldelades Davymedaljen 1881. Han invaldes i Kungliga Vetenskapsakademien år 1884. År 1905 fick Baeyer Nobelpriset i kemi för sitt arbete.
Källor redigera
- Baeyer, 2. Adolf von i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904)
Noter redigera
- ^ [a b c] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] SNAC, Adolf von Baeyer, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Find a Grave, Adolf von Baeyer, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, läst: 23 november 2019.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] www.accademiadellescienze.it, läst: 1 december 2020.[källa från Wikidata]
- ^ Award winners : Davy Medal (på engelska), läs online, läst: 30 december 2018.[källa från Wikidata]
- ^ List of Royal Society Fellows 1660-2007, Royal Society, s. 18, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ The Nobel Prize in Chemistry 1905 (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ The Nobel Prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.fi.edu .[källa från Wikidata]
Externa länkar redigera
Wikimedia Commons har media som rör Adolf von Baeyer.- Nobelprize.org, Nobelpriset i kemi 1905
- Nobelprize.org, Adolf von Baeyer - biografi
