Wikipedia

Ökenlöpare

fågelart i familjen vadarsvalor

Ökenlöpare (Cursorius cursor) är en vadare i som placeras i familjen vadarsvalor (Glareolidae).[2][3] Fågeln förekommer i norra Afrika, sydvästra Asien och i delar av Kanarieöarna samt Kap Verdeöarna. Ökenlöparen gör skäl för sitt namn genom att ofta ses springa i flack och sandig ökenartad terräng. Den minskar i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att anses vara hotad globalt.

Ökenlöpare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningVadare
Charadrii
FamiljGlareolidae
SläkteCursorius
ArtÖkenlöpare
C. cursor
Vetenskapligt namn
§ Cursorius cursor
AuktorLatham, 1787
Utbredning

Utseende och läte redigera

Ökenlöparen är en 24–27 cm lång, piparlik fågel med långa ben och långa vingar samt med lätt nedåtböjd näbb. Fjäderdräkten är mest sandfärgad men vitare på undersidan. Ovansidan av handpennorna och undersidan av vingen är svart. Hjässan och nacken är grå och den har ett svart tygelstreck och ett vitt ögonbrynsstreck. I flykten påminner den om en vadarsvala med sina lugna vingslag, spetsiga vingar och mörka vingundersida. Fågeln hörs ofta locka i flykten med dämpade "kvett". Spelflykten sker på hög höjd, varvid den varvar locklätet med lägre "tjeah".

Närbesläktade somaliaökenlöparen, tidigare behandlad som en del av ökenlöparen (se nedan), är mycket lik. Den skiljer sig dock genom att vara mindre (20–22 centimeter) och blekare, med ljus (inte mörk) undersida av vingarna.

Utbredning redigera

Ökenlöparen lever på Kanarieöarna, i norra Afrika och i sydvästra Asien. Delar av världspopulationen är flyttfåglar, där de som lever i de norra, och nordvästra delarna av utbredningsområdet övervintrar i Indien, på Arabiska halvön och i det södra randområdet av Sahara. Den är ovanlig norr om utbredningsområdet men har observerats så långt norr ut som Finland, Irland och Storbritannien.[4] I Sverige har den påträffats endast tre gånger, senast i Ottenby 1942.[5]

 
Ökenlöparens utbredningsområde, där ljusgrönt betecknar vistelse under häckningtid, blått övervintringsområde, mörkgrönt förekomst året runt och blågrönt under flyttningen.

Ökenlöparen delas upp i tre underarter med följande utbredning:[2]

Systematik redigera

Ökenlöparen beskrevs första gången 1787 av John Latham. Den ingår i vadarfamiljen Glareolidae som även omfattar vadarsvalor. Familjen ansågs tidigare stå nära piparna. Genetiska studier visar att de visserligen trots allt är vadarfåglar, men att de tillsammans med den utseendemässigt mycket avvikande hägerpiparen utgör en systergrupp till måsfåglar, labbar och alkor.[6]

Artgränser redigera

Tidigare ansågs somaliaökenlöparen (Cursorius somalensis, inklusive underarten C. s. littoralis) tillhöra ökenlöpare[7] men efter studier[8][9][10] urskiljs den oftast som egen art.[2] Även kapökenlöpare (Cursorius rufus) har tidigare betraktats som samma art som ökenlöpare,[11] och såväl somalensis som littoralis har också behandlats som underart även till denna.[12]

Ekologi redigera

Trots att den är en vadare återfinns den i torra öppna biotoper, företrädesvis flack och kal, gärna sandig semiöken. Den lägger två ägg i en uppskrapad hålighet direkt på marken. Födan består av insekter som den jagar springande på marken.

 
Ökenlöpare i typisk miljö.

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]

Referenser redigera

Texten är till stora delar översatt från engelskspråkiga wikipedias artikel Cream-colored Courser, läst 10 september 2009, där följande källa anges:

  • Hayman, Marchant & Prater (1986) Shorebirds: an Identification Guide to the Wader of the World, Croom Helm, London. ISBN 0-7099-2034-2
  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 136. ISBN 978-91-7424-039-9 

Noter redigera

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2012 Cursorius cursor . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.3. Läst 18 januari 2018.
  2. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
  3. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.1). doi :  10.14344/IOC.ML.14.1.
  4. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. ISBN 978-84-941892-9-6 
  5. ^ Fyndhistorik för ökenlöpare i Sverige, BirdLife Sverige, läst 2020-03-05
  6. ^ Pereira, S.L. and A.J. Baker (2010), The enigmatic monotypic crab plover Dromas ardeola is closely related to pratincoles and coursers (Aves, Charadriiformes, Glareolidae), Genet. Mol. Biol. 33, 583-586.
  7. ^ Hoyo et al. (1996) Handbook of the Birds of the World, vol.3
  8. ^ Zimmermann et al. (1996) Birds of Kenya & northern Tanzania
  9. ^ Pearson & Ash (1996) The taxonomic position of the Somali courser Cursorius (cursor) somalensis, Bulletin Brittish Ornithology Club, vol.116, nr.4, sid:225-229
  10. ^ Sibley (1996) Birds of the World, Version 2.0
  11. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  12. ^ Hayman, Marchant & Prater (1986) Shorebirds: an Identification Guide to the Wader of the World, ISBN 0-7099-2034-2

Externa länkar redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ökenlöpare&oldid=54548845”